oljespill

i dunbädd nu. efter resterna av fyrtioniokronaren och en stark för många. tidigare sträva korn mot den tunna huden, den som omfamnar ögonlocken. tidigare hastiga steg mot nedkyld kullerstensmatta skorrande andetag under smutsgrå jättesnigel kurande fingrar under herrlång bomullströja. om tid och rum och plats. och förflyttandet, det eviga. mellan himlakroppar genom diverse faser låt mig kalla dem egocentriska rum. kammare snarare eller småhörn i smutsiga slafar.
men dunbädd nu. den som sluter sig om lårens rundningar den som varsamt håller skallen nitton centimeter ovan hjärtat för bästa cirkulation. den som kan lapa utspilld leche som ingen annan den som kan bära kroppar utan att de faller i varandra. lilla hörnet i smutsiga slafen. det som uppstår efter nolltvånitton när alla grannar mödosamt vinklat persiennerna så att inget ljus skall slippa igenom. vare sig det är canal plus barnförbjudna eller skenet från den aldrig döende gatlyktan. in ut och om igen. lilla smutsiga hörnet i slafen. här bland skrikande gäss här med trummor i hörselgången. här vill jag göra bokstäver till ord här vill jag göra handling av tanke här vill jag tanka ett elektroniskt brev fullt med oljespill.

djurbarnen lapar leche

vardagsenheter över den igengrodda vasken
tror du att jag faller igen så vänd om
det är lyx ovan droppande kran
och herrfrisyrer som tycks falla över varandra

blå burkar och ettusen serpentinrester
det täppta hamrar i håligheterna
små glitterflakes på flates
eufori och nostalgi

och kandelabrar som hotar att tippa
djurbarn i mina drömmar
de lapar leche som puss
slafsar ned sina torra morrhår

novacane

fuck me good
fuck me long
fuck me numb

ingen text nu bara toner
spår som singlar över öronens mjuka fjun
lika stillsamt som novemberluften strax utanför
kroppen en enda klump
hungrig på htvåo
mätt på nätt hud och frasiga flarn

du säger babybabybaby
koalasäl och fikonhy
baddar min panna sirapsdrypande stämma
som eld på min egotrippade själ

pitypity

mashup av alla tusen ord
som international eller bara personligt
på balkongen talar vi om allt
dånande kyrkklockor
och spelande tungor på organ
över kött över kön

novacane novacane

undflyende bläck

allt jag vill är att sitta på din plastvita köksstol. stilla sansat med andan långt bort från halsen. benen intryckta under de där svartmålade benen. de jag så gärna ville pensla på men som färdigställdes innan jag hann säga mer än pip. jag vill snurra på din kopp. den med guldtoppar runt foten och räfflad överkant. den som samlar kafferester i sin ännu unga porslinshy. kanske att kronan ligger på lur att musiken strömmar ur högtalarna någonstans i periferin. ett ark framför mig och tusen tankar som trängs i det nattsvarta blodet. det som blir till bläck under dagar i frostkallt solsken. det som förgiftar under löpturer över smutsigt hamburgergolv. bredvid arket en spets av den typen som blöder skrift. den som kilas fast mellan fingrarna den som smälter samman med uttorkat servitrishud. den som studsar efter punkt den som ristar fast evighetsord i det törstiga pergamentet.

det var en lögn det där första. det finns så mycket mer. drömmar om andra städer om annat förhållningssätt till de små små orden som omger mig. andra ögon nya vinklar att få ihop till trianglar som enligt konstens alla regler alltid måste summeras till etthundraåttio.
men det vore fint för en kväll. för ikväll.

men sen är det ju så. så som det är. det som är.
att små små ord börjar vrida på sig. de vrider på sina streck till bokstavsben de svänger sina lurviga på mitt ark. de vägrar samla damm vägrar läggas på hög. de löper amok de välter ut ur pergamentet kryper ner från de svartmålade bordsbenen faller ur mitt synfält in i periferin. de dansar tango på din näsrot i takt till air france i takt till rödvinets kluckande ljud. och den som tidigare satt klistrad till min nötta trötta hud rullar ifrån mig faller blytungt mot nyligen blottad majornaparkett.


