hyllplan reserverade för Donkey Kong

vi pratar över stora bubblor om större städer.
om nytt språk och barberare som kan stryka över dina kinder.
det sköra i betongbyggnader och skrangligt språkbygge det stabila i gnistrande tågräls i tomma triumfer.
vi pratar under stora bubblor över förnuftets alla känselspröt.

jag har fw. för den oinsatte är det en ursäkt för ett utsvävande leverne på de plan som annars är reserverade för donkey kong. applåder under mina käkben små pukor och cymbaler som brukas i det oändliga glaskross glaskross under skorna i handflatorna under nagelbandens frånvaro.
som näsblod fast utan hemoglobin. och allting känns det syns och bränner hugger förnedrar. sir väs sir väs vilken planet har du flytt till. sir väs sir väs var är din spelande tunga.

stegens frånvaro och mina danska vänner på silverfat ur dammbeströdda högtalare tonlöst högljutt för den döve. och jag svämmar över blir till ljust skum i pokalen.

(allt jag vill ha är små kanintänder
och din kropp
skjortkragar under fingertopparna
och kryss bredvid lilla my)

pokaler pokaler inget guldregn i min världsbild.
jag brände för många broar och vill ringa sent.
säga att min lägenhet kommer lossna ifrån huset krossas emot gatan.
men inte får man stjäla text från Jonathan inte.
slag på fingrarna och nystart. om det går.
kanintänderkanintändergrönabladgrönabladochskogarochskogar

sig til mig;
jeg vil fylde dig med regn.
alt er smukt i min danske verden og al øl smager som Tuborg.
forår til December.

bränn mina ruttna kläder på stekbordet bak luckan och säg att spunnet socker smakar som rävskabb. alla joddlar vid borden och saker faller inte runt längre det är stagnerat fast för löst egentligen och fw är över och jag vill falla in i feberdvala men lämnar kanske min spruckna utopi för allt har blivit orange surprise och det rasslar i strupen när jag andas ge mig spegelglans att sola mina gula ögon i det har gått för långt på fel håll lilla ludna M förlåt mig förlåt mig förlåt mig. imorgon hittar jag hem till dig igen.

(som spenat utan muskotnöt i ett universum utan glansiga tidningar prydda av personlösa figurer i tajta trikåer. kom tryck luften ur mig. allt är så vackert då allt är så vackert då)

skira skjortor transparent hud
marsaprilmaj
allt är så vackert då
allt är så vackert då

courage ma petite chérie

under utskjutande balkongen ett regnskydd. lilla glasburken med det vidriga innehållet strax till höger om nakenheten. och det ryker från koppen jag placerat tätt invid läppen. det känns i lungorna efteråt. och balansen är omöjlig att finna på två kvadratcentimeter. det är tunn luft och lunchljus som träffar tapparna träffar stavarna.

NEJ. Jag kan inte.

courage courage courage

JA. Jag kan.

femtiofyra sidor in i utrensningen. frukostackompanjemanget har sällan varit av ett skönare slag. det är små myror under mina ögonhålor och duken faller bort i periferiseendet min blick är laserstråle. jag trampar rödsvarta genom staden dränker trafiken med min perspirering. dödar små skära svintankar med dräpande hamsterbett.

courage courage courage

joker

framför neonljusen små späda stickor. flammor mot den nattsvarta asfalten swedish match gör snus inte eld. berätta för mig igen jag förstod inte förra gången.
är du schizofren jag tror nog det. eller maniskt panikslagen vid varje andetag. knubbiga barnsben grusiga knän och salivsträngar precis överallt. krusat orangefärgat hår som mina naglar ungefär. målade ögon och röda näsor för små fettindränkta händer att klämma sönder. det visslar om utandningsluften när kaskaderna uteblir vid sidan av fyravåningshusvagnarna. jag vill inte le åt din änglahårslockiga treåring jag vill skära av hennes skalp och pryda min egna hjässa med det späda fjunet. förlåt det är han med lien som talar. uppför dig ditt svin.
klirr med vinglas i stora pastainfekterade köket det med döende smulor under trassliga trasmattan. couscous kittlar mellan tårna. varsågod för info. jag går med handen innanför gigantiska linnet. maui and sons runt mina magfjun händer händer händer över reducerat bukfett. vem fan är du din jävla fitta. i låga ljusgula över perforerad cement och den blågröna fläcken har suddats ut eliminerats. mocca mot pedalerna och det susar runt karossen. som om vinden levde som om vinden levde.
berätta för mig igen jag lyssnade inte första gången.

mtwtfsS

strömlinjeformade sommarnätter vi ska på tillställning om tre.
din hud under mina hungriga ögon och objektifieringen exploderar i universum.
på skärmen ett blodbad och vinande Hanzosvärd kom ge mig de delikata stegen.
lilla My under mössan och skjortan som en död kropp strax under skärande ljuset.
som ett säljarjobb ungefär sömnlös under tidiga morgnar undrar vad det är jag bjuder ut.
spretande fingrar under skrymmande lakan ld på grund av knaper ekonomi.
kaskader ur hjässan och svettpärlor som faller från hakan det är blåmålat golv under fransarna.
min tumme på muskelfästet och han rör sig där nere i bädden det äckliga barnet.
i min barm kaffekalas på hög nivå och tårtan så. denna vackra åttabitarstårta.

enemy within

Frida Hyvönen i min atmosfär. sena timmar tidiga morgnar under stiltjen som böljar mellan trettonnollnoll och sextonnollnoll. då när allt är kontor och gatan nedanför min gråmålade balkong är tom på trafik. Hyvönen till frukostkaffet Hyvönen till lunchäggen Hyvönen till de vidriga små lådorna vars innehåll är obegriplig linsröra. Hyvönenhyvönenhyvönen. Fridafridafrida.
om en kunde spendera resten av livet under en mossbeklädd sten med toner i örongången och mjuka ögonbryn under fingertopparna. om en bara hade kunnat leva på det.

jag söker jobb på Burger King. jag kan svänga ihop en lunchsittning med min vänsterhand och jag söker jobb på Burger King. eller ska. skaskaska. om det ändå vore musiken jag refererade till.

vinfria fredagar och text i min telefon jag inte har svar på. hur går det med ditt liv berätta berätta jag måste ha rörelse för att inte drunkna. kom låt mig andas den luft som rör sig i dina lungor kom låt mina lemmar känna av din pulserande dans.

med det där textprogrammet framför mig och en lista längre än mina två storkben tillsammans strax till höger om maskinen. jag betar av absolut ingenting. ingentingingentingingenting. och hon den där med den drypande Stockholmsdialekten menade på att jag måste lära mig hur huvudklapp skall levereras hur huvudklapp skall kännas. ryggdunkar att tappa andan av i min bubbla. ryggdunkar som kullkastar späda individer ryggdunkar som får mig ner på knä.

fridafridafridafridafridahyvönenhyvönenhyvönenhyvönenhyvönen

The enemy within says
a body of work is just as
strong as its weakest point

The enemy within says
a body of work is just as
strong as its weakest point

Give me what I deserve
My fear for you
carries till I’m face to face
with a new ally

The zebra says she never
takes off her coat
She’s afraid to lose her stripes

The zebra says she never
takes off her coat
She’s affraid to lose her stripes

Give us what we deserve
As feared from creatures
haunt us until we’re face to face
with a new ally

(You must be kind to yourself)
I don’t know how to do that
(No one’s gonna do that for you)
But I’m not asking them to
(Be kind and fight at the same time)
One too many things to keep track of
Nose above the surface and
Swim swim
Swim swim

Stone on the bottom of the ocean
says I know this is not a cul-de-sac

Stone on the bottom of the ocean
says I know this is not a cul-de-sac

Stone on the bottom of the ocean
says I know this is not a cul-de-sac

I know where all the blind allies lead
And it’s a place you need to fill with love

Shine your light on me, as I chase through the night
Shine your light on me, as I chase through the night
Follow me till I’m face to face with a new ally
Follow me till I’m face to face with a new ally

augustimorgon/augustinatt

jag följer rynkorna som samlats vid din näsrots utfart med spetsen på mitt pekfinger. följer konturerna av ditt mejslade ansikte. askar i trång bägare med benen ovan huvudet och tycker det är vacker idioti klockan halv tolv om natten. eller om det var en skir såpbubbla som briserade ovan dina karvade nyckelben runt dina handleders uteblivna fjun. en skir såpbubbla vars rosa vatten bildade målarfärg att begeistras över målarfärg att förklä orden i. och allt som förkolnar i mina lungors inre bekommer mig inte längre för jag lever på små smulor till enkronor och nattsvart kaffe i venerna som framträder tydligare än aldrig förr. det är vacker poesi under stilla sommarmorgnar det är bubblor som stiger mot molnfri sky.

makro

hittar då ej det satans tecknet

men ungefär så

µ

µ

ungefär så

när döden hämtar en och hälsningfrasen lyder "hej livet"

som rutnätet som löper tvärs över de utspända fingrarna. spretiga som otämjda barnfrisyrer som bokstäverna på kortet vi fäste vid paketet. det är liksom rutnätet över staden. skarpa spår att förlora cykelhjul i. som darrningarna som besätter mina händer. om det vore så väl om det vore så väl.

igår under välvda bågar och krokodiltårar ur mina vrår kanske var de äkta jag har glömt hur det är meningen att de ska smaka. torra kristaller på min tungspets och något med en sjua i bandet och dansande knän och han hade en så fruktansvärt ful basker. små vita moln i bädden bredvid vännen och kolsvart kaffe över mina lakan kolsvart kaffe i mitt protesterande inre. och det är imorgon men vaknade stum idag och dina ögonbryns skärpa mot mina hungrande lår är aldrig svar nog.

dina fingrar på sinande papperskartong och din brända luggs odör som en ridå mellan mig och lokalen. jag lyssnar på Jonathan Johansson och tror att hjärtat skall brisera och det är imorgon och jag har ingenting att förtälja. det går så jävla bra nu så bitch please. bitch please bitch please bitch please.

liksom allt den vitklädde predikade om under valven under gårdagen. allt är diabilder för mullvadar. omöjliga patienser med tomma liv och jag dansar liv i dina döda lemmar klockan halv ett om natten när all världens mal tuggat hål i min fars donationer.

i väntan på att gulan ska stelna

när orden bor bakom käkbenen talar ögonen tydligare än aldrig förr. du säger att du såg det då att du försökte att du lockade lurade med dina väldiga guldlockar. jag säger att det spelar ingen roll. ögonen blixtrar i din kantiga soffa i det tunna dammet från din beklädda madrass. vidgade pupiller på mina slutna läppar glänsande vitor mot mina behårade vrister.

om allt är sökandet efter identiteten hur skapar en del hållbara liv. om allt är klippskrevor och utskjutande granit under fingertoppar blir en inte till bergsget då. om det är på så vis som du menar mor, att allt passerar, varför stannade jag då här. om allt är lika undflyende som havets sälta varför filtrerar vi våra ord.

jag tror att du ville lösa den gordiska knuten. du och jag på tunna stigar under lövhimlarna. du med astman i halsen bakom mina skuttande steg. du är äldre nu du är yngre nu du är frågvis nu du tiger som muren nu. som vinthundar med näsorna i spåren och en rädsla för de gigantiska tjurarna, de som med frustande mular får oss att resa ragg får oss i obalans. jag vet inte mor, jag vet inte jag vet inte jag vet inte. det finns ingen gordisk knut. det finns inget ursprung inga stam som blir till rötter under mullen. det finns inga trossar att förtöja fartyget med det finns inget roder att styra kajutan med.

tisdagar bakom stora tomma glasfönster. andra på annan plats. text under näsan och hjärtslagens tempo en rytm att förlora skvalpande hjärnor i. kluckande vågor ovan min hjässa i oceanen och det är skira såpbubblor på min träbro det är skira såpbubblor i min utsträckta handflata. 

mitt bortskämda svin

Han hade författat en kort liten novell om ett flickebarn i stor sammetskavaj. Han skrev om de ljusblå ögonen under oregelbundna bryn om det valpiga i gångstilen om munnens ständiga rörelse. Han skrev om hennes ovilja till rörelse hennes till en början så välfyllda marimekkobörs. Han skrev om hennes sinande bratsbesparingar och vad som tyckes vara ovilja till arbete. Han skrev om hennes pärltårar mot mors kuddar. Texten sprängfylld med historier om alla de gånger hon lämnat hans hus med skjorta under armen, nya små väskor, hela kostymer och små fladdrande sedlar att förtära. Texten sprängfylld med alla de tomma ord som samlats på hög invid huvudänden. Och han vars språk stundtals tappade sitt ursprung han hade klätt sina ord i de vackraste guldkläder han hade sprutat parfym längs raderna. Han hade skrubbat bokstävernas linjer rena, vattenkammat och rensat öron snutit näsor och torkat tårar. Han hade komponerat en genomborrande mini-roman.

-

Lilla pappa plötsligt längre än de etthundranittio. Hans ögon lika svarta som natten där utanför. Och jag i miniatyrform mitt emot hans bullrande stämma. Dånande ord om ignorans ignorans ignorans. Och det finns inga väggar att huka bakom inga gardiner att dra för. Bara den väldiga sanningen som vågsvall mot min mjölkbadande hy.

-

Kragryck, det är dags för kragryck.

go tell fire to the mountain

6/8

Jag tar tre bilder mer förmår jag inte. De är grusiga grumliga och fullständigt icke- representativa. Jag tar dem under stumma minuter. Det är ganska vackert när jag betraktar det på så vis. Att det endast fanns tre stumma minuter. I staden under tre dygn och det var bara stumt i tre minuter. Vid alla andra tillfällen var det munnar i rörelse det var sammetsjackor och sådant där plåsterklister som små avskrapningar på huden.

Det började redan innan. Först över raka träbitar och glänsande spunnet stål. I kaross att omkomma under i svindlande hastighet. Damm på den ångande huden och vin och svinliv i en för trång tidsrymd. Senare ljusgul dryck under en bro i ett hörn av de blinkande lampornas smutsiga sken. Jag förstod inte hur beteende stavas och snubblade runt i klaverspel utan komposition. Avslutet var repetition utan händelseförlopp och det var nog bäst så. M min vän, du har blivit glanslös i mina ögon.

Nästa morgon var förtunnat blod och halshuggen kycklingkropp. Vi utan spänst i benen i utkanten av vad som i korta perioder blev till getingstick på min spyflugeprydda hals. Mer bubblande material och jag och K i gräset och jag ville gråta av lycka men mina tårkanaler har torkat har blivit ogästvänligt ökenlandskap.  Det blev till saltstänk på grova stenar istället. Att strö på knäckemackan som rumsterade i mitt inre att begrava bland välhackade blad i ljusgrön burk. 

- 

7/8

Jag kom av mig under sträva toner. Det var ludd i mina örons vrår och en smuts som försvann först idag. Jag på gamla invanda träbron mot en vind som ville välta bilar. Små droppar av vatten eller Poseidons tårar mot nakna ben mot rasslande bröstkorg mot klirrande revben. Som när jag var liten och min syster lekte tusen nålar om och om igen. Vatten forsade genom mina klibbiga ögonfransar och när jag sänkte mig ned i det gråblå svallet svävade jag uppåt som buren av osynliga små karpar. Det var påtagligt då. Trots vinet och känslan av att andehämtningen aldrig skulle regleras. Trots tusen händer vars linjer jag aldrig förr skådat. Trots fula svarta shorts högt ovan folkduschen. När min stämmas gälla lyckotoner beblandades med andras bubblande tandrader och imman på rutan blev till blod i mina kapillärer och jag ville aldrig gå hem vill aldrig ha annat. En stund ville jag visserligen ha chili cheese men aldrig igen. Av tusen små karpar vaggas jag till sömns. Genom tåglandskap bland vidriga skrikande barn föll jag in i dvalans befriande värld. Diabilder i min drömsömn om spretande fingrar och tungspetsar på skimrande överläppar och ett kollektivt briserande hjärta som varsamt inneslöts under mitt livs varmaste natt.

Jag kom av mig under sträva toner men hittade rytmen igen bland den smutsiga sanden som byggt bo under min blågröna stortå.

fram till 23.13

gamla texter nu. de om dagar då sekunder passerat bakom slutna persienner. små små myror om krampaktiga handhållningar om den gången jag skalade din hjässa. små små myror om den gången alla bar buffalos och jag vältrade mig i all världens drycker.
jag skrapar med fingret på skärmen, som för att radera alla de där orden, som för att förinta den kopierade texten. man måste bära sin sorg i armarna står det. man måste bära en rymd på axlarna.
regnet i strida strömmar utanför min ruta. på bladen i träden utanför på balkongräcket bakom mina slutna persienner. kanske att det kan vaska mina ben rena när jag kliver utanför dessa vita väggar. på väg dit igen utan att riktigt förstå varför. som var det en nektar jag skulle besöka. knappar och pistiller och pollinering är vad som ryms i hjärnan. det är inte representativt jag vet men det är allt som finns kvar av min krossade bubbelplast.

timmar senare efter plaskblött golv och tunga andehämtningar. det droppar från min nacke som om de små små fjunen där bak hade sina egna körtlar att bruka för perspiration. på min parkett en växande sjö ett hav en ocean. som det blåser där ute piskande skum över vågor dalar och toppar i det väldiga blå. tåspetsen mot kanten på all fukt och plötsligt sitter jag med dränkt fot i dränkt strumpa. och regnet i strida strömmar utanför min glugg.

brann du likt en fågel Fenix igår. jag tror det. eller om det var flammorna från den gången oljan i kastrullen fattade eld och jag och J knappt fick luft i våra lungor. det spelar ingen roll egentligen. så som det är irrelevant om tyget är blått eller rött mot din handflata. din handflata med små tunna streck över knogarna streck jag aldrig följt därav är det linjer som aldrig existerat. och jag tror att klockan tickat för fort och elden falnat och mina svedda lungor återfått sitt skära inre. och regnet faller i strida strömmar utanför min glasvägg. regnet som vaskar bort mina korpsvarta smalbenshår.

origami

jag tror att jag hatar dig. det är tanken som faller ur mina tinningar. min far har egentligen lärt mig att man inte ska hata. ogilla, ja men hata, nej. men pappa säger jag, när det känns som eld under tungan när det känns som gift i artärerna är det inte hat då. och han mumlar tvetydiga svar vänder på sina jättelika storkben och stolpar därifrån. jag tror jag hatar dig. eller kanske är det mig själv jag hatar. min egna skalle av ben, av muskler av fett av blod. för hudens uppspändhet över skallbenet för att det är vidriga små hårstrån på min huvudkudde när jag vaknar. kanske är det inte dig jag hatar utan snarare min egna impregnerade hud. den som suger åt sig alla möjliga färger alla möjliga former. som en svamp som en urvriden golvmopp som en snustorr wettextrasa. kanske är det mina egna fingernaglar jag föraktar. de som bor på mina skakande fingrar de som är färglösa denna vecka, de som är livlösa mellan kvävande lakan.

jag drack igen. på samma ställe som sist under samma filt som sist. och jag tänkte att det skulle gå att öppna ögonen men röken böljade runt den allt kallare hjässan röken böljade runt mina grusfyllda ögon. det blev balkong och stora falcon och orden fullständigt ramlade från min nikotinförgiftade tunga. den blev två den blev halv tre den blev tre. och nya avsnitt igår i en alltför varm bädd och jag tänkte att jag hatar dig.

jag vaknade imorse. ryggmusklerna i fullständig protest, som att min kropp lekt prinsessan på ärten och reagerat på den där mikroskopiska sten jag senare hittade under madrassen. uppror i min kropp, våldsam storm på öppet hav. och alla diffusa punkter i periferin samlas under mina blekgula fingrars avslagenhet söker samla senorna. det är inte dig jag hatar. det är snarare min egna oförmåga till rörelse till engagemang. det är snarare min uteblivna taktkänsla och de hastiga orden. det är främst mina hårsäckars tomhet det är främst alla mina tankar som vägrar sitta fast.

och jag bävar inför det där samtalet. det är tio dagar kvar jag vet. men det kommer vara samma som förr. samma plirande ögon från behaglig fåtölj samma tomma ord och inställsamma sirapsröst. och jag kommer vrida mina svettiga handflator runt kaffekopp eller annat justerbart och sir väs kommer spela med sin skära tunga och de vita väggarna kommer falla över mig men utan resultat utan resultat. och det där som du sa K, då när vi satt på stenen vid vattnet i staden. de där orden de lurar i min skalle pockar likt vidriga små duvor på mitt sladdriga fettfyllda kranium. sömnlösa nätter har jag hållit de orden invid min barm. och resultatet så. Nej, nej det har jag inte. och det är så komplext att ett dragspel blir enkelt det är som liten origami-trana. kanske att jag bävar inför det där samtalet för att jag är livrädd för att hon ska börja peta i papperskanterna. "Nej, nej det har jag inte. Nej nej nej"