att älska er båda

vi bär en stillhet. en tyst överenskommelse som jag tror bottnar i en form av samförstånd. jag ber dig sällan om något. annat än att vaka över kroppen min. den som tar sig friheten att kontrollera trots att jag har kontroll överallt. fortsätt håll mig i handen så går det nog ska du se.

jag bär en falskhet. som att jag kan be dig om tillstånd och sen gör tvärt emot. det komplexa i allt med lilla m som jag avskyr men som är där ständigt pockande ständigt närvarande. det som du kunde mota bort när vi var ett.

du bär en stolthet. den jag tror att jag besitter, bär huvudet högt i alla typer av kontexter.
en informerade mig en gång om att jag var ordkonstnär, håller det hårt intill barmen.

jag försöker dämpa det. det pockande tickande i vart steg i vart andetag. du var palissaden allt vilade uppå, utan dig blir jag till aska, jag saknar dig så.
narcissismen sedan. att jag i det hela taget yttrar mig så. kanske är det som du säger; 'allt vi pratar om är' men vägrar tänka så, vägrar acceptera vägrar förstå.

en kort sekund vävdes era vägar samman, be mig inte förklara det blir så hårt då. minns vad jag påtalat tidigare, minns ekot av att det bara var ni två.

'jag kan inte höras med dig kan inte träffa dig'

jag minns inte längre vem som frågade om ordet. ett av alla ansikten som rörde sig över flaskor och buteljer. minns knappt din frågande blick, det skamsna i ditt egna alternativ. men innebörden hovrar. sällar sig till samlingen av övriga halvetablerade som brukas flitigare än lämpligt.

som de senaste dagarna. smutsränder och urgröpta kanaler. utan dig hade jag aldrig överlevt. ordens äckliga makt. det maktlösa i mitt svar. det tornande hotet i form av höjda röster och den eviga basen. den som tränger igenom varje försök till pip den som bullrande krossar det ifrågasättande. om dig.
ditt vansinniga sätt att breda ut dig att kontrollera att domdera.

sedan är det allt det andra. det som rör sig i bröstet som snörper åt om min aorta. tro aldrig att jag glömmer dina mörka lockar ditt sätt att hungrigt och vetgirigt gripa runt om min nacke klämma åt alldeles lagom mycket för hårt. så uppgivet nu. som om du utkämpat en sista strid och ligger flämtande kvar i den gassande solen. en lans inborrad mellan revbenen den ljusa huden uppfläkt och förlorad under svärmande flugor hungriga gamar i ovan.
när du stillsamt formulerar det jag fruktat går filmen igång på egen hand.
det frustrerande tafatta i dina rörelser det avvaktande eftertänksamma i dina beslut det överrumplande våldsamma i dina händers trevande det tysta förlägna när vi blev påkomna i soffan den där dagen.

det är som bortblåst nu. här lever inget längre. de talar om utebliven kognitiv förmåga - jag skriver under i emotionell apati.

sockervadd

det klistriga, smutsigt efterhängsna i tummarna de som går på autopilot någon form av rutin
inbillar mig åtminstone att det är på det viset
att det är wellpapp och taffligt hopspikade bräder, sviket presentpapper runtomkring
brunt snöre vars rosetter vissnat för längesedan silvertejp runt de svårt skavda kanterna
bind mig en bukett av de skiraste snödropparna du kan hitta. våren kommer.

långsamt långsamt två steg framåt nästan inga snedsteg har nästan aldrig backen i.
kan verkligen känna hur det formas tegelstenar efter varandra murbruksspill på väggar
robust med båda fötterna djupt i den tjocka leran kanske inte stark men fan inte långt ifrån

bind mig en bukett av förgätmigej begrav den under min kudde dröm mig ett kärleksslut
förkastligt fast i påhittade världar grandiosa luftslott byggda av tomma moln
men vassa kanter lurar mina trötta ögon där de förgäves plirar slirar kvart-i-tre-ragg
varför uppenbarade du dig igen. rationaliteten var så jävla vacker.

trasiga fingertoppar på slitet tangentbord hackande rörelser när det är kortslutning
jag som aldrig blir speciellt imponerad nu ligger jag vaken vill bara ha mera
tjuvåker på andras påfund stjäl inspirationen från dina ögon
badar badkar i duschen räknar dagar räknar timmar skakar häftigt när du rör vid mig

bygg mig en värld där jag kan härska med raseri

brände du dina spröda fingertoppar på sanningen till slut
de där små orden som kom ur dig i stundens hetta
förvrängda förställda av omfattande förvirring
smattrande hårda mot min trumhinna
utan att ens orka möta min blick ditt fega jävla kräk

hela handen brinner när jag knyter näven
blodsmak i munnen när jag vaknar för femhundrade gången
skapar kokong av genomblöta lakan
stryker dig våldsamt över håret har det i handen
och skriker rakt ut orden studsar mot parketten

det känns så ofattbart ogreppbart
du hade ju lovat guld och gröna skogar
porlande bäckar att bada sotsvedda fötter i
mjuk grönmossa att vila renrakad hjässa uppå
blåbärssnår och rikligt med svamp att mätta magen

brände du dina spröda fingertoppar på sanningen till sist
som jag när jag förstod att fascinationen gått om intet
kvar finns bara det ensamma ekot i bröstet
den egna andehämtningens bräckliga pustar
slut på rosaskimrande moln att luta krökta kroppen mot

jag gråter våldsamt i köket söndag morgon klockan nio trettio
hulkar av förtvivlan över det smutsiga i världen runtom
vill ha dina varma armar runt min hals dina mjuka läppar mot min panna
har svårt att skilja på sanning och fiktion
det flyter ihop när kroppen faller samman
blir till grått illamående blir till social konstruktion

med döden alldeles inpå

i onaturlig hårfärg späda lemmar flätade strån
dansandes över skärmen huvbeklädd helklädd
du var glömd göm dig nu du ockuperar mitt öga
rör i allt som stelnat runt späda vader

stundtals sköljer det över mig
som vågskvalp från en svunnen tid en tidsepok utan dess like
minns du hur vacker jag var det skira så förgängligt
så lätt under pannbenet så svävande över asfalt

som du när de grönklädda hämtar dig

de säger att du hade planerat allt skrivit allt sagt adjö 

rört vid de du tyckte förtjänade avsked lämnat andra i tystnad

din spända nyskapade hud över avgrundsdjupa sår

dina maximalt femtio under enorma svarta jackan

en snagg jag vidrörde bara dagar innan
slå lilla hjärta fortsätt slå

den natten fick jag inte en blund
om det var radon eller bara intuition

en miljard tabletter och vak tjugofyra sju nu

din blåhåriga ett levande vrak du ett vandrande skelett

jag läser att tio till tjugo procent terminerar i förtid

att de flesta dras med otaliga cocktails

ser bokstäverna suddas ut förminskas under tårflod
tänker att allt får vara så bara ditt hjärta fortsätter slå