Tomrum. Det är det enda ord som kan beskriva saknaden. En
gigantisk krater inombords som sakta men säkert, dag för dag utvidgar sig,
förflyttar sina kanter några centimeter. Alltid så att diametern ökar. Du har
lämnat ett tomrum.
När mamma, likblek och darrig i hela kroppen, lämnar mig
ensam med Kallocain och gigantisk hotellbuffé är det din roade min som först
drar över min hornhinna. Groparna eller snarare vecken som samlas i dina släta
rosiga kinder när du ler. Dina välfyllda läppars plutande smil. För att inte
tala om orden. De du yttrar flera minuter efter att jag talat till punkt. Hur
du får tiden att gå medan dina händer samlas till en större knut medan du
kröker nacken och frenetiskt stirrar ner i bordet. Jag brukar inte kunna släppa
dig med blicken då. Knycker med huvudet sekunder före dig så att du aldrig ska
se min öppna längtan. När du talar med mig vandrar mina förlägna ögon ut i
mörkret. Om du inte har lyckats nåla fast dem vid dina egna vill säga.
Ihåligheten. Den som gör sig påmind när pappa beter sig
sådär. När jag vill konferera och döma ut de likheter de båda delar. Den som
gör sig påmind när du härjar på cyberspace och åsynen av dig får det att bölja
i min kropp.
Det finns ett ark på mitt kylskåp som belyser cirka det där.
Det snåriga i spelet de förlorande i leken. Du säger dig vara en. Markerar
tydligt försvar. Jag böjer mig välvilligt till en början, ger dig
återhållsamhet trots att hjärtat fortsatt bultar våldsamt var tredje eller
fjärde dag. Få inte rätt på mina tankar och backar i vad som brukar kallas
respekt. Eller om jag själv är en. Förlorare vill säga. Sekunden du ringer upp
och ber mig avvika ett slag.
Suger långsamt i mig sorgen, som från ett mycket smal
sugrör, de jag fick på charter som barn. Begrundar återhållsamt dina grunder,
tvingar mig själv att minnas att gjort samma sak. Det som brukade vara så sött,
coca cola och is och citron. Nu är det bittert i vart tag jag tar.
Låter så slutligen raseriet få komma till tals, när jag
spränger handen rakt in i cementväggen lördag klockan 04.42. Full på tre
sorters sprit och en diffus form av relationshat. Kanske bara en förvirring
rörande varför kärlekssorg premieras framför förlorad vänskap.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar