som om i sir väs frånvaro

sprit i baren och på golvet fem gt i en salig röra av splittrat glas och slaskade citroner gästers fumlighet lånar aldrig ut min bricka igen. min hand runt krossat glas slemmiga sugrör invid tåspetsen. tunnslitna cheap monday faller av i farten blått förklädestyg min mantel susar i vinddraget. med sulor så tunna att jag känner sniglar krossas på min promenad hem glider jag upp för trappan rinner ut bredvid borden smällande leenden och dricksslickeri håriga anus på min tungspets.
över sniglar efter de tretton timmarna femhundra meter ut i havet bredvid mig dansanta gatlyktor min kropp kastar dunkla skuggor över regnvåt asfalt leffe i höger hand med knivskarpa konturer mot det släta framför mig mot all yta som förtrycker jordens mull. förbi mig på cykel ett par av äldre karaktär han med ben så skeva att de ser ut att lossna från höften hon med vader på storlek med mina lår. vita linnebyxor och annat fashionabelt på väg hem mot deras vindögda svenssonhem färden mot det ljuva vaniljsexet och kalla kårar längs ryggraden gåshud på var centimeter små ljusrosa glänsande räkor som hoppar i mitt inre. jag såg dem fyrtio minuter tidigare. han utan taktkänsla längs hennes revbens fullständighet och hon med fnitter i strupen med alkoholångor att mörda med och smaklösheten en kompakt gloria runt dem.

på fjärde inklappet nu snarare repeatknappen på youtube Active Child i mina lurar. vägrar falla ur melodiernas vagga vidrör inte havets stiltje om så bara för en sekund. i mina krympande kärl kolsvart kaffeblod och en hunger efter min tungas för tillfället försvunna kunskap. den som kan väsa den som kan vidröra nästippen den som spelar mot skuldror över höftenben upp längs lår. men sir väs i slumrande sovmorgon rävtass som gungar honom bomull under skallen och nattmössa på hjässan. hans vikarie ett inkompetent kolli (somalltiddettaärenupprepningavlivetsallafelochbristningarihudensomdepåovansidanavminaperky) en tungknytare utan dess like och en annan morgon i trängseln på perrongen och jag önskar jag hade raderat allt från telefonen.

bland skördetröskor och tutus och döende andar

 på det hörlursaktuella skivomslaget två handhållandes individer i tajta trikåer. hon i ljust turkost över de fastaste skinkor en individ kan ha han i svartare blått med en baksida som bildar ansikte. ur de stora svarta vindlande melodier om en grandios färd över fältet om echappé sauté om hur tylldrömmar smakar när de landar på tungan. små fötter i skira skor över havrefälten över sylvassa strån genom skördetröskan.

i mitt ögas undre sfär en svart hårboll och nakenheten mellan mina nya lakan som för att uppleva vias renande kraft i mitt allra innersta. små flagor av mödosamt bortpillat nagellack bland de krusade håren som fint damm som allt stoft som trillat av min hala tunga. borstar könet rent med baksidan av min solbruna hand stiger upp klär mig i stram skjorta stramare fluga stramare dagen. bland blekvita lakan en färgpalett av mina fingrars tidigare konstverk ömsat skinn i drivor.

och vid en punkt i nacken den där hårlinjen blir till fint fjun som fortsätter längs ryggraden den punkt strax ovan det tunna svarta snöre jag för evigt bär om halsen där bultar det där pressar kamerrullens sekvens på. maximal skärpa om mina steg i randiga jättebyxor om en morgon i bilprydda lakan bredvid olivtonad hud om den dignande måltid som skapades om små skrumpnande vindruvor i ständig majsol om framträdande fräknar om mitt snurrande huvud i trängda glasflaskor och anden som flöt ut på golvet som en  skvätt wc-anka bland tusen krälande bakterier.
i min punkt i nacken en ständigt molande värk små cymbaler som skanderar om rådjursblicken som besätter mig när jag rattar volvon om höghaltig kakao mellan mina fingrar om vitvinssåsen som köket skapar om böljande slöjor runt min kropp om utebliven elasticitet.

i min fasta punkt åtsmitande trikåer mellan skördetröskans tänder och tutus på alla mina fingernaglar och ett kön som aldrig kan borstar rent från samhällets kvinnoförakt och hudtoner i en salig röra och rådjursblickar som skjuter ur mina ögon en döende ande i min farstu och insikten om att via inte är vanish.

ärrvävnad

inatt läste jag om en pojke en ung man vid namn Christian. en vit dansk i ett land han aldrig skulle förstå i ett liv han aldrig bett om. och han på ruinens brand med en dotter utan hans dna en affärsverksamhet utan idé och en stomme utan ben. han som valde att svänga till höger i var korsning för att det var enklare så. Christian som älskade en ung flicka Christian som förälskade sig i en annan flicka Christian som köpte en hora vars spår av överfall och våldtäkt satt fastklistrade i ansiktet. Christian som följer ärret med toppen på sitt pekfinger han vill ha ärret han vill ha såret han vill ha hugget.
i min spegel spegel på väggen där följer jag mitt sargade ögonbryns konturer jag stryker med fjäderlätta fingrar över det hoplappade hacket i pannan jag snuddar vid låret fingrar på olyckan som satte sina spår i överarmen. hur jag föll handlöst mot klippor på en stenig sommarö i medelhavet. i mitt bakhuvud fanns dödsrädslan när jag slängde i min sele trehundra meter över havet. ur min strupe ett avgrundsskrik, det fick blodet att frysa till is i ådrorna sades det efteråt. och efteråtet. jag i löst lindad bomull på linbana över stupen. svälj mig hel eller se när jag besegrar dig.
mina fingrar på låret ett ställe lite högre upp mina toppar på handleden mina tonårskval i fin ärrvävnad. och du i ett badrum med låst dörr och mina fingrar mot vitmålad dörrkarm och min hand mot väggen innan du förmådde dig öppna innan du släppte ditt krampaktiga tag och lät din hud vila inga fler knogar mot väggen där och då.

och alla tusen bilder på hornhinna fin ärrvävnad i min hjärnsubstans små spår av din hud din lukt dina ögon innan jag föll ur hjärtklappningarna innan jag föll ur vår skira ballad innan tunnheten i mattan som flöt ut över parketten blev synlig innan balkongen blev en fast punkt innan allt skedde på impuls innan jag följde mitt sargade bryns konturer.

minnenas melodi om sämre sexakter

för att det är dags nu. efter malande meningar i mitt huvud ett bråk över skrivbokens vara eller icke vara efter evigheter av uteblivna ark. det högg i huvudet det högg i själen det högg i psyket det högg i det ständigt självomdanande jaget. för ditt hår var spunnet guld under mina fingrar din avsmalnande midja under mina läppar dina naglar som sökte tränga igenom min ryggradslösa baksida. men nej fuck it. bara detta att försöka sätta ord på allt som var får mina muskler att försvagas får min hjärnas trådar att trasslas.

-

FOT I HOSE. En spelning på en festval som så många andra. Hårt trampad jord fimpar mellan mina skosnören ett ständigt tryck mot bröstkorgen och yster syster i tokdansens eufori vid sidan av. Det året olikt alla andra. Jag knullade med en fin pojke i ett tält med mörkgrön duk bredvid en stinkande hög med tonfisk. Som någon slags symbolik över vad som hände i huvudet där och då han får sägas vara min vän men alla stjärnor som uteblev skapade regntunga moln i min inre sfär skapade hårdare ögon skapade precis ingenting alls. På en större festival i min andra halvas land och jag med en svindel i min hjärna den jag kallade för ekonomisk katastrof men som, om man bara lyfte lite på locket, såg mer ut som knäckebrödssmulor på botten av min innehållslösa skrumpnande magsäck.

och inte fan är det sexet som gör det. snarare min förkärlek för underarmar som flätas i mina och fingrar som spelar över ögonbrynskanter och fjäderlätta kyssar på morgontunga ögonlock och nu i min hemby en tystnad så total en alltomfattande ensamhet som jag fyller med texter som jag stoppar med forntida minnen om sämre sexakter och bättre ögonbryn.

sluttningar trumps romaner

jag vill ha en roman att fila på en monolog att förändra. jag vill skriva om blomblad i sluttningar och om himlavalvets större båge. och jag vill placera karaktärer i lusthus låta dem falla in och ut ur moralpanikens käftar. jag vill beskriva höfters rundning jag vill svetsa mina ord till att förmedla hur stoft smakar när det landar på tungan. jag vill printa sida efter sida ur min 90-talsmaskin, bläddra bland arken slicka på trycksvärtan hångla med marginalerna. jag vill fila på formuleringarna jag vill söka synonymer jag vill droppa blod över en hårt förvärvad sida.

jag kastar blad jag kastar ord jag kastar meningar. den borde brännas på bål min nya anteckningsbok. jag borde skicka min dator till tippen borde skapa ett virus som kunde utplåna word för all framtid. jag ska äta upp mitt pergament idag.

otaliga nätter har jag knapprat på min maskin otaliga nätter har orden fått passera min lins. ur min innersta hjärnsubstans ett aldrig sinande flöde, haranger, långa tirader och små små myror till bokstäver. nätter då blod föll ur mina ögon nätter då händer vek sig av oförnuft nätter då mitt inre vridit sig varv efter annat.

resultatet ett hopkok av allt det som jag borde tala om. en sammanfattning om livets små ludna monster de som bor i plåtburkar de som blivit dammråttor i hörnen. och drömmarna, allt hångel i marginalerna, viker sig faller bort. kvar finns små sotsvedda kanter kvar finns förkolnande ord på mina tunnare armar ett virrvarr om den eviga hetsen om det eviga sökandet efter allt jag inte borde vilja uppnå.

chopsticks & zippers

Min hud tycks ha rullat ett varv i ljusgul isoleringsvadd. Som bar jag på skabb som hade loppor invaderat mina lemmar. Ett ständigt kliande på kroppen ett ständigt begär av vassa naglar mot frasig ljusbrun hud. Sist jag rörde vid ljusgult fluff var jag tolv år gammal och förstod inte bättre. Så jag antar att det kommer inifrån den här gången. Myrsyra i mitt inre. Vill skylla på byn vill skylla på mor vill beskylla far men vet jag vet jag vet jag vet jag vet jag vet. Med blixtlås och dragkedja, tyngre hänglås och silvriga kedjor som länkar som håller det nere som spärrar in. Djur i bur blir sinnessjuka. Jag tror jag vet nu.

Sitter här med vässade chopsticks det perfekta vapnet att sticka hål på gasfyllda ballonger med. Min identiska tvilling i en bubbla ettusen meter ovan havet ettusen bubblor runt omkring och ballonger så välfyllda ballonger med livets alla skeden målade på sidorna. Fågelkvitter invid staketen drönare runt omkring oss. Och ett konstant bultande bakom mina revben. Jag vill göra som Dolly och auktionera ut problematiken. En komplexitet som övergår mitt förstånd när när jag jonglerar med ballonger i mina stroboskopupplysta hjärtkamrar när jag fäster tidningssvärta på mina ögonlock.

zipperszipperszippers

pressveck

i fars avlagda kostymbyxor
på vift genom större staden
klampar på fåtalet kullersten
förbi det fönster man kan bo i
bärandes på ett hav av glas

över större berget upp mot boet
en rede av tomma lådor fylld parkett
och lådvinet i hörnet
ditt dunkla inre på madrassen
ett skeppsbrott på upprörd ocean

går i fars avlagda kavaj
utskjutande axelvaddar över sluttande hud
en karikatyr av den förlorade sonen
ett kolsvart får
ett hopplöst barn

finner sneda styret på vinda cykeln
vid humanistens buskage
och trampar tomma däck över krönet
precis som vi gjorde en gång

i fars avlagda kostymbyxor
med fladder kring mina skeva ben
oktaver i halsen
ett klaverspel i min tidsrymd

och sånger tycks uppenbara sig
här i grådaskens aftonvärld
där parketten får lov att lysa
och lådorna fylls på igen

för fars byxor har pressveck
och däri bor vindögda troll
jagande vildvittror
och Mattis hjärtesorg
ett förtrollande barn
hon gick förlorad
jag kommer aldrig hem igen

27 Maj 2012

gråtoner bland mina samvetskval

med tegelstenen till höger i min etthundratjugobädd. den som berör diametrala världar över torkade oceaner den som snuddar vid moralpanikens ögonvitor den som vid öppnandet släpper rödbrunt stoft i min boning. försöker sluka de formade figurerna som samlats innanför bokryggen jag försöker bidra med mitt hjärtas samvetskval. och mitt stadiga stormande av bröstvärn och ringmurar ger små smultron att knapra på ger små körsbär i brun papperspåse. men Samantha så. hon med drömmar av guld och sammetstråd hon som fick pulver i näsan och blev blod på parketten blev blod under nyrik mattkant. ditt språk, Ejersbo, lämnar tjuvskjutet elfenben i mina artärer, Liberty pulveriserar mitt jag.

så jag provar annat nu. en lånade mig mitt intellekts svaga punkt. en skär roman vars språk är mer vindlande än de högsta höjder en roman som får mitt hjärta att bulta min hjärna att hamra. men jag har blivit för tunn här för transparent som mitt tonårsjag. mellan fyra vita väggar i ett barndomshem där grå hår växer hastigt passerar spöktimman utan skräck här får gråtonerna flöda fritt. jag målar med dem doppar mina hungriga fingrar i kladdiga asktoner fingeravtryck på min syrgastub. och romanen så. den som glömdes bort glömdes av sällar sig till tegelstenen blir ett samvetskval.

i brist på vindrutetorkare och annat att skrapa kroppen ren med

och den totala rastlösheten som för löst packad cigarettrök i halsen som slem i mina lungemfysem som darrandet i armen som skakandet i kroppen. och jag äter dåligt jag sover dåligt jag rör mig för mycket tror jag men jag vet inte för har inte förstått hur man går hur man står utan ben. kanske kan man liksom den som omskrivs på dagens nyheters hemsida ta sig till toppen av Kilimanjaro på enbart sina armar. om det är möjligt vet jag att jag måste gå på skivstång med lite mer explosivitet. kanske bör man om det är möjligt samla ihop tjugotvå års ingrodda dammpartiklar och skulptera en fin figur av alla döda hudflagor. om jag bara hade en vindrutetorkare.

griselina

försöker skriva hur tonerna låter men en fadäs i min icke-existerande skrivbok, plumpa krumelurer på min hjärnas räta linjer. blandbart i min hjärnstams bark, här delar kladdigt bläck bädd med igelkottarnas taggar och den vedervärdiga stanken av ruttnande alkoholångor. sommarens höjdpunkt menar en del men med benen i kors i min sammetsmjuka bädd och med droppar större än mitt blodomlopps kapacitet mot mina blåmålade glas sitter jag oförstående, det är ogreppbart. som när jag bläddrar bland marginalerna i textdjunglar jag inte förstår som när jag stampar damm på grusvägen vid havet under mina eviga brottningsmatcher med mitt lilla ludna monster.

en dag då tonerna vill fastna på skärmen då de förvandlas till ettor och nollor skall det ske. om det vore så enkelt. tänker att arbeten där man trycker på samma knapp livet ut kan vara en befrielse. för har målat min knoge blå redan före sextonnollnoll och har alla dessa fladdrande kanter under hakan alla dessa svävande små flaggor som sångfåglar ovan min hjässa. kanske om man fick följa samma bana åka samma loopar kliva i samma vagnar fram till skottet så kunde hjärtat få ro. kanske om en klev ur en så mödosamt utgrävd bana skulle lilla nerförsbacken mot aftonens middag kännas mindre markant.

idag i större glammiga skjortan. den med en krage i sprakande guld och puffärmar att drunkna i utanför ett vissnande inre. fötter inunder mig som inte berört banan en pump stor som min blåmålade näve som inte nått upp i någonting större. och ollonmössan över mina mindre öron, som för att stänga inne alla såpbubblor som flödar ur min skalp som flyter som en slöja som böljar runt min solbrända kropp. skär, jag är skär idag. en gång i tiden kallade jag mig själv för griselina. om igen.

om trollsländor och annat döende

en man i sportiga glasögon berättar för mig att idag är årets längsta dag. tack för informationen hoppas ni har det bra att allting smakar bra lite mer vatten kanske och vill ni ha majonnäs istället för rhode island till era räkmackor så ordnar vi det och om ni vill så kan jag dansa för er om ni vill så kan jag flyga ut i en echappé sauté. kanske är det för att livet vänder nu, att allt från och med 00.00 vänder tillbaka sluter igen. kanske är det därför jag lyssnar på röda bönor och vill leka vrålapa marschera bort mot de brölande fyra vid bordet som verkar tro att detta att slicka sig på armen och gapa testosteron är något charmant. som galna tuppar på väg till slakt.
jag såg det på en dator för några dygn sedan. ett fjäderprytt djur som delades i två. luftrör som blottades och en avsmak i mitt blod en avsmak i min kropp. avsky i min kropp när jag behandlas som något att fästa stenbitsromsfärgade pupiller på när min arm blir en kapsylöppnare när min stämma verkar dunsta.
det är för att det är årets kortaste natt. efter detta kommer blombladen att vändas inåt. nu börjar igelkotten samla till sitt rede. bastanta björnar letar efter vinteride gråsuggor rullar ihop sig och dör. och trollsländorna så, de som lever för en dag för att sedan stanna upp och bli avknoppade. tunna vingar mot nyklippt gräsbädd, slanka kroppar mot junimätt underlag.

combiner

att läsa andras melodiska texter; ett knivhugg, som att rispa sig lite i armen som att riva av skorpan som beklätt lilla såret för tidigt. önskar i detta nu att jag var en av de individer som hade piller i min närhet. en slags guldprydd pillerkarta och ett innehåll som kunde få min andning att reguleras som kunde få mina ögon att fastna på skärmen att smetas ut att bli det slem mina lungemfysen vägrar behålla. problematiken i att öppna ordsamlingen i att ligga vaken om natten vill bara ha mera. som när jag en gång snubblade över en som skrev likt porlande vatten över stora granitblock den skrev som Gilette mellan hudflikar. då med pannan tätt klistrad mot skärmen och en liten pekingeser som skällde och bet strax ovan käkbenet explosioner i svart och rött i neon under den tunna huden vid min tinning. och jag tror jag vet att det bör betecknas som minbestrött cyberland och att min färd mellan tuvorna aldrig kan sluta i framgång och att min hand som följer de sträva stråna hos ettusen havreplantor aldrig kan bli hel igen.

men en gång levde jag ett liv där jag misshandlade min betongvägg för jag hade en fågelunge i mitt bo. och jag följde karmens vita målarfärg med blodlösa fingertoppar och hur skulle man bäst sparka in dörren var klistrat i mitt bakhuvud och ett bultande från mitt inre ego och hur jag bar dig mellan rum och varsamt satte dig på lakansprydd bädd och trädde fjäderlätt bomull över de späda axlar jag en gång bitit blod i de de späda axlar varpå jag en gång placerat mina kärleksmärken. och efter min flykt från det svarta hål som viet var högg inget med machete mer och lemmar fick behållas men hjärnan ett inferno av krälande larver och puppor och ur dem de sköraste av fjärilar som en svärm av illusioner runt mitt yttre. och för att fylla ut alla pauser mellan mina andetag följer jag fanatiskt den osynliga stig som att gå på vatten i ett stenigt Pakistan där ben blir blodfläckar på klippor. och ord i mitt inre bokstäver under mina ögonlock precis som små skära linjer som Gilette kan skapa och att följa texten med ett darrande asplöv till finger är som att bada i nattsvart bläck som att andas med slutna gälar som att doppa handen i honungsburken.

trolldeg

över hälarnas komprimerade kuddar nedsmutsad svart bomull och sedan blaskvita tygskor två betongklumpar mot vindbitna träplankor. solens rörelse över valvet en kopia av gårdagens men det skära diset i mina ögonvrårs rynkor ett annat ett nyskapt ljus. och året en klon av det för två år sedan, det då knäckebrödssmulorna samlades på hög i mitt hjärtas inre och kannorna med kaffe bidrog till mitt i realtid bråkande inre. hur jag stred med mina preferenser i ett hus där grå hår växer hastigt. hur jag strök mina vinbefläckade händer mot mörkblått fiskimpregnerat förklädestyg. hur jag slet bort allt som inte satt fast ordentligt på kroppen. hur jag bytte stad hur jag bytte en del av mitt jag.
och jag undrar om det är klonen eller originalet som utgör jaget eller om det är lika rörligt som havets böljor under den grånande träbryggan. som om individen vore formbar precis som all trolldeg man en gång i tiden skapade av salt och vatten och jag vet inte vad.

flugornas herre

Regnet en strid ström utanför de gigantiska glasfönster jag burats in bakom. Gamla spaderreceptionen och en dresscode som uppdaterats vilket innebär strama svarta skor runt korta strumpor. Strama svarta jeans och Bitte Kai Rand-skjortan utan ärmar. Kavajen som med sitt våfflade mönster härstammar från -92 och runt halsen den blå snaran, spyflugan, välgödd och förnöjd. Som han sitter där min kroppsliga väktare och förnedrar vart sneglande öga, var obefintlig blick. En skulle kunna hänga sin kropp i hans silkestyg, låta luften susa under fötterna höra dunkandet i tinningarna. En skulle kunna känna ögonvitorna tränga ur sina hålor höra bruset i atmosfären när hjärncellerna en efter en klipptes av från livets större mirakel. En skulle kunna låta Tordyveln flyga i skymningen och förlora sig helt i det krälande krig som utkämpas i det inre.

En torkande asfalt och vagt ljusblå framträdande prickar i molntäcket. 23 minuter som hastigt reduceras. Och två alternativ till Bitte Kai Rand i smutsiga tygpåsen i hörnet. Och flugan runt halsen lossar en aning. Det glatta silkestyget som smekningar mot fingrarna och friktion friktion när luften når botten på lungorna. En skulle kunna slita sönder spännet av oljesmutsig plast, den där minimala kroken som bäddat ned sig under skjortkragen. Det skulle vara strama skor mot mjuk receptionsmatta det skulle vara ögon i hålorna det skulle vara synapser likt höghastighetståg.

Lika skört som ett grässtrå
rötter som rycker med mull och smuts
under naglarna en bakteriehärd
som myrkrig på äldre apparater.

Det är år sedan jag ville den första delen
men bara månader sedan din önskan
och upprepandet av handen mot betongen
blodsprängda knogar.

Lika skört som plastkrokar
förgängligt likt flyktig kärlek
trä det på strå och håll det varsamt
varma handflator under bär så små.

om min syster

Igår på Kastrup en skylt med små glidande väskor. Arrivals i vänstra hörnet och min systers flightnummer bredvid Moscow. Mamma på villovägar i den överbefolkade vänthallen och jag i större skor och mindre byxor lutandes mot en kraftig stam till pelare. Den tog all min tyngd denna klippa. I mina ögon en vårflod av förträngd saknad en vårflod av den champagne som bildades i blodet. Gelé i benen och en strupe torr som Sahara. Och lilla söta storasyster som en solstråle bredvid hjulprydda väskan mamma i upplösningstillstånd och vårfloder, vårfloder.

Senare längs havet på Barsebäcks landtunga och kroppen omsluten av Öresunds isvatten och sand mellan tårna och allt såg ut som Lerhamn allt kändes som Strandbaden och det porlade inuti mig igår innan jag föll in i sömnens mörker och jag vätte kudden med vårflod som sipprade ut mellan mina slutna fransar. I stora lurar nu med Portishead på full volym och vetskapen om att hon sitter i rummet bredvid. Pausar jag Glory Box hör jag min röst i hennes toner. Och i huvudet en symfoni från min egna orkester. Stråkar och bastubor och trumpeter som skanderar om kärlekens svävande moln. I pianissimo om två barn som en gång bodde på för få kvadratmeter där det dracks kaffe och lästes DN i symbios. I pianissimo om den förlamande saknaden. I forte om hur det känns att vara två centimeter ifrån den äldre med liknande DNA. 

garderobsmonster

i denna villa där taket slutar någonstans uppe i skyn och kakelplattornas ljusgrå linjer tycks gå djupare än mors rynkor samlas små fyrkantiga lappar på hög. beordrande små texter om diskmaskiner som skall tömmas på sitt innehåll och garderober som skall rensas. det är friktionsfritt egentligen, bara flödande bläck mot törstigt papper. och jag gör utan att tänka utan att låta vänster möta höger. men vid garderoben, i garderoben rör jag vid monster med mina nakna händer. och min nästintill nakna kropp som stökar runt i värmen i detta hus blir fullständigt paralyserad och hjärtat som ett pockande ett hoppande litet klot bakom mina utstående revben. för bland dammiga hyllplan trängs för små saker med för stora drömmar. hela min 36-kollektion åker i stora påsar för att skeppas iväg till mindre vuxna eller större barn eller skrumpna pensionärer den kommer aldrig hamna på min kropp igen. och de större drömmarna ligger som glaskross där längst in bakom tomma lådor och min läckande fickplunta. den som jag en gång under en cykeltur längs en dansk kust fyllde med någon form av karamellvodka som sedan flöt ut som en ljusbrun vårflod över allt jag medbringat.
i garderoben en samling skelett som lilla monster med sin onda bråda död efterlämnat. och kanske är det denna död som får mitt pulserande hjärta att hamra mot väggarna i sina kamrar denna död som innebar slutet på den virtuella vassheten. ond bråd död och återuppståndelse. 

gasmoln

det är fötterna som gör det. de två på 38 med svartmålade tår och en odör att omkomma av. de pyser ut små dödande gasmoln i mitt slutna vitmålade rum. fastnar med huvudet i en gasformation och är på andra sidan av vårt runda klot i en lägenhet 58 våningar ovan marken i ett liv jag till stor del har förträngt. hur vi rullade våra daskiga små grå cigaretter i takt till shotglasens eviga möten med bordet hur vi rökte dem utan filter i en trappuppgång som missbrukades etthundra gånger om. och tequilan som ständigt blandades med blodet under timmarna då fötterna fick en stunds vila innan de pressades i vita skor med nedsliten sula och vi gick på heteronormativ klubb och lät alla möjliga män betala för mer tequila lät alla möjliga män vila händerna på höfternas rundning. som den gången jag gick till en park med en yngling från Dubai som senare under natten drog fram en kniv som mötte skjorttyget hos en annan man och vi vandrade hemåt min vän och jag i för små skor och smuts i huvudet. eller den gången då jag såg blont hårsvall bland alla dessa män och hennes händer föll i mina och vi ramlade in på bar efter annan på jakt efter tystnad efter acceptans hur vi föll vidare genom fontäner jag stal en skjorta och vi sprang genom natten. på hennes hostel och slagsmål mellan henne och hennes man innan vi alla tre betedde oss som hungriga tonåringar och hennes hår under mina händer och hennes hud under mina fingrar. hur jag vaknade bredvid denna uppenbarelse och visste att vissa kapitel i romanen kallad livet kunde påbörjas nu och jag vandrade hem med huvudet bland Sydneys högt svävande moln.

och den ständiga odören från mina knotiga två som burit mig genom otaliga tomma gränder och som alltid tycks klara av att hamna framför varandra trots uteblivna synapser. den odör som flödade efter att jag kastat mig ut från ett flygplan på hög höjd med tanken att faller vi i evighet så gör det inget för marken är böljande och det är gamla vulkaner i utkanten och de närmar sig med rasande takt men jag faller friktionslöst. och dessa två som burit mig över stålspår i en stad på denna sidan av klotet, en stad uppe i väster. en stad där jag fann en kärlek som brände sönder alla broar och mitt egna inre och vars blotta efterglöd får det att svida i bröstet får det att svida i min själ.
i ett annat gasmoln nu och jag minns hur jag en gång krossade hälen på mina båda fötter för att bordet jag stod på höll på att klappa sönder omkring min kropp och jag avlägsnade mig och föll handlöst ned på smutsgrått klubbgolv. mitt jag på kryckor i en vecka och en smärta som sågade i mitt inre. och nya gasmoln bildas nu och jag kliver från det ena till det andra och här är kanske det som luktar starkast och det är mina händer mot en vitmålad badrumsdörr och ett vädjande från mina läppar som ett gnyende djur i bur och händerna mot väggen sedan hur de bankade mot betongen hur de blev gula färgades blå och knogen som nästan sprack och det smutsbeiga tygstycke jag bar om vänster handled för något hade brustit där inuti mig och bara genom att packa in det kunde jag förhindra fullständigt sammanfall.

i samma bädd nu. den som min första och sista pojkvän sänkte sin späda kropp ned i för ganska exakt tre år sedan. han som var tunn och fin i huvudet och såg ut ganska exakt som jag och som aldrig fick till det och som fick något att lossna inuti mig. det är fruktansvärt att säga så egentligen, som att han var orsaken till utvecklandet av sexuella preferenser utanför väl uppspikade ramar. att han ensamt fick mig att öppna ögonen är såklart en lögn. men jag kan minnas hans små spindelhänder såhär i efterhand och suga mig bakåt i utkanten hjärnan och med precision känna den likgiltighet de frambringade. hur jag fick min tunna man att se på universums alla filmer till dess att klockan slagit tre och jag med all nödvändighet skulle sova för jobbet kallade nästa morgon och nej vi knullade aldrig.

i denna bädd har jag skapt ett hål på grund av den elefanttyngd jag bar med mig från Australien. tro inte att jag glömt den. hur den flöt runt omkring mig som en slags andra kropp som en slöja av böljande hud som smog i strupen som smuts runt mitt förkolnade inre. detta inre som bar på ett tvivel och en förvirring så  avgrundsdjup att det krävdes en diet som bar mig till sjukhusnatt efter stadiga drinkar i malmös innerstad. en avgrund som marianergraven vari knäckebrödssmulor böljade på botten i ett slam av espressoshots och andra shots och en arbetsnarkomanism som slet ut huvudet och fötterna.

jag lämnade bädden där och då. efter söndagen då kroppens alla vätskor trängde ur mig och jag fick gjort ekg och drogtestades och slängdes in på hospitalet över natten och ingen förstod någonting men jag visste hela tiden men teg. sydde ihop munnen med ståltråd som så ofta förr. jag bytte stad och klev ur mitt skal och slängde mina knäckebrödssmulor men behöll shotsen och kanske är det därför jag återigen sitter i denna bädd.

I en platt hemby

En dag med Mors brev bredvid min bädd. Ett A4 fyllt med precis så mycket förlåt och förnuft att det skulle krossa Tengils hjärta. Nog fan fick det mitt att rämna.
Är i hembyn. Ankomst igår ca alldeles för sent så släpade stora väskan och alla tusen attiraljer till E och F som bor i stor bädd i lilla Lund. Hade bokstavligt packat med hela garderoben från Göteborg för känner som alltid ett stort behov av att ena dagen vara klädd som glammig jävla skjorthipster för att den nästa jobba prima flatlook i truckerkeps och linne som när det blåser visar de små perky inpackade i svart spets. Väl i fina trean kastades jag på drinkbordet och slogs med flaskorna till dess att febern återvände och gula fula snigelbussen tog mig hem till mors hus i denna sövda by.
Idag då. Med krossat hjärta och ett brev i handen och en mor som uppskattar att jag nu spelar hockey (metaforer 4ever) och finaste kaffet och korsordet och nya dattttan som möjliggör informationssökning och vackraste grönskan precis överallt. Men trots detta lever ett pockande hjärta innanför min bröstkorg. Det darrar och rister och hotar allt som oftast med att hoppa ut och ta sig en svängom på detta stengolv som breder ut sig framför mig. Så jag gör precis som alltid annars och låter de långsmala knappra lös på tangenterna och paketera precis hur det känns i några rader som jag alltid i efterhand betraktar med lika mycket hat som kärlek.

min vän tog håret
hennes späda fingrar mot min hjässa
och boom clap bachelors i bakgrunden
hårfall mot ljudfylld matta

med tom nacke i nya flugan
och flortunna skjortan i flortunna sanningen
på klubb att drunkna i
ett dom där det bör vara vi

i mitt gamla slitna brodyr nu
och stubbig vän på väg hit
en vars armar kan bära ton
skedar i gryningsljus

tar på mig dansskorna
dunkelt ljus över spegelbilden
en förvräng mask
en problematisk konstruktion

men till avgrundsdjup bas och stroboskop
kan jag dansa världen vacker
smälla läderklädda fötter mot slitet golv
leka flugornas herre i blå snara
och tro på stora lögner i små format

-C