i samma bädd nu. den som min första och sista pojkvän sänkte sin späda kropp ned i för ganska exakt tre år sedan. han som var tunn och fin i huvudet och såg ut ganska exakt som jag och som aldrig fick till det och som fick något att lossna inuti mig. det är fruktansvärt att säga så egentligen, som att han var orsaken till utvecklandet av sexuella preferenser utanför väl uppspikade ramar. att han ensamt fick mig att öppna ögonen är såklart en lögn. men jag kan minnas hans små spindelhänder såhär i efterhand och suga mig bakåt i utkanten hjärnan och med precision känna den likgiltighet de frambringade. hur jag fick min tunna man att se på universums alla filmer till dess att klockan slagit tre och jag med all nödvändighet skulle sova för jobbet kallade nästa morgon och nej vi knullade aldrig.

i denna bädd har jag skapt ett hål på grund av den elefanttyngd jag bar med mig från Australien. tro inte att jag glömt den. hur den flöt runt omkring mig som en slags andra kropp som en slöja av böljande hud som smog i strupen som smuts runt mitt förkolnade inre. detta inre som bar på ett tvivel och en förvirring så  avgrundsdjup att det krävdes en diet som bar mig till sjukhusnatt efter stadiga drinkar i malmös innerstad. en avgrund som marianergraven vari knäckebrödssmulor böljade på botten i ett slam av espressoshots och andra shots och en arbetsnarkomanism som slet ut huvudet och fötterna.

jag lämnade bädden där och då. efter söndagen då kroppens alla vätskor trängde ur mig och jag fick gjort ekg och drogtestades och slängdes in på hospitalet över natten och ingen förstod någonting men jag visste hela tiden men teg. sydde ihop munnen med ståltråd som så ofta förr. jag bytte stad och klev ur mitt skal och slängde mina knäckebrödssmulor men behöll shotsen och kanske är det därför jag återigen sitter i denna bädd.