jag minns inte längre vem som frågade om ordet. ett av alla ansikten som rörde sig över flaskor och buteljer. minns knappt din frågande blick, det skamsna i ditt egna alternativ. men innebörden hovrar. sällar sig till samlingen av övriga halvetablerade som brukas flitigare än lämpligt.
som de senaste dagarna. smutsränder och urgröpta kanaler. utan dig hade jag aldrig överlevt. ordens äckliga makt. det maktlösa i mitt svar. det tornande hotet i form av höjda röster och den eviga basen. den som tränger igenom varje försök till pip den som bullrande krossar det ifrågasättande. om dig.
ditt vansinniga sätt att breda ut dig att kontrollera att domdera.
sedan är det allt det andra. det som rör sig i bröstet som snörper åt om min aorta. tro aldrig att jag glömmer dina mörka lockar ditt sätt att hungrigt och vetgirigt gripa runt om min nacke klämma åt alldeles lagom mycket för hårt. så uppgivet nu. som om du utkämpat en sista strid och ligger flämtande kvar i den gassande solen. en lans inborrad mellan revbenen den ljusa huden uppfläkt och förlorad under svärmande flugor hungriga gamar i ovan.
när du stillsamt formulerar det jag fruktat går filmen igång på egen hand.
det frustrerande tafatta i dina rörelser det avvaktande eftertänksamma i dina beslut det överrumplande våldsamma i dina händers trevande det tysta förlägna när vi blev påkomna i soffan den där dagen.
det är som bortblåst nu. här lever inget längre. de talar om utebliven kognitiv förmåga - jag skriver under i emotionell apati.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar