får leken tåla

det är något i hur du rör dig
det gör att det känns säkert för mig
om det är dina sluttande axlar
varifrån allt verkar rulla av
eller dina lätt inåtpekande tår
det gör det samma för mig

det är något i hur du för dig
det gör att allt känns otryggt för mig
det är din röst som dominerar
fast utan att ta över
ditt ätt att driva ohämmat med dig själv
trots att alla egentligen vet - jag med

ibland när jag ser dina verk fastnar jag i steget
tuggar ljudlöst och upphör med andningen
stoltheten som en skör bubbla inuti
stundtals matad med för lite tvål

på jobbet skrattas det åt framtida planer
alla verkar känna att det nog kommer gå
och i din värld finns bara framgång
i den känns det som att jag tränger mig på

jag följer dig överallt nu
hakar på när du hela tiden vill vara med
trotsar varje antydan till skam - den som finns kvar
och jagar med fullt flås ett steg efter

det är något i hur du berör mig
det gör att allt känns helt i mig
om det är dina fingertoppar eller stämma
hungrigt suger jag i mig från din nektar
huvudet bakåt läpparna särade
fladdrande ögon under stängda ögonlock

om natten när du inte ser en bitter kamp
sporrande eggande rivande försök till start
men trots alla försök
trots ditt envisa tålamod
blir jag obevekligen kvar
livrädd för
att du kommer inse det snart

hjärtstillestånd

du säger att du fryser. står mitt den bländande solen i kolsvarta kläder och skakar.
invant placerar jag ditt huvud mot min axel. det vilar lika tungt som din andehämtning.
mina händer rör sig sakta över din spända muskulatur. försöker stryka liv i urlakade artärer.
du tittar tyst mot hörnet. förbannar bussen som aldrig någonsin kommer i tid. fast idag gör den det.

jag stiger inte ombord. istället släpper jag dig motvilligt ur mina vitklädda armar.
ser din böjda nacke när ni rullar iväg runt hörnet. hör sirener på avstånd. det måste vara hans bil.

med brutna fötter traskar jag uppför de smutsgrå trapporna. dörren stänger sig tungt och tyst.
lika tyst tycker jag mitt eget hjärta slå. sen tänker jag i kortvarig eufori att det i alla fall slår.
förbannar wikipedia och all information som samlas. de 2 procenten surrar i mitt sinne.

du skriver äntligen. känner mitt eget pumpa ut blod till var enda vrå. förbannar hans som vägrade.
kanske för länge. om några dagar får ni veta. försök till väckning inplanerad de kommande 48.
din stumhet är som ett öppet sår på min hud. jag brinner i takt med dina uteblivna tårars fall.

extra allt

på bruten skånska frågar jag om det är hängmörat

sekunden innan jag häller av det överflödiga spadet

vitt vatten rinner längs hakan

inuti uppror efter frosseri 

upplopp utbrott

din hand glider längs min sida

skamset vrider jag mig under under värmen

dina fingrar en hemkomst

tänk vad som hade kunnat vara

om du bara varit lite mer 

extra allt

din hud är blekt bomull

spökkulör bredvid mitt mallorcaskinn

du skrattar och kallar oss interracial

skyler ansiktet i dunet i ett anfall av politisk skam

skrattar högt i sömnen ibland

extra allt

på dialekt sjunger du fram din kärlek

den som badar bland ostron bland brus

stäppbrand och smärta bland husen

men där solen trillar ner

champagne och extra allt

whilst

du bor med grandios utsikt
skriver rader som genererar
döljer märken osedvanligt illa
och drömmer oregerligt

improviserar jag min framtid
kastar sinande sedlar
trasar sönder mina persedlar
och drömmer medgörligt

underläge

jag vaknar av dina händer igen.
de som kan riva av mig blod ben muskler i ett nafs.

de som trotsigt fortsätter trots mina lama försök. 

de jagar nattens skuggor.
de som ströp min syretillförsel vid tolv. 

vid vetskapen om att du kunde slita ut mig. 

såhär långt i livet har jag sluppit vara rädd.

nu darrar jag okontrollerat.

tror du kommer rasera min värld. 

vaknar av dina målmedvetna händer. 

kastar mig in med huvudet före.

rakt in i ditt allt. 

slovensk färglöshet

som en jojo. en pendel. schizofreni. eller mina maniska drag. 

vartannat andetag fyllt med bubblande löften spirande framtidstro. 

vartannat frätande. till brädden fyllt med flimrande bilder av tvångströjor. 

din hud är vitare än någonsin. än allt jag någonsin rört vid.

som porslin. som äggskal. som snövit.
jag kallar den Slovenien när du inte hör. slovensk färglöshet. 

du kallar mig bipolär. slampa och narcissist. jag nickar och suger åt mig. 

ser det som komplimanger trots att jag hör din allvarliga underton. 

kommer på mig själv med att gå igång på din avundsjuka. 

går igång på dig oavsett. 

som en jojo. en pendel. schizofreni. eller mina maniska drag. 

var sekund fylld med skira rosafärgade moln.
blommor utan lapp på vilken det står att jag fallit för dig. 

dålig landning.
slog huvudet i parketten så att blodet flöt ut över mina vita lakan. 

kanske för att du gav mig liv

ni ordinerar vila. temperaturkontroll och ständigt vätskeintag.
jag suger i mig whisky och cancerpinnar när solen faller. leker rebell.
det måste vara din stundande ankomst. eller pressen av för tunga ok på min axlar.
de som växt i omfång, de som matchar det nästintill vulgära ovan linningen.

har Vulnicura i hörlurarna och mindre-än-tecken över hela skärmen.
fast besluten att ta vara på det du tände inombords. första gnistan på år.
morgonkaffet försätter mig i ångestinramad fundering. är det därför.
viskar jag ohörbart innan jag suger i mig basilikadoften genom fyllda näsborrar.

porr och ingen älskog

utan större omsvävningar fortsätter det
vi pratar porr mitt i natten
dina ögon på mina bröst
prunkande under välhållet täcke
dina knappast lika fylliga
snarare ungt yppiga på ett sådant sätt
på ett sådant sätt att jag vaknar svettig
har min hand på ditt lår
korsar universum korsar atlanten
din hand mot mitt bortrakade hår

concorde

där det förr osade svagt råder nu präriebrand
slickande flammor och nedbrända palissader
kom hit nu, jag är redo på riktigt
vill ha din hud under min
smeka bort var svart tanke
andas din luft i mina lungor
kom hit nu, jag är äntligen där

nederlag

du vet när det kittlar i fingrarna av uppdämd besvikelse
när du faktiskt förstår att du är gjord av kött blod ben
att bryta
när håret verkar sända ut elektriska impulser
när tungan växer och klistrar mot gommen

vi kallar det besvikelse eller allmän otur
vifta du så hårt du bara kan
men tro mig
här borta skär det

vet med säkerhet

kommer du ihåg när vi hackat jalapeño
hur huden sved under spända tungor
hettan som fortplantade sig
spred sig likt löpeld

responsiv kärlek

långsamt så långsamt började jag röra min händer
upp längs sidorna ner över kött kön

trevande fumlande omedvetet målsökande

och vid målet sedan
när de fann allt de sökte brann de nästan upp i dig

och hjärtat bultade hårt hårt under revbenen

erotikens lögner

jag vaknar av dina trevande fingrar
de applicerar ett bestämt tryck mot svagare punkter
följer inga regler utan fladdrar

stegrar sig sjunker under fullföljer

senare viskar jag förlåt förlåt mot din tunna hjässa
pratar om knappar och andra svårigheter
din mun ursäktar 

ögonen inte lika lögnaktiga

det är ojämlikheten igen
gnagandes under avslagna dagar

det borde vara tvärtom

du med alla hästar hemma 

du borde trona borde briljera

professionalismen fullkomligen blomstrade

där är jag absolut ingenting

ändå förkunnar du med spänd stämma att du är våldsamt kär i mig
mitt tillkännagivande; att jag tror att jag håller på att bli kär i dig

trevande fingrar spända lår

jag initierar ingenting längre

lägger bara munnen mot din hals

flämtar när det förväntas av mig

faller för dig
faller för lite för dig

att bli kär

du ber om att få ta del av det.
jag vägrar givetvis. ingen spricka i min mur inte.
det växer murgröna runt omkring. ditt hus står ensamt mot smutsig bakgrund. stundtals sipprar kvävande ånga upp från underjorden. böljar runt våra skandinaviska tonårsben. de som aldrig riktigt växt till sig. de som aldrig blir som hennes. hennes ben är det vackraste jag vet. 

slår bakut mot trånga tankemönster tror jag träffar någon form av mål för hon dalar från min hornhinna likt de vissna snöflingor som välkomnade mig i fredags. jag vänder mig sakta mot de avlägsna konturerna. tinningar och torn mot det ljusgrå det stålblå. din panna en välvd båge under ett hår vars färg är så många frukter att sallad är fel ord. det är det sista vi gör. istället drar jag mina klor över din provocerande mjuka hud. den jag osympatiskt nog önskar var mer i fas med min egen kulör. när du öppnar mig med din tungspets trycker ljuset mot ögonlocken tvingar mig i extas. om du bara kunde ge mig mera. vet att jag är vämjelig som tar dig för givet. anstränger mig knappt för att fatta din hand på promenad över se folkfyllda gatorna. medvetet för att jag inte behöver det. det får mig att hata min medvetenhet. klär av mig innan du förfört håller dina händer långt från mina böljande höfter bestämmer domderar önskar i tystnad att du skulle läsa det här och göra mig generad. att mina känslor skulle bli domesticerade. 

domain

i rutig skjorta bred rygg
varje bil som susar förbi bländar
mina ögonlock tunga av influgen tid
tunga under fjäderlätta läppar

hans händer som grytlock
späd porslin på solid ställning
det kommer i alla former
alltid samma uteblivna konsistens

du skrattar på göteborgska
slår håret över halsduken
jag tänker på döda drömmar
barn och uppstyrd ekonomi

så förstör jag din interiör

fast form flytande på huden
biter dig vårdslöst på halsen
rodnar själv 

dag tre av tio
det går som alltid i ultrarapid
flimrar förbi likt taxiparaden

sköljer ner det
som vore det ett enkelt ostron

okunnighetens slöja

som vanligt en strid ström.
tårar tår trampande fötter.
susande tåg och brummande bilar.
skalet fläckigt av sot
det mjuka innandömet kritvitt, rent

rullande hjul trummar mot min trumhinna
mummel mot pannloben
laserstrålar till ögon
skapar brand uppå skandinavisk hud

steriliteten tvagar mina händer
pigmenten faller av mig
gå dimma rullar över slätten
sveper sig runt mig
en okunnighetens slöja

kolmonoxid

Plötsligt är det över. Slutet föll över mig långt tidigare än vad jag förutsett. Klistrig tunn hinna mot mina allt tröttare ögon. De som svartnar i takt med att dagarna fortskrider. Smutsen känns överallt nu. Utanpå och inuti.
När jag vill skrika att mörkret äter mitt påklistrade Lejonhjärta kommer inget annat ur mig en flämtande andetag vita tandrader vansinnig optimism.
Hämta mig nu jag håller andan så länge.

Tre kontinenter

Det sprakande skenet från de myggbeklädda lysrören bländar mig får min hud att se smutsigt blekfet ut. Framförallt i jämförelse. De som ligger utspridda på britsarna liknar ingen jag någonsin mött i tåg tidigare. De är stilla tysta stirrande vaksamt fientliga till att börja med. Senare när vi alla luktar ungefär lika mycket svett när vi fäktas med myggen upprepar de mitt namn som i ett mantra. De ber mig om lov innan de släcker innan de tänder innan de öppnar fönstret. Alla förutom en som gör precis vad hon känner för. Hon som har cancer och helt sonika ber om att få äta upp min mat. Jag skäms när allt jag kan tänka på är hennes sexualitet.

Vit dimma stiger från ravinen likt ångan från en rasande vattenkokare. Här är himlen ljust blå nästan gråaktig och solen obarmhärtig trots att de enligt allt jag läst och hört ska vara regnperiod nu. Stopp.

Snabba fingrar mot skärmen svårigheter att ta till mig all den översvallande kärleken inviterna hoppet som sipprar ut mellan raderna. Önskan om större förståelse om tolerans faller ur mina slitna fingeravtryck donerar hopp matar önskemål.
Ditt mörka hår mot det där ansiktet du så oförläget visar upp. Som vore din obegripliga skönhet det mest naturliga i världen. Jag ligger vaken om nätterna i tomma tysta rum och rör mig i takt till tankarna om vad du gör med mig.

gladpack

i det sträva ljuset utanför mitt fönster faller små tunga regndroppar mot nattsvart asfalt.
de samlas till pölar rännilar längs den sluttande gatan.
porlande forslar vattnet grus och smuts till de underjordiska rören rörs om spottas ut igen.
små rester av ruttnande mushud och fågelhjärna dras med i vågorna förmultnar.

jag ringer upp dig innan kvällen faller. du ligger fortsatt som enda favorit.
talar bubblande om allt och inget vrider vänder analyser våra försök våra yttringar.
kanske inte så modest. mer våra utfläkta hjärtan som ligger bultande och blodiga för beskådan.
eller om mitt är inpackat i en glassburk med femhundra meter gladpack runt omkring.

Amanda

Tomrum. Det är det enda ord som kan beskriva saknaden. En gigantisk krater inombords som sakta men säkert, dag för dag utvidgar sig, förflyttar sina kanter några centimeter. Alltid så att diametern ökar. Du har lämnat ett tomrum.

När mamma, likblek och darrig i hela kroppen, lämnar mig ensam med Kallocain och gigantisk hotellbuffé är det din roade min som först drar över min hornhinna. Groparna eller snarare vecken som samlas i dina släta rosiga kinder när du ler. Dina välfyllda läppars plutande smil. För att inte tala om orden. De du yttrar flera minuter efter att jag talat till punkt. Hur du får tiden att gå medan dina händer samlas till en större knut medan du kröker nacken och frenetiskt stirrar ner i bordet. Jag brukar inte kunna släppa dig med blicken då. Knycker med huvudet sekunder före dig så att du aldrig ska se min öppna längtan. När du talar med mig vandrar mina förlägna ögon ut i mörkret. Om du inte har lyckats nåla fast dem vid dina egna vill säga.

Ihåligheten. Den som gör sig påmind när pappa beter sig sådär. När jag vill konferera och döma ut de likheter de båda delar. Den som gör sig påmind när du härjar på cyberspace och åsynen av dig får det att bölja i min kropp.

Det finns ett ark på mitt kylskåp som belyser cirka det där. Det snåriga i spelet de förlorande i leken. Du säger dig vara en. Markerar tydligt försvar. Jag böjer mig välvilligt till en början, ger dig återhållsamhet trots att hjärtat fortsatt bultar våldsamt var tredje eller fjärde dag. Få inte rätt på mina tankar och backar i vad som brukar kallas respekt. Eller om jag själv är en. Förlorare vill säga. Sekunden du ringer upp och ber mig avvika ett slag.

Suger långsamt i mig sorgen, som från ett mycket smal sugrör, de jag fick på charter som barn. Begrundar återhållsamt dina grunder, tvingar mig själv att minnas att gjort samma sak. Det som brukade vara så sött, coca cola och is och citron. Nu är det bittert i vart tag jag tar.

Låter så slutligen raseriet få komma till tals, när jag spränger handen rakt in i cementväggen lördag klockan 04.42. Full på tre sorters sprit och en diffus form av relationshat. Kanske bara en förvirring rörande varför kärlekssorg premieras framför förlorad vänskap.