att älska er båda

vi bär en stillhet. en tyst överenskommelse som jag tror bottnar i en form av samförstånd. jag ber dig sällan om något. annat än att vaka över kroppen min. den som tar sig friheten att kontrollera trots att jag har kontroll överallt. fortsätt håll mig i handen så går det nog ska du se.

jag bär en falskhet. som att jag kan be dig om tillstånd och sen gör tvärt emot. det komplexa i allt med lilla m som jag avskyr men som är där ständigt pockande ständigt närvarande. det som du kunde mota bort när vi var ett.

du bär en stolthet. den jag tror att jag besitter, bär huvudet högt i alla typer av kontexter.
en informerade mig en gång om att jag var ordkonstnär, håller det hårt intill barmen.

jag försöker dämpa det. det pockande tickande i vart steg i vart andetag. du var palissaden allt vilade uppå, utan dig blir jag till aska, jag saknar dig så.
narcissismen sedan. att jag i det hela taget yttrar mig så. kanske är det som du säger; 'allt vi pratar om är' men vägrar tänka så, vägrar acceptera vägrar förstå.

en kort sekund vävdes era vägar samman, be mig inte förklara det blir så hårt då. minns vad jag påtalat tidigare, minns ekot av att det bara var ni två.

'jag kan inte höras med dig kan inte träffa dig'

jag minns inte längre vem som frågade om ordet. ett av alla ansikten som rörde sig över flaskor och buteljer. minns knappt din frågande blick, det skamsna i ditt egna alternativ. men innebörden hovrar. sällar sig till samlingen av övriga halvetablerade som brukas flitigare än lämpligt.

som de senaste dagarna. smutsränder och urgröpta kanaler. utan dig hade jag aldrig överlevt. ordens äckliga makt. det maktlösa i mitt svar. det tornande hotet i form av höjda röster och den eviga basen. den som tränger igenom varje försök till pip den som bullrande krossar det ifrågasättande. om dig.
ditt vansinniga sätt att breda ut dig att kontrollera att domdera.

sedan är det allt det andra. det som rör sig i bröstet som snörper åt om min aorta. tro aldrig att jag glömmer dina mörka lockar ditt sätt att hungrigt och vetgirigt gripa runt om min nacke klämma åt alldeles lagom mycket för hårt. så uppgivet nu. som om du utkämpat en sista strid och ligger flämtande kvar i den gassande solen. en lans inborrad mellan revbenen den ljusa huden uppfläkt och förlorad under svärmande flugor hungriga gamar i ovan.
när du stillsamt formulerar det jag fruktat går filmen igång på egen hand.
det frustrerande tafatta i dina rörelser det avvaktande eftertänksamma i dina beslut det överrumplande våldsamma i dina händers trevande det tysta förlägna när vi blev påkomna i soffan den där dagen.

det är som bortblåst nu. här lever inget längre. de talar om utebliven kognitiv förmåga - jag skriver under i emotionell apati.

sockervadd

det klistriga, smutsigt efterhängsna i tummarna de som går på autopilot någon form av rutin
inbillar mig åtminstone att det är på det viset
att det är wellpapp och taffligt hopspikade bräder, sviket presentpapper runtomkring
brunt snöre vars rosetter vissnat för längesedan silvertejp runt de svårt skavda kanterna
bind mig en bukett av de skiraste snödropparna du kan hitta. våren kommer.

långsamt långsamt två steg framåt nästan inga snedsteg har nästan aldrig backen i.
kan verkligen känna hur det formas tegelstenar efter varandra murbruksspill på väggar
robust med båda fötterna djupt i den tjocka leran kanske inte stark men fan inte långt ifrån

bind mig en bukett av förgätmigej begrav den under min kudde dröm mig ett kärleksslut
förkastligt fast i påhittade världar grandiosa luftslott byggda av tomma moln
men vassa kanter lurar mina trötta ögon där de förgäves plirar slirar kvart-i-tre-ragg
varför uppenbarade du dig igen. rationaliteten var så jävla vacker.

trasiga fingertoppar på slitet tangentbord hackande rörelser när det är kortslutning
jag som aldrig blir speciellt imponerad nu ligger jag vaken vill bara ha mera
tjuvåker på andras påfund stjäl inspirationen från dina ögon
badar badkar i duschen räknar dagar räknar timmar skakar häftigt när du rör vid mig

bygg mig en värld där jag kan härska med raseri

brände du dina spröda fingertoppar på sanningen till slut
de där små orden som kom ur dig i stundens hetta
förvrängda förställda av omfattande förvirring
smattrande hårda mot min trumhinna
utan att ens orka möta min blick ditt fega jävla kräk

hela handen brinner när jag knyter näven
blodsmak i munnen när jag vaknar för femhundrade gången
skapar kokong av genomblöta lakan
stryker dig våldsamt över håret har det i handen
och skriker rakt ut orden studsar mot parketten

det känns så ofattbart ogreppbart
du hade ju lovat guld och gröna skogar
porlande bäckar att bada sotsvedda fötter i
mjuk grönmossa att vila renrakad hjässa uppå
blåbärssnår och rikligt med svamp att mätta magen

brände du dina spröda fingertoppar på sanningen till sist
som jag när jag förstod att fascinationen gått om intet
kvar finns bara det ensamma ekot i bröstet
den egna andehämtningens bräckliga pustar
slut på rosaskimrande moln att luta krökta kroppen mot

jag gråter våldsamt i köket söndag morgon klockan nio trettio
hulkar av förtvivlan över det smutsiga i världen runtom
vill ha dina varma armar runt min hals dina mjuka läppar mot min panna
har svårt att skilja på sanning och fiktion
det flyter ihop när kroppen faller samman
blir till grått illamående blir till social konstruktion

med döden alldeles inpå

i onaturlig hårfärg späda lemmar flätade strån
dansandes över skärmen huvbeklädd helklädd
du var glömd göm dig nu du ockuperar mitt öga
rör i allt som stelnat runt späda vader

stundtals sköljer det över mig
som vågskvalp från en svunnen tid en tidsepok utan dess like
minns du hur vacker jag var det skira så förgängligt
så lätt under pannbenet så svävande över asfalt

som du när de grönklädda hämtar dig

de säger att du hade planerat allt skrivit allt sagt adjö 

rört vid de du tyckte förtjänade avsked lämnat andra i tystnad

din spända nyskapade hud över avgrundsdjupa sår

dina maximalt femtio under enorma svarta jackan

en snagg jag vidrörde bara dagar innan
slå lilla hjärta fortsätt slå

den natten fick jag inte en blund
om det var radon eller bara intuition

en miljard tabletter och vak tjugofyra sju nu

din blåhåriga ett levande vrak du ett vandrande skelett

jag läser att tio till tjugo procent terminerar i förtid

att de flesta dras med otaliga cocktails

ser bokstäverna suddas ut förminskas under tårflod
tänker att allt får vara så bara ditt hjärta fortsätter slå

watching from the sidelines

du vet att jag kan sitta stilla på stol flytta benet en centimeter flacka alldeles lagom med blicken. en självsäkerhet som strålar ut från porerna venerna fyllda med nattsvart gift med tomhet.
brände du alla broar frågar du tyst med ögonen.
dina mungipor rör sig uppåt i takt med din alltmer krökta nacke förstå mig jag ber om så lite.

de hör av sig. inget annat än korrekta rader i svart bläck. inget annat än samtal inga löften ingen framtid men jag känner det bubbla. se min stillhet där jag står uppklädd i vitt se min stilighet.
tuggar rader på rad högsta hastigheten och hoppet utanpå huden tar du på mig brinner handen upp. jag lovar ingenting annat än svarta ögon svedda ögonbryn flammande raseri ta mig ta mig ta mig.

jag är bra jag lovar. jag kan sammanställa tabeller och diagram skaka hand & le utomordentligt vänt. jag kan vara värdinnan alla önskar vinbuteljen i handen och cigaretten hängandes i mungipan.
jag kan svälja hela sanningen marschera för diktaturen och kyssa kön jag fullkomligt föraktar.

men vi talar om dig tror jag eller åtminstone om något annat något större något överordnat. strukturer. de har hackat ut ett hål en plats ett tomrum de önskar fylla kvickt & utan alltför omfattande förluster. kanterna är vassa jag ser hur de blänker i lampans sken hur de rispar hål på mina torra fingrar när jag klumpigt vidrör dem första försöket förlust du skriker med hes stämma upp din jävla sopa.

de talar om någonting annat något mäktigare något långt mer skrämmande och jag önskar jag kunde öppna mina öron på vid gavel låta tristessen som rotar i mig fyllas med planer på storslagenhet och stormaktsvansinne önskar mig allt det där men kan inte andas tror jag det är som på film när de bältar de som ser vålnader tömmer dem på luft kramar ur mina trötta porer. 

krokodiltårar

när det var i början eller i slutet av allting som du kanske önskar
små små ord om förbjuden kärlek
och sekunden jag skyfflade bort glas av glas lyfte upp dig tog dig på diskbänken
tro inte att det var noll och intet
jag önskade det så länge i det förbjudna
så länge i det dunkla

du säger att jag är vidrig att jag inte kan känna något
sitter femtio centimeter ifrån mig och maler ner min kärlek till falskhet
som om du ens vet vad fan det är

låt mig berätta för dig:
DELETE

-

du säger att allt kan bli bra
håller min skälvande kropp när tröttheten lamslagit
stryker mitt smutsiga hår och lovar guld och gröna skogar
som var du någon form av gud
jag kan aldrig ge dig det du vill ha

-

jag brinner igen
känner en annan form av styrka än den jag tidigare besuttit
femhundra ljusår in i framtiden
jag är en avatar eller annat som kan tänkas finnas då

smäckra ben mot plastparketten
hårlinje som ingen annan har
pannan tvådelad som dubbelt skallben
ryggen tudelad som nord och syd

spotta på mig
jag tvättar bort det med dina krokodiltårar
skjut mig i huvudet
det läker nog ska du se

kärleksslut

du säger att du känner samma
hur mat sömn knappt bekommer dig
nerverna utanpå kroppen
tunga påsar under ögonen

när jag skriker åt dig att fläka ut
att bekänna färg eller bara känna

håll om mig håll om mig jag saknar dig så

-

om nätterna ligger jag hoprullad
lilla blåa elefanten i ett hårt grepp
jag fryser jag fryser jag fryser så

-

minns du vår första tid
den då du bar det hela
den då du var sådär kär

jag minns den senare perioden
den då jag bar det hela
den då jag var sådär kär

och nuet så
nu när allting har upphört
allt är över stilla avklippt

vi viskar att vi älskar varandra
under skenet av tusen skimrande lampor
knyt din näve slå mig rakt i ansiktet jag ber dig

få mig att falla, fall själv
jag ber dig
slå mig så att jag faller och fall sedan själv ner

en lögnaktig bön

och det är snudd på att jag faller ner på knä
ber till skyn, till allt jag avskyr
bara jag fick falla igen

ensamhetens förbannelse

om det kunde bära
femton minuters tystnad utan blickar
håll käften
du rubbar min existens

hela hallen brinner
det faller svärtade tapeter mot bränd parkett
och dina döende fingrar griper tag om mina
apati apati

eller kanske bara tomhet
hålrum som bör vara fyllda
vätskelöst innehållslöst

håll käften
du rubbar min existens

de säger att det är bättre att vakna upp ensam
än att vakna bredvid någon annan och känna sig ensam

deras ord ekar
studsande stämmor i tomma korridorer