brände du dina spröda fingertoppar på sanningen till slut
de där små orden som kom ur dig i stundens hetta
förvrängda förställda av omfattande förvirring
smattrande hårda mot min trumhinna
utan att ens orka möta min blick ditt fega jävla kräk
hela handen brinner när jag knyter näven
blodsmak i munnen när jag vaknar för femhundrade gången
skapar kokong av genomblöta lakan
stryker dig våldsamt över håret har det i handen
och skriker rakt ut orden studsar mot parketten
det känns så ofattbart ogreppbart
du hade ju lovat guld och gröna skogar
porlande bäckar att bada sotsvedda fötter i
mjuk grönmossa att vila renrakad hjässa uppå
blåbärssnår och rikligt med svamp att mätta magen
brände du dina spröda fingertoppar på sanningen till sist
som jag när jag förstod att fascinationen gått om intet
kvar finns bara det ensamma ekot i bröstet
den egna andehämtningens bräckliga pustar
slut på rosaskimrande moln att luta krökta kroppen mot
jag gråter våldsamt i köket söndag morgon klockan nio trettio
hulkar av förtvivlan över det smutsiga i världen runtom
vill ha dina varma armar runt min hals dina mjuka läppar mot min panna
har svårt att skilja på sanning och fiktion
det flyter ihop när kroppen faller samman
blir till grått illamående blir till social konstruktion
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar