gladpack

i det sträva ljuset utanför mitt fönster faller små tunga regndroppar mot nattsvart asfalt.
de samlas till pölar rännilar längs den sluttande gatan.
porlande forslar vattnet grus och smuts till de underjordiska rören rörs om spottas ut igen.
små rester av ruttnande mushud och fågelhjärna dras med i vågorna förmultnar.

jag ringer upp dig innan kvällen faller. du ligger fortsatt som enda favorit.
talar bubblande om allt och inget vrider vänder analyser våra försök våra yttringar.
kanske inte så modest. mer våra utfläkta hjärtan som ligger bultande och blodiga för beskådan.
eller om mitt är inpackat i en glassburk med femhundra meter gladpack runt omkring.

Amanda

Tomrum. Det är det enda ord som kan beskriva saknaden. En gigantisk krater inombords som sakta men säkert, dag för dag utvidgar sig, förflyttar sina kanter några centimeter. Alltid så att diametern ökar. Du har lämnat ett tomrum.

När mamma, likblek och darrig i hela kroppen, lämnar mig ensam med Kallocain och gigantisk hotellbuffé är det din roade min som först drar över min hornhinna. Groparna eller snarare vecken som samlas i dina släta rosiga kinder när du ler. Dina välfyllda läppars plutande smil. För att inte tala om orden. De du yttrar flera minuter efter att jag talat till punkt. Hur du får tiden att gå medan dina händer samlas till en större knut medan du kröker nacken och frenetiskt stirrar ner i bordet. Jag brukar inte kunna släppa dig med blicken då. Knycker med huvudet sekunder före dig så att du aldrig ska se min öppna längtan. När du talar med mig vandrar mina förlägna ögon ut i mörkret. Om du inte har lyckats nåla fast dem vid dina egna vill säga.

Ihåligheten. Den som gör sig påmind när pappa beter sig sådär. När jag vill konferera och döma ut de likheter de båda delar. Den som gör sig påmind när du härjar på cyberspace och åsynen av dig får det att bölja i min kropp.

Det finns ett ark på mitt kylskåp som belyser cirka det där. Det snåriga i spelet de förlorande i leken. Du säger dig vara en. Markerar tydligt försvar. Jag böjer mig välvilligt till en början, ger dig återhållsamhet trots att hjärtat fortsatt bultar våldsamt var tredje eller fjärde dag. Få inte rätt på mina tankar och backar i vad som brukar kallas respekt. Eller om jag själv är en. Förlorare vill säga. Sekunden du ringer upp och ber mig avvika ett slag.

Suger långsamt i mig sorgen, som från ett mycket smal sugrör, de jag fick på charter som barn. Begrundar återhållsamt dina grunder, tvingar mig själv att minnas att gjort samma sak. Det som brukade vara så sött, coca cola och is och citron. Nu är det bittert i vart tag jag tar.

Låter så slutligen raseriet få komma till tals, när jag spränger handen rakt in i cementväggen lördag klockan 04.42. Full på tre sorters sprit och en diffus form av relationshat. Kanske bara en förvirring rörande varför kärlekssorg premieras framför förlorad vänskap.