what if I take my problem to the United Nations?

över åkrar som gnistrade i solskenet. genom böljande havrefält uppå nystöpt asfaltväg. landskap flöt förbi som tunna flor i min drömsömn. i lilla staden sedan redan förmörkad av augustis närmande och solens flykt från kallare breddgrader. mina fötter in i butiken och händer på hyllplan jag så sällan annars berör. jag bredvid mannen med odören, vi färdades i nypolerad grön snigel. sparta och vindlande korridorer små trånga gemensamhetsutrymmen och K och M och M med välkomstrom och fixarhänder i ständig rörelse. jag strök floren ur pannan och rätade ut mina ögonfransars buktningar.

senare i Ms bädd och rom och cola i våra utandningar och mina drömmar är hennes verklighet och det bet mig i foten där och då. små monster som nafsade på mina tår när hon talade bubblande om allt det där som jag släppt. efter timmar så tondöva melodier ur elektroniska apparater och vi steg upp steg i våra mödosamt sammanplockade stassar borstade med trötta händer dammet ur håret. M och och K och M och jag med de som anslöt sig med de som intog fula lila snigelpendeln och hur vi sedan hamnade bakom smutsiga containrar på glest befolkad parkeringsplats. efter det gick allt i ultrarapid. det var jag med knäna på skrovliga stenar och blod i köket och frukostbuffé och C i prinsessklänning och tiara och ett två gnistrande tandrader. vi klev på fula lila pendeln igen. större staden nu och bubbel i allas händer och sedan kröp vi in i svettig danslokal och hur jag än försökte lyckades jag aldrig gömma mina svettiga lockar. avfärd igen och ett ton med sallader och pizzabullar på filtar bredvid vidrigt ankbajs under gassande julisol. här någonstans föll vinet genom mina fingrar och allt blev luddigt och ganska ljudisolerat och jag lyckades nog ganska bra med mitt skådespeleri. tror jag.
timmar senare med rödvin i var por och små hoppande kikärtor bakom mina revben och vår publika transport som ett sus från eldhärjade prärier. och vi masade oss in bland sådana i strama skjortor och alla ville gräva i djupet av C och O och den stora relationen och jag tappade masken lite grann väste ljudlöst under bordet. och M informerade bestämt att det är ingen idé men M, älskade M sade jag, var har du lagt dina ögon. helt plötsligt stod jag framför en dignande buffé av de ljuligaste frukter och jag kunde inte hålla mig från att prova en vindruva men då vaknade hon med de röda lockarna till liv (fast hon är bara hårt uppspänd hud nu) och hon satte sina händer i de urholkade ögonhålorna och jagade nästan livet ur mig. och allting började falla ur sin rytm och M var på botten av den vodkafyllda pluntan och jag hade tequila i blodet och hon med de röda lockarna fällde sina auschwitzben under den fallande kroppen och jag ramlade utan skyddsnät rakt in i mitt tolvåriga hjärta.

(det där hon med lockarna som egentligen heter E var liten tändsticksask på körlektionen bredvid mig. det där hennes lockar klistrades mot utskjutande hakparti det där hennes lucialinne kunde svepas flera varv runt hennes rangliga gestalt. och i mitt tolvåriga hjärta var hon en gudinna av sällan skådat slag hon var gloriabarn hon var den vackraste i sitt slag. jag förstod aldrig jag förstod aldrig jag förstod aldrig)

men hon med de röda lockarna lämnade natten och kvar var fanns alla de ögonlösa och jag med grus i mina linser och alla dignande frukter utvid armbågens spets.

ofrivilligt

stora bussfönster genom tomma landskap och vägstreck under mina tjocka sulor. jag vet vad som frammanas då. stora tomma bubblor av korpfärgad karaktär och jag har gjort det så många gånger förr, att jag aldrig lär mig. denna gång på grund av C och en stundande morgondag med aktiviteter som känns mindre lockande och jag vet att jag är litet vrångt barn som vill bo i den perfekta världen. fel, jag vill ha hela världen.
och jag tänker på det där pocketomslaget som finns i min mors hylla och känner mig knappast så fri som han ser ut att vara. han som skrivit den heter fredrik eller liknande och egentligen är det ju ganska passande för jag tänker att jag ser ut som en fredrika i denna fullständigt orimliga utstyrsel. och herreminfuckingickeexisterandegud bubblorna har redan börjat samlas bredvid mina stumma ben.

som en gordisk knut

han med det tunna håret värmer någon form av köttfärsröra i microvågsugnen. och trots att jag inte klarar av tanken på att äta ett djur så snirklar sig aromen in mellan mellan mina vinklade näsborrar och eggar min hjärna. jag står vid sidan av och brer alldeles för gult Becel på mina frökuseskivor. bara för att jag kan så hämtar jag ett nytt paket med prästost ur det lilla kylskåpet i förrådet. jag skivar gurka med stor omsorg och liksom låter skivorna falla över de assymetriska hålen i ostskivorna. han med det tunna håret lämnar köket han kliver ut på den där altanen som finns på baksidan den där all samlas under dagar som denna för att leka en slags lek där alla spelar intresserade på riktigt. och jag bär varsamt porslinstallriken tillbaka till min glasbur sätter mig ner tar upp en smörgås börjar tugga upphör. i mitt inre en skvalpande oro av den där kaffen jag köpte på marklandsgatan. såklart att jag var där för tidigt det är jag alltid. och mina frökuseskivor stirrar på mig från hörnet av porslinet och jag försöker verkligen men det brinner inuti mig och jag tänker att jag har badat i vin och nu har mitt inre blivit bortfrätt. och mina frökuseskivors frön plirar bittert på mig och jag börjar så sakteligen först gurkan sedan osten med alla de assymetriska hålen och sedan de smörklädda skivorna. nu med frökuseskivor bakom mina revben och en brinnande känsla i bröstkorgen och ett hjärta som dunkar mig fast i kontorsstolen. och jag tänker att jag nog borde sluta klampa i kaffesump jag borde lämna det där träsket. allt där är sladdrigt och osande och det får mig att tappa aptiten det får mig ibland att slumra sömnlöst på hårda huvudkuddar.

men det är som när jag beordrar mig själv att fälla samman mina persienner. jag på stenhårda bäddmadrassen och huvudet i handen och boken under fransarna och det grånande skymningsljuset och jag kunde inte sluta då kunde knappt släppa pocketomslaget för att sträcka mig efter lampknappen. och skenet över min krusade pannlugg och i fjunet på armarna simmade en hel sommar av sol. och jag vägrade vinkla mina persienner då trots att klockan tickat för fort och alla spöken vällt ur garderoberna.

och därav den gordiska knutens fortsatte leverne inuti mig. blänkande stålsvärd i var vrå av mitt medvetande men en utebliven fallenhet för att våga låta något vina genom luften. och persienner och kaffesump bakom mina sömnsuktande ögonlock och jag tänker att jag borde ha aktiverat mitt ansikte.

ur ditt hår vill jag tvinna dina lyckotrådar

min vän K i blommig klänning på den solbelysta gräsplätten. hennes Lanvin på näsroten och den obligatoriska svarta vid sidan av. och jag på darrande ben efter en timme i lokal och vi på språng över spåren i Majorna och solen i håret katter att jaga på slöa parkeringsplatser. och K med högljudd röst i butiken och ta mig under jorden svälj mig hel och blossande röda kinder och ögon på de svartklädda benen och tack och nej tack. och K och jag förbi den där vagnhållplatsen som alla dividerar om och längre ut mot öppningen vid stora tegelhuset vid kanalen. och K och jag på en utskjutande sten under den där gigantiska bron. en har berättat för mig en gång att den målats i den där hiskeliga färgen för att ha en lugnande inverkan på de eventuellt suicida individer som kan tänkas beträda den. jag tittade upp mot mitt nya tak och tänkte att hade det varit jag så hade den skärande färgtonen endast spätt på min illvilja till andetag. och jag och K i samtal som dränkte resten av världen och jag fäste ögonen på de brunsvarta stenarna som stillsamt slickades av stena lines efterdyningar. bon ivers skinny love som soundtrack när hela världen fick plats på våra tungor och mitt huvud mot Ks axel och hur hennes andetags axelhöjning regulerade mitt jag skälvande jag. och senare när små änder dök upp i det kluckande vattnet och plastflaskan föll i kanalen uttalade jag ankliv. K, mitt hjärtas guld, min kropps skinn, mina luftvägars flimmerhår, det är ankliv. och jag pekade på reflektionerna i smutsvattnet och på en svunnen fredag och försökte förmedla alla mina skira såpbubblor. och skinny love på full volym och jag önskade att jag kunde spinna din lycka av ditt guldfärgade hår. och allt det svåra svävade runt våra ögonfransar och jag viftade febrilt med min imaginära flugsmälla och sade att K, det är precis såhär det är. det är sargade ögonbryn och smutsiga oljefabriker på andra sidan vattnet. men K vet du att det är också skira såpbubblor under sommardagar och det är i ditt fall mustascher att stryka handryggen mot. och jag önskade så febrilt att jag kunde stoppa musiken och låta skinny love falla ur örongången jag önskar så febrilt att jag kunde hålla dina ögon vidöppna så att de under alla timmar av dygnet alla dagar på året kan se det guldlager vårt universum allt som oftast är klätt i.

jag vill bo i skira såpbubblors lyckorus

H med allt som är upp och ned.
K som vet hur mörker smakar.
M som en gång satt med armen under naglarna.
E som förgås utan sommarsolen.
M i en alltomfattande ensamhet.

och så alla ni andra. ni med små skavanker under de sammetslena polisongerna. ni som liksom de fem där ovan hoppar mellan tuvor doppar tårna i båtvatten ibland. och en som hette något på C under ett senare samtal som förmanade som instruerade som spädde på min aversion till bogsering. och C någonting med samma tonläge som min mor och jag undrar såhär i efterhand vad A har antecknat. och jag tänker att C kan dra åt helvete i sin smutsiga centrumlokal och att mina fem där ovan och alla andra runt omkring har öron stora som tefat och du skulle bara veta C hur det ser ut utanför As dammiga anteckningar.
med huvudet på mjuka kudden igår och såpbubblor som föll ur mina sömlösa porer bildade skum i min sommarnatt blev till svarta åskmoln att förklä himlen i. med skallen i mjukt dun och Tors hammare i hand och blixtar runt mina ögonvitors trötthet. för nog förstår jag A och C och alla ni som sitter där i city nog förstår jag att jag är inte H jag är inte K jag är inte M. men vänligen hör mina läppars ljud när de viskar i utkanterna av mina ordinära ord att jag inga intentioner har att falla i samma spår som S och S gjorde en gång. etthundradagarförS. vänligen hör upp när sir väs spelar sina renaste toner.

jag skrev en gång om alla de där rummen. de som är plankor och barn runt vitkålsrötter. och S och S som bodde i nummer fem S och S som jag blickar upp mot ibland innan jag stolpar tillbaka till verkligheten och örfilar min försjunkna kind vrålar bitch please. kanske att det är det jag skall inleda med. ett bitch please innan jag hugger huvudet av hela systemet stoppar C i stupstocken och tvingar hennes Stockholmsdrypande stämma att tala fram en plan som tillåter mig bo i mina skira såpbubblor. allt jag vill är att stanna i mina skira såpbubblors lyckorus.

islossning

det finns en mall för det. denna återkommande tanke om världen som en liten legoborg i en jättes barndomsrum och alla handlingar, förpestandet av den spirande grönskan är barnahjärnans bristande logik barnahjärnans bristande empati. och jag tänker att min kropp är fäst i tusentals små skimrande guldtrådar att guldtrådar löper genom min nervbana in i centralsystemet. jag tänker att min uteblivna framgång med tidsbokning av allt jag vill omvandla till liten plastbit innehållandes mitt namn allt jag vill sopa samman till skärt tillstånd är en konsekvens av en barnajätte av den sämre sorten. den som mobbar andra barnajättar i deras gigantiska universum. och guldtrådar i min mun när han rycker och sliter mina händer i mitt hår och han rycker och sliter sår i min hjärna och allt sker enligt en mall allt där min förlamande apati existerar på grund av hans gigantiska legoborg.

och flera frågar om hur det fungerar. sir väs spelande ljusröda tunga om allt det där glänsande ytliga det är stora lögner i små format. visst är det sant som jag säger till dig K att där nere är kreationerna av den sunda sorten men min rygg kroknar i sammetslen bädd och egot verkar skrumpna ihop och dö i de stora tomma husen. men så är jag i luren med len röst i andra änden. och den där knuten som bor bakom mina revben den som är hypokondrisk konstruktion den som håller mig vaken om nätterna faller ur sina egna öglor och blir till små snören att nyttja för paketinslagning. och pizzzabullar framför mina ögon insikten om att knoppar brustit denna sommar och att allt det där sammetsmjuka håret är strävt mot mina egna fingertoppar. det är små små diabilder på din handrygg och jag läser böckerna baklänges och tror att jag kanske odlat en inre lotus och ro i huvudet nu. och ur min hjärnstam ettusen kosmiska tacktankar till dig med den där silkeslena stämman som får min skor att stanna på van asfalt som kommer bli helande händer över min sargade ryggrad.

apatiskt leverne

det där som försiggår när sekunder faller genom mina celler. det då jag tynger ned mjuk bomull och väntar på att burens dörr ska öppnas så att jag kan stiga ut i den omfamnande solen känna sommarbrisen eller höstens stundande andedräkt i mitt nackfjun. de minuter jag kastar på hitler reacts to rebecca black eller på den video där mitt älskade naomily faller ur varandras takt och tillbaka in igen. det som sker när jag ser molnen flyta förbi solens skarpare strålar och jag tänker på de som spenderar ett helt liv på att försöka förstå allt som finns bortom atmosfären. jag undrar varför. allt som sker i min egna sfär är svårt nog att ta in.
och sekunder under mina nedbrutna nagelband. timmar av absolut ingenting och det där som händer med själens luddiga kanter när apatin klåfingrigt kastar sig över den falnande intelligensen epicentrum. det var aldrig tänkt att det skulle bli såhär. det skulle vara hud under törstig sommarhimmel det skulle vara bara fötter mot brinnande asfalt. och alla små myror skulle marschera rakt in i min gordiska knut. det var aldrig meningen att det skulle bli såhär. och apatin apatin som en växande cysta som ett malignt melanom. den som får mig att huttra under tidiga morgnar när det vinklade fönstret ovan marmorkarmen inhalerat för lite hetluft. apatin apatin. den som får mina sidor att klappa samman om fingrarna den som låter skator husera i mitt hår. och apatin apatin. den som får mina ords ekon att framstå som klaverspel i min örongång.

your hand in mine

jag har gått på bokjakt i min sambos hylla. hon som är prinsessan på ärten på dubbla madrasser. jag fiskade röd rygg placerade stalins kossor i min hand. och läsandet så det som glömdes av förpassades till en annan atmosfär i veckor i månader. hur det känns i min barm att ha halat det ur svart hål hur det känns på mina fingertoppars känselsprön att bläddra bland ljusgula blad. hade jag haft en badkar i min boning hade nätter blivit långa där. bland bubblor och uppluckrad hud små russin till tår och den konstanta påfyllnaden av hett vatten som får mina linser att skava i ögonen som bränner min nakenhet. jag har en krympande duschkabin ett läckande åbäke där ena dörren fallit av. mina tår är slätare än mina äppelkinder, de som täcks av sommarblekt babyfjun till polisonger. inga nätter blir långa där. men jag har en falnad gigantisk soffa och kaffebefläckad pläd att kura under. och oksanen i min hand och hennes språk i hela huvudet. små små myror på rustur längs de åttafiliga motorvägarna. lampans sken genom fallande sommarmörker och lysdioder längs mina ögonbryns konturer. och ur den stora svarta kuben explosioner i skyn, första andetaget efter koman.

som det där trädet min begeistrade biologilärare visade en gång. i den botaniska trädgården i Lund finns ett träd varpå det växer en planta och enligt den uppspelte A så är dessa två beroende av varandra. jag tänker på relationer jag ser. de som främst är vi. och jag tänker att jag ingår i en sådan fast med små små myror som springer under mina ögonlock. ur mina händers kraft flödande bläck och ur orden respiration.

alikaliv på fyra ljusblå pripps

blommor. jag vill ha blommor i skiftande färger djupgrön bottenbädd att vila tårna på. lilla jordsäcken på karmen men livlöst i mina krukor livlöst i gjuten cement. försöker förstå göteborgspostens rutmönster men saknar kaffekasken behöver cointreaukicken och sivs konstruktioner. som då i solen med örter att förtära strax intill och mjuka barrkuddar under mina slipade hälar. det fanns sådana onsdagar då.
onsdagar nu är cancerpinnar och solerodrinkar på amerikanska. och dimhölje runt en klubbkväll som aldrig blev och det där maniska i mina fingrar när jag diskar kastruller halv två om natten. du och din man på drop in för att ni varit på gynakuten och hur jag än tuggar på min tunga så finns knutorna kvar. det var något om äggstockar och du åt ipren på mitt köksgolv kanske inte riktigt men det blir konkavt i kapslade alkoholbubblor. min hjärna missförstår kroppen och tror att det är höst tjugohundratio att jag krokat arm med prickig klänning kan gå kan stå efter tio öl. och solerosocker som fastnat i mitt hår smakar acetonvatten i min idiotis efterdyningar. kanske för att det var skir neon under mina ögonlock. igår i din boning som är kök och bord i ett och mina fyra glasflaskor och drinken i min strupe och det lätta i mina lemmar som sedan mars glömt av att återhämta de mjuka handtagen. torsdag morgon med krås under hakan skor att bada i och en pressande tid att prestera på. ljusgul pekingeser under min tinning gälla strupljud och små små sår i min överläpp små små hack i den undre. jag tror att armarna kommer falla av om jag lyfter annat är tunna pappersark. och texten i telefonen om ytterligare en estrad och jag tror inte på sommaren längre snarare på evigheten som inkapslar mig.

de skriver att döden inte kan byggas bort

de skriver att döden inte kan byggas bort. det är en nyhet av någon anledning. jag tror att mina ögon fastnat på de där prickarna som nästan är mitt i ordet men ändå lite förskjutna. jag loopar på det prydda oet. och jag minns när jag var åtta år gammal och vi var i Marys hus och jag kunde inte sova för jag var livrädd för att dö och du berättade någon mjuk historia om vad som händer när man lämnat skalet och jag tror att Nangijala var en del av den. och jag minns att vi bara dagar tidigare hade mördat oss själva på alla möjliga tänkbara sätt i en bred bädd i en jetlagsläng och jag skrattade hysteriskt åt hur du såg ut när du högg halsen av dig själv med ett luftsvärd. och kanske borde jag läsa en hel massa om nervtrådar och om barn och om varför mitt störda jag inte kunde separera dagar och allvar från lek men kanske är det bara att jag var just ett barn och att mitt pinniga jag var för ointelligent för att förstå resten.
de skriver att döden inte kan byggas bort. och jag minns att jag i en februarikris i mitt smutsiga saliv drabbades av en fullständigt felaktig insikt om att du skulle dö där nedanför Moskva. jag i mitt vansinniga magkatarrsliv och din kropp bland tjetjenska rebeller och såhär i efterhand så vet jag att Tjetjenien är timmar från där du var men jag hamrade min näve i väggen ändå.

och jag i min punkterade bubbla med skiftande gröna toner på mina tio och snabba bilar utanför mitt fönster och Helmer som nästan blivit till Helmerlina och alla muskler som skriker efter gårdagens symbios. jag i ett slags livsrus med små ädelstenar i ögonen och vinden som formligen forsar genom mitt hår och mina tår som liksom svävar över den smältande asfalten. jag tänker på döden när allt är skiftande sepia runt omkring mig. jag tänker på döden. och jag tänker att pinnigheten slätades över men att hjärnan nog aldrig riktigt rätades ut. och de skriver att döden inte kan byggas bort.

uteblivna impulser

jag har bläck på de räta linjerna i min kalenders slätstrukenhet. träningstider och annalkande bröllop och små andningshål jag döpt till Catherine eller Falkenberg eller Stockholm. en konstant är de där små myrorna som lyder åtta streck fem. siffror jag prydligt präntat siffror som dryper med bemanningsföretagshat. och hela mitt stillsamma liv verkar få plats i den där plastboken den där fula svarta som jag med allra största sannolikhet inhandlade när jag sprang runt med jobbtider på någon prasslig Martin Ohlssonlapp. på mina rader ett fullständigt kaos av överstrukna planer ett förflyttande mellan friskislokaler men däremellan, det stora mönstret, en ordningssamhet utan dess like. jag hade en vän en gång som bar sitt pass i någon form av pimpat fodral hennes kalender var en skönhet att betrakta. som om mjukt läder gör innehållet mer inspirerande. och jag på min kontorsstol med det där vämjeliga kaffet som forsar ur apparaten i min protesterande magsäck. jag som tittar på klockan varannan minut och klickar med pennan innan jag planerar in min nyfunna träningsfrihet innan jag väger in och kalkylerar räknar med x och y gör grafer över vad Helmer kan prestera. på kontorsstol bland strama kostymnissar och min organisatoriska gen i full blom och gräspollen som gör att jag nyser mina ögon tåras svämmar över. och jag tänker mig att jag är som en ostruken kritvit duk och var vinfläck var liten matrest som tillåtits ligga för länge efter stora fina middagen sätter sina spår jag är impregnerbar. som en svamp eller bättre disktrasa och allt som är i min atmosfär omdanar mitt rörelsemönster och det inkluderar även mina slängande ben som rätas ut som stramas upp under min blåfeta spyfluga. alla dessa utlåningsbara mobiltelefoner och datorströmkablar som ligger prydligt uppradade i separata lådor vänds ut och in tar min hand och leder mig hem till min enkla boning som sedan en vecka tillbaka inkluderar en hurts vari jag ivrigt lägger räkningar varpå betald xx/x finns propert präntat. och det faktum att jag mödosamt för anteckningar över allt jag inte borde frångår min medvetenhet.
jag stryker under små plumpa meningar i den torraste av teoriböcker och tror att jag kan planera strandbesök i detta land och jag har gett er en öppen invit min bädd under alla de dagar ni vill mina kuddar att vila era sargade hjärnor på mitt fluffiga duntäcke att värma era trasiga hjärtan under. det är välbäddat jag lovar er det. och jag vet att ni med största sannolikhet kommer avböja mitt förslag för du säger att hon sett sextio barnfilmer att hon fortfarande sover med andra klistrade på hennes hud och att hon förbannar himlavalvet under grandiosa tårar. men jag vill placera er mellan mina nakna svarta kalenderpärmar jag vill anteckna era namn i flödande bläck för att stilla mina omvårdandsimpulser för att jag inbillat mig att mina vita väggar reducerar för hastig andning jag inbillar mig att min hallmatta kan suga sorg ur fotsulorna.
i mina mönster och marginaler kan jag diagnostisera mig själv med ett påklistrat organisationsbehov och det spelar nog ingen roll om jag kastar mig in i tvättmaskinen med huvudet för håret blir aldrig till dun och små små bläckfläckar trängs på mina händer och de kommer aldrig in i vanishvattnet för någon måste sätta igång åbäket.

en odyssé genom ordlandskap

jag ser på bilder av förlorade vänner. de som uppenbarade sig över tunga träbord på en altan utanför ett kök sprängfyllt med buckliga stekpannor och stulet diskmedel. det kök där spisarna sände förrädiska flammor långt upp längs väggarna och bara de av oss som saknade vett i kroppen hjälpte små stackars blonda tyskor att ge liv till den ständigt flödande gasen. och ni två som presenterade skrufen långt innan era förenklade namn blev mina bundsförvanter blev min kapten haddock blev min milou. haddock vid min sida när vi klamrade oss fast i trottoarkanten för att det pissgula vinet flutit för fort ut i våra vener. haddock och jag som sneglade på poliskängan centimeter ifrån vårt ansikte och vi på vinglig promenad bort från den hotande fyllecellen ner mot havet i havet i sanden på stranden. haddock vars far dog bara veckor senare och hon lämnade landet och for tillbaka hem till allt som inte fanns längre.

och kanske är förlorade fel term. jag hade dem aldrig riktigt. men i det vakuum som uppstod efter min fars mors plötsliga avknoppning satt jag med öppna lungor och inhalