oljespill

i dunbädd nu. efter resterna av fyrtioniokronaren och en stark för många. tidigare sträva korn mot den tunna huden, den som omfamnar ögonlocken. tidigare hastiga steg mot nedkyld kullerstensmatta skorrande andetag under smutsgrå jättesnigel kurande fingrar under herrlång bomullströja. om tid och rum och plats. och förflyttandet, det eviga. mellan himlakroppar genom diverse faser låt mig kalla dem egocentriska rum. kammare snarare eller småhörn i smutsiga slafar.
men dunbädd nu. den som sluter sig om lårens rundningar den som varsamt håller skallen nitton centimeter ovan hjärtat för bästa cirkulation. den som kan lapa utspilld leche som ingen annan den som kan bära kroppar utan att de faller i varandra. lilla hörnet i smutsiga slafen. det som uppstår efter nolltvånitton när alla grannar mödosamt vinklat persiennerna så att inget ljus skall slippa igenom. vare sig det är canal plus barnförbjudna eller skenet från den aldrig döende gatlyktan. in ut och om igen. lilla smutsiga hörnet i slafen. här bland skrikande gäss här med trummor i hörselgången. här vill jag göra bokstäver till ord här vill jag göra handling av tanke här vill jag tanka ett elektroniskt brev fullt med oljespill.