origami

jag tror att jag hatar dig. det är tanken som faller ur mina tinningar. min far har egentligen lärt mig att man inte ska hata. ogilla, ja men hata, nej. men pappa säger jag, när det känns som eld under tungan när det känns som gift i artärerna är det inte hat då. och han mumlar tvetydiga svar vänder på sina jättelika storkben och stolpar därifrån. jag tror jag hatar dig. eller kanske är det mig själv jag hatar. min egna skalle av ben, av muskler av fett av blod. för hudens uppspändhet över skallbenet för att det är vidriga små hårstrån på min huvudkudde när jag vaknar. kanske är det inte dig jag hatar utan snarare min egna impregnerade hud. den som suger åt sig alla möjliga färger alla möjliga former. som en svamp som en urvriden golvmopp som en snustorr wettextrasa. kanske är det mina egna fingernaglar jag föraktar. de som bor på mina skakande fingrar de som är färglösa denna vecka, de som är livlösa mellan kvävande lakan.

jag drack igen. på samma ställe som sist under samma filt som sist. och jag tänkte att det skulle gå att öppna ögonen men röken böljade runt den allt kallare hjässan röken böljade runt mina grusfyllda ögon. det blev balkong och stora falcon och orden fullständigt ramlade från min nikotinförgiftade tunga. den blev två den blev halv tre den blev tre. och nya avsnitt igår i en alltför varm bädd och jag tänkte att jag hatar dig.

jag vaknade imorse. ryggmusklerna i fullständig protest, som att min kropp lekt prinsessan på ärten och reagerat på den där mikroskopiska sten jag senare hittade under madrassen. uppror i min kropp, våldsam storm på öppet hav. och alla diffusa punkter i periferin samlas under mina blekgula fingrars avslagenhet söker samla senorna. det är inte dig jag hatar. det är snarare min egna oförmåga till rörelse till engagemang. det är snarare min uteblivna taktkänsla och de hastiga orden. det är främst mina hårsäckars tomhet det är främst alla mina tankar som vägrar sitta fast.

och jag bävar inför det där samtalet. det är tio dagar kvar jag vet. men det kommer vara samma som förr. samma plirande ögon från behaglig fåtölj samma tomma ord och inställsamma sirapsröst. och jag kommer vrida mina svettiga handflator runt kaffekopp eller annat justerbart och sir väs kommer spela med sin skära tunga och de vita väggarna kommer falla över mig men utan resultat utan resultat. och det där som du sa K, då när vi satt på stenen vid vattnet i staden. de där orden de lurar i min skalle pockar likt vidriga små duvor på mitt sladdriga fettfyllda kranium. sömnlösa nätter har jag hållit de orden invid min barm. och resultatet så. Nej, nej det har jag inte. och det är så komplext att ett dragspel blir enkelt det är som liten origami-trana. kanske att jag bävar inför det där samtalet för att jag är livrädd för att hon ska börja peta i papperskanterna. "Nej, nej det har jag inte. Nej nej nej"