allt jag vill är att sitta på din plastvita köksstol. stilla sansat med andan långt bort från halsen. benen intryckta under de där svartmålade benen. de jag så gärna ville pensla på men som färdigställdes innan jag hann säga mer än pip. jag vill snurra på din kopp. den med guldtoppar runt foten och räfflad överkant. den som samlar kafferester i sin ännu unga porslinshy. kanske att kronan ligger på lur att musiken strömmar ur högtalarna någonstans i periferin. ett ark framför mig och tusen tankar som trängs i det nattsvarta blodet. det som blir till bläck under dagar i frostkallt solsken. det som förgiftar under löpturer över smutsigt hamburgergolv. bredvid arket en spets av den typen som blöder skrift. den som kilas fast mellan fingrarna den som smälter samman med uttorkat servitrishud. den som studsar efter punkt den som ristar fast evighetsord i det törstiga pergamentet.
det var en lögn det där första. det finns så mycket mer. drömmar om andra städer om annat förhållningssätt till de små små orden som omger mig. andra ögon nya vinklar att få ihop till trianglar som enligt konstens alla regler alltid måste summeras till etthundraåttio.
men det vore fint för en kväll. för ikväll.
men sen är det ju så. så som det är. det som är.
att små små ord börjar vrida på sig. de vrider på sina streck till bokstavsben de svänger sina lurviga på mitt ark. de vägrar samla damm vägrar läggas på hög. de löper amok de välter ut ur pergamentet kryper ner från de svartmålade bordsbenen faller ur mitt synfält in i periferin. de dansar tango på din näsrot i takt till air france i takt till rödvinets kluckande ljud. och den som tidigare satt klistrad till min nötta trötta hud rullar ifrån mig faller blytungt mot nyligen blottad majornaparkett.
det var en lögn det där första. det finns så mycket mer. önskan om rastlöshetens upphörande. en impulskontroll med faktiskt kontroll ett nytt nät att rulla ut över staden. ett utan kryphål utan villovägar och återvändsgränder. om drömmar med faktisk substans om koppar med elegans.
så det blev så. så som det är. så som verkligheten ter sig.
att det är stilla promenader genom vinande vindar. det är luggar med delningstendens det är världens mjukaste läppar mot spänd panna. det är disktrasefest och klirr med glas. myllrande myror på örngottet runt huvudkudden och jag har sagt det förr men det är en spegling av allt som rumsterar. vet ni man har gett mig en att gå och berätta allt det här för men när jag sitter mitt emot den med vänliga ögon så talar jag om allt annat. för herregud hur skulle takets vinklar kunna bli trehunbdrasextio utan att låta helt skruvat. jag vill borra imorgon är allt jag säger.
och vaknar nästa dag med vinet jäsandes i strupen med ögonhålor torrare än sahara med bläckrester på ditt köksgolv och alla tusen ord nerbäddade som låg de i vinteride. eller förlåt jag förlorade mig igen bland taggtråd och krypskyttar och nu tror jag att jag återupprepar en dikt jag skrev en gång. eller en samling ord men jag vet inte riktigt för jag får aldrig riktigt ordning på alla mina ark på alla mina dokument på alla spaltmeter jag skrivit om precis ingenting när tellus följt sin sedvanliga bana och insikten om att bläcket målat bordsbenen når ikapp mig trehundra dagar försent.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar