Det sprakande skenet från de myggbeklädda lysrören bländar mig får min hud att se smutsigt blekfet ut. Framförallt i jämförelse. De som ligger utspridda på britsarna liknar ingen jag någonsin mött i tåg tidigare. De är stilla tysta stirrande vaksamt fientliga till att börja med. Senare när vi alla luktar ungefär lika mycket svett när vi fäktas med myggen upprepar de mitt namn som i ett mantra. De ber mig om lov innan de släcker innan de tänder innan de öppnar fönstret. Alla förutom en som gör precis vad hon känner för. Hon som har cancer och helt sonika ber om att få äta upp min mat. Jag skäms när allt jag kan tänka på är hennes sexualitet.
Vit dimma stiger från ravinen likt ångan från en rasande vattenkokare. Här är himlen ljust blå nästan gråaktig och solen obarmhärtig trots att de enligt allt jag läst och hört ska vara regnperiod nu. Stopp.
Snabba fingrar mot skärmen svårigheter att ta till mig all den översvallande kärleken inviterna hoppet som sipprar ut mellan raderna. Önskan om större förståelse om tolerans faller ur mina slitna fingeravtryck donerar hopp matar önskemål.
Ditt mörka hår mot det där ansiktet du så oförläget visar upp. Som vore din obegripliga skönhet det mest naturliga i världen. Jag ligger vaken om nätterna i tomma tysta rum och rör mig i takt till tankarna om vad du gör med mig.
