erotikens lögner

jag vaknar av dina trevande fingrar
de applicerar ett bestämt tryck mot svagare punkter
följer inga regler utan fladdrar

stegrar sig sjunker under fullföljer

senare viskar jag förlåt förlåt mot din tunna hjässa
pratar om knappar och andra svårigheter
din mun ursäktar 

ögonen inte lika lögnaktiga

det är ojämlikheten igen
gnagandes under avslagna dagar

det borde vara tvärtom

du med alla hästar hemma 

du borde trona borde briljera

professionalismen fullkomligen blomstrade

där är jag absolut ingenting

ändå förkunnar du med spänd stämma att du är våldsamt kär i mig
mitt tillkännagivande; att jag tror att jag håller på att bli kär i dig

trevande fingrar spända lår

jag initierar ingenting längre

lägger bara munnen mot din hals

flämtar när det förväntas av mig

faller för dig
faller för lite för dig

att bli kär

du ber om att få ta del av det.
jag vägrar givetvis. ingen spricka i min mur inte.
det växer murgröna runt omkring. ditt hus står ensamt mot smutsig bakgrund. stundtals sipprar kvävande ånga upp från underjorden. böljar runt våra skandinaviska tonårsben. de som aldrig riktigt växt till sig. de som aldrig blir som hennes. hennes ben är det vackraste jag vet. 

slår bakut mot trånga tankemönster tror jag träffar någon form av mål för hon dalar från min hornhinna likt de vissna snöflingor som välkomnade mig i fredags. jag vänder mig sakta mot de avlägsna konturerna. tinningar och torn mot det ljusgrå det stålblå. din panna en välvd båge under ett hår vars färg är så många frukter att sallad är fel ord. det är det sista vi gör. istället drar jag mina klor över din provocerande mjuka hud. den jag osympatiskt nog önskar var mer i fas med min egen kulör. när du öppnar mig med din tungspets trycker ljuset mot ögonlocken tvingar mig i extas. om du bara kunde ge mig mera. vet att jag är vämjelig som tar dig för givet. anstränger mig knappt för att fatta din hand på promenad över se folkfyllda gatorna. medvetet för att jag inte behöver det. det får mig att hata min medvetenhet. klär av mig innan du förfört håller dina händer långt från mina böljande höfter bestämmer domderar önskar i tystnad att du skulle läsa det här och göra mig generad. att mina känslor skulle bli domesticerade. 

domain

i rutig skjorta bred rygg
varje bil som susar förbi bländar
mina ögonlock tunga av influgen tid
tunga under fjäderlätta läppar

hans händer som grytlock
späd porslin på solid ställning
det kommer i alla former
alltid samma uteblivna konsistens

du skrattar på göteborgska
slår håret över halsduken
jag tänker på döda drömmar
barn och uppstyrd ekonomi

så förstör jag din interiör

fast form flytande på huden
biter dig vårdslöst på halsen
rodnar själv 

dag tre av tio
det går som alltid i ultrarapid
flimrar förbi likt taxiparaden

sköljer ner det
som vore det ett enkelt ostron

okunnighetens slöja

som vanligt en strid ström.
tårar tår trampande fötter.
susande tåg och brummande bilar.
skalet fläckigt av sot
det mjuka innandömet kritvitt, rent

rullande hjul trummar mot min trumhinna
mummel mot pannloben
laserstrålar till ögon
skapar brand uppå skandinavisk hud

steriliteten tvagar mina händer
pigmenten faller av mig
gå dimma rullar över slätten
sveper sig runt mig
en okunnighetens slöja

kolmonoxid

Plötsligt är det över. Slutet föll över mig långt tidigare än vad jag förutsett. Klistrig tunn hinna mot mina allt tröttare ögon. De som svartnar i takt med att dagarna fortskrider. Smutsen känns överallt nu. Utanpå och inuti.
När jag vill skrika att mörkret äter mitt påklistrade Lejonhjärta kommer inget annat ur mig en flämtande andetag vita tandrader vansinnig optimism.
Hämta mig nu jag håller andan så länge.