det var en lögn det där första. det finns så mycket mer. önskan om rastlöshetens upphörande. en impulskontroll med faktiskt kontroll ett nytt nät att rulla ut över staden. ett utan kryphål utan villovägar och återvändsgränder. om drömmar med faktisk substans om koppar med elegans.


så det blev så. så som det är. så som verkligheten ter sig.
att det är stilla promenader genom vinande vindar. det är luggar med delningstendens det är världens mjukaste läppar mot spänd panna. det är disktrasefest och klirr med glas. myllrande myror på örngottet runt huvudkudden och jag har sagt det förr men det är en spegling av allt som rumsterar. vet ni man har gett mig en att gå och berätta allt det här för men när jag sitter mitt emot den med vänliga ögon så talar jag om allt annat. för herregud hur skulle takets vinklar kunna bli trehunbdrasextio utan att låta helt skruvat. jag vill borra imorgon är allt jag säger.


och vaknar nästa dag med vinet jäsandes i strupen med ögonhålor torrare än sahara med bläckrester på ditt köksgolv och alla tusen ord nerbäddade som låg de i vinteride. eller förlåt jag förlorade mig igen bland taggtråd och krypskyttar och nu tror jag att jag återupprepar en dikt jag skrev en gång. eller en samling ord men jag vet inte riktigt för jag får aldrig riktigt ordning på alla mina ark på alla mina dokument på alla spaltmeter jag skrivit om precis ingenting när tellus följt sin sedvanliga bana och insikten om att bläcket målat bordsbenen når ikapp mig trehundra dagar försent.

när jag lyssnar på chinawoman

det låter som abba. när du spelar toner på mina nysträngade revben. och du sjunger party girl med precision sent om kvällen i skenet från en dimmad glödlampa på kuddar av sammet ord mellan dina sammetslena de som är röda som rosor i trädgårdarna i krapperup. där vi sprang som barn och stack fingrarna på ettusen osynliga taggar som nu fast då. den där mannen sjöng en gång att det är en dans med svåra steg. som vals som tango som haze boogie life eller bara fuldans på klistrigt golv under epilepsiframkallande strob. barn inatt fast utan pedofilin snarare blåögt naiva med mjukt huvudhår på samma blomma på örngottet. den som snirklar likt krapperups rosor väcker mig om natten och rispar upp min kind. sammetslena mot pannan nysmörjda barnafingrar mot tinningar över spolad asfalt det var i sommarhettan vi frös våra armar från kroppen. när de döva sitter vid trummorna hörs basen till Kina och Mao vrider sig i sin grav. nog för att jag har sagt allt som går att säga men likväl bubblar orden grågröna gräshoppor på tungspetsen grodor en gång men bra nu fint nu. köttfärs under mina käkben och sönderfallet bara små trippande steg bort. fissionfusion klyv mig och lappa samman innan rosorna tappas på blodet innan sammeten faller ur din hud. eller om det var mina steg på spolad asfalt som blev till rosenblad på nattsvart altare blev till mörka myror under fallande stjärnhimlar. barn så små med änglalockigt hår stirrar tomt från hörnet där kartongen bodde förr och jag uppfinner saker när promillen rammar min kropp likt höghastighetståg.

HAZE BOOGIE LIFE

HAZE BOOGIE LIFE

Better count your sex.

fifteen I got a gun, sixteen I robbed a train

i en salong utan ljud
glänsande räls på duken
kontrasterna mot de egna minnena av skånska landskapet
senare är vi herrar utanför
blåa camel och hugget i säcken
och stiltjen som illa anrättad poesi
dina ögon vandrar när jag går i ide
knoppar av skallen mot mjuk överarm
onsdag var gårdagen
du jagar inte längre
och stiltjen som illa anrättad poesi
som illa anrättad poesi
illa anrättad poesi