jag vägrar givetvis. ingen spricka i min mur inte.
det växer murgröna runt omkring. ditt hus står ensamt mot smutsig bakgrund. stundtals sipprar kvävande ånga upp från underjorden. böljar runt våra skandinaviska tonårsben. de som aldrig riktigt växt till sig. de som aldrig blir som hennes. hennes ben är det vackraste jag vet.
slår bakut mot trånga tankemönster tror jag träffar någon form av mål för hon dalar från min hornhinna likt de vissna snöflingor som välkomnade mig i fredags. jag vänder mig sakta mot de avlägsna konturerna. tinningar och torn mot det ljusgrå det stålblå. din panna en välvd båge under ett hår vars färg är så många frukter att sallad är fel ord. det är det sista vi gör. istället drar jag mina klor över din provocerande mjuka hud. den jag osympatiskt nog önskar var mer i fas med min egen kulör. när du öppnar mig med din tungspets trycker ljuset mot ögonlocken tvingar mig i extas. om du bara kunde ge mig mera. vet att jag är vämjelig som tar dig för givet. anstränger mig knappt för att fatta din hand på promenad över se folkfyllda gatorna. medvetet för att jag inte behöver det. det får mig att hata min medvetenhet. klär av mig innan du förfört håller dina händer långt från mina böljande höfter bestämmer domderar önskar i tystnad att du skulle läsa det här och göra mig generad. att mina känslor skulle bli domesticerade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar