det kommer två
de faller likt klusterbomber över den dunkla utgången
förintar den restaurerade tilltron mitt kragryck mina svettpärlor
imorgon och den tjugofjärde april tjugohundratretton
späda förhoppningar i kulingstark motvind
om stadsliv och klippbad
om återkomstens uteblivenhet
friheten från oceanbad
de två kommer åratal försent
har redan tecknat SOS i kilometerstora bokstäver
gripit det sista halmstråt
står i midjehögt Öresundshav
kolsvarta träplankor under blödande fötter
blodet löser upp de ärrade musklerna
sliter stillsamt i hårt tvinnade lyckotrådar
nöter på mitt förnuftiga jag
de två kommer likt glitterflakes på flates
som andningshål eller döda drömmar
vilket är vad när Alice är i underlandet
och dina mejslade drag faller ur mina handflator
jag vet att det är du och jag
det var viskande röster trötta axlar hängande huvuden
bultande hjärtan och krossade munnar
hålögt inför verkligheten
det är inte det jag rädd för förlåt
det är väldiga vågors tendens att skapa kaos
skvalpande minnen om tunnare andningsluft
tennisslag och rullande hjul
trampande fötter och felande knän
bestraffningar och piskande slag
det sägs att jag är säker i deras boning
strikta tider och folk med liknande DNA
och kanske borde jag kallas harhjärta harhjärta
ingen Astrid Lindgren ingen skorpan idag
men det stormar i grå substans
flimrande bilder av stekande asfalt gula stränder
brunbrända armar och fiskspad
de väldiga människohoparna och min skygghet
mitt arsenal av murbruk jag står med sleven i hand
redo att låta sommaren dra i alla de trådar som håller mitt marionettjag
lägga sten efter sten i det väldiga murbrukspusslet
mödosamt fylla i varje spricka
täppa till varje hål
så att när det hela är över
när bladen skiftar färg
och solens strålar upphört bränna
kommer jag med fedex utanför din port
vrålar titta här är jag
men ser inget annat
än murstensfasad
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar