gasmoln

det är fötterna som gör det. de två på 38 med svartmålade tår och en odör att omkomma av. de pyser ut små dödande gasmoln i mitt slutna vitmålade rum. fastnar med huvudet i en gasformation och är på andra sidan av vårt runda klot i en lägenhet 58 våningar ovan marken i ett liv jag till stor del har förträngt. hur vi rullade våra daskiga små grå cigaretter i takt till shotglasens eviga möten med bordet hur vi rökte dem utan filter i en trappuppgång som missbrukades etthundra gånger om. och tequilan som ständigt blandades med blodet under timmarna då fötterna fick en stunds vila innan de pressades i vita skor med nedsliten sula och vi gick på heteronormativ klubb och lät alla möjliga män betala för mer tequila lät alla möjliga män vila händerna på höfternas rundning. som den gången jag gick till en park med en yngling från Dubai som senare under natten drog fram en kniv som mötte skjorttyget hos en annan man och vi vandrade hemåt min vän och jag i för små skor och smuts i huvudet. eller den gången då jag såg blont hårsvall bland alla dessa män och hennes händer föll i mina och vi ramlade in på bar efter annan på jakt efter tystnad efter acceptans hur vi föll vidare genom fontäner jag stal en skjorta och vi sprang genom natten. på hennes hostel och slagsmål mellan henne och hennes man innan vi alla tre betedde oss som hungriga tonåringar och hennes hår under mina händer och hennes hud under mina fingrar. hur jag vaknade bredvid denna uppenbarelse och visste att vissa kapitel i romanen kallad livet kunde påbörjas nu och jag vandrade hem med huvudet bland Sydneys högt svävande moln.

och den ständiga odören från mina knotiga två som burit mig genom otaliga tomma gränder och som alltid tycks klara av att hamna framför varandra trots uteblivna synapser. den odör som flödade efter att jag kastat mig ut från ett flygplan på hög höjd med tanken att faller vi i evighet så gör det inget för marken är böljande och det är gamla vulkaner i utkanten och de närmar sig med rasande takt men jag faller friktionslöst. och dessa två som burit mig över stålspår i en stad på denna sidan av klotet, en stad uppe i väster. en stad där jag fann en kärlek som brände sönder alla broar och mitt egna inre och vars blotta efterglöd får det att svida i bröstet får det att svida i min själ.
i ett annat gasmoln nu och jag minns hur jag en gång krossade hälen på mina båda fötter för att bordet jag stod på höll på att klappa sönder omkring min kropp och jag avlägsnade mig och föll handlöst ned på smutsgrått klubbgolv. mitt jag på kryckor i en vecka och en smärta som sågade i mitt inre. och nya gasmoln bildas nu och jag kliver från det ena till det andra och här är kanske det som luktar starkast och det är mina händer mot en vitmålad badrumsdörr och ett vädjande från mina läppar som ett gnyende djur i bur och händerna mot väggen sedan hur de bankade mot betongen hur de blev gula färgades blå och knogen som nästan sprack och det smutsbeiga tygstycke jag bar om vänster handled för något hade brustit där inuti mig och bara genom att packa in det kunde jag förhindra fullständigt sammanfall.