att läsa andras melodiska texter; ett knivhugg, som att rispa sig lite i armen som att riva av skorpan som beklätt lilla såret för tidigt. önskar i detta nu att jag var en av de individer som hade piller i min närhet. en slags guldprydd pillerkarta och ett innehåll som kunde få min andning att reguleras som kunde få mina ögon att fastna på skärmen att smetas ut att bli det slem mina lungemfysen vägrar behålla. problematiken i att öppna ordsamlingen i att ligga vaken om natten vill bara ha mera. som när jag en gång snubblade över en som skrev likt porlande vatten över stora granitblock den skrev som Gilette mellan hudflikar. då med pannan tätt klistrad mot skärmen och en liten pekingeser som skällde och bet strax ovan käkbenet explosioner i svart och rött i neon under den tunna huden vid min tinning. och jag tror jag vet att det bör betecknas som minbestrött cyberland och att min färd mellan tuvorna aldrig kan sluta i framgång och att min hand som följer de sträva stråna hos ettusen havreplantor aldrig kan bli hel igen.
men en gång levde jag ett liv där jag misshandlade min betongvägg för jag hade en fågelunge i mitt bo. och jag följde karmens vita målarfärg med blodlösa fingertoppar och hur skulle man bäst sparka in dörren var klistrat i mitt bakhuvud och ett bultande från mitt inre ego och hur jag bar dig mellan rum och varsamt satte dig på lakansprydd bädd och trädde fjäderlätt bomull över de späda axlar jag en gång bitit blod i de de späda axlar varpå jag en gång placerat mina kärleksmärken. och efter min flykt från det svarta hål som viet var högg inget med machete mer och lemmar fick behållas men hjärnan ett inferno av krälande larver och puppor och ur dem de sköraste av fjärilar som en svärm av illusioner runt mitt yttre. och för att fylla ut alla pauser mellan mina andetag följer jag fanatiskt den osynliga stig som att gå på vatten i ett stenigt Pakistan där ben blir blodfläckar på klippor. och ord i mitt inre bokstäver under mina ögonlock precis som små skära linjer som Gilette kan skapa och att följa texten med ett darrande asplöv till finger är som att bada i nattsvart bläck som att andas med slutna gälar som att doppa handen i honungsburken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar