griselina

försöker skriva hur tonerna låter men en fadäs i min icke-existerande skrivbok, plumpa krumelurer på min hjärnas räta linjer. blandbart i min hjärnstams bark, här delar kladdigt bläck bädd med igelkottarnas taggar och den vedervärdiga stanken av ruttnande alkoholångor. sommarens höjdpunkt menar en del men med benen i kors i min sammetsmjuka bädd och med droppar större än mitt blodomlopps kapacitet mot mina blåmålade glas sitter jag oförstående, det är ogreppbart. som när jag bläddrar bland marginalerna i textdjunglar jag inte förstår som när jag stampar damm på grusvägen vid havet under mina eviga brottningsmatcher med mitt lilla ludna monster.

en dag då tonerna vill fastna på skärmen då de förvandlas till ettor och nollor skall det ske. om det vore så enkelt. tänker att arbeten där man trycker på samma knapp livet ut kan vara en befrielse. för har målat min knoge blå redan före sextonnollnoll och har alla dessa fladdrande kanter under hakan alla dessa svävande små flaggor som sångfåglar ovan min hjässa. kanske om man fick följa samma bana åka samma loopar kliva i samma vagnar fram till skottet så kunde hjärtat få ro. kanske om en klev ur en så mödosamt utgrävd bana skulle lilla nerförsbacken mot aftonens middag kännas mindre markant.

idag i större glammiga skjortan. den med en krage i sprakande guld och puffärmar att drunkna i utanför ett vissnande inre. fötter inunder mig som inte berört banan en pump stor som min blåmålade näve som inte nått upp i någonting större. och ollonmössan över mina mindre öron, som för att stänga inne alla såpbubblor som flödar ur min skalp som flyter som en slöja som böljar runt min solbrända kropp. skär, jag är skär idag. en gång i tiden kallade jag mig själv för griselina. om igen.