vi bär en stillhet. en tyst överenskommelse som jag tror bottnar i en form av samförstånd. jag ber dig sällan om något. annat än att vaka över kroppen min. den som tar sig friheten att kontrollera trots att jag har kontroll överallt. fortsätt håll mig i handen så går det nog ska du se.
jag bär en falskhet. som att jag kan be dig om tillstånd och sen gör tvärt emot. det komplexa i allt med lilla m som jag avskyr men som är där ständigt pockande ständigt närvarande. det som du kunde mota bort när vi var ett.
du bär en stolthet. den jag tror att jag besitter, bär huvudet högt i alla typer av kontexter.
en informerade mig en gång om att jag var ordkonstnär, håller det hårt intill barmen.
jag försöker dämpa det. det pockande tickande i vart steg i vart andetag. du var palissaden allt vilade uppå, utan dig blir jag till aska, jag saknar dig så.
narcissismen sedan. att jag i det hela taget yttrar mig så. kanske är det som du säger; 'allt vi pratar om är' men vägrar tänka så, vägrar acceptera vägrar förstå.
en kort sekund vävdes era vägar samman, be mig inte förklara det blir så hårt då. minns vad jag påtalat tidigare, minns ekot av att det bara var ni två.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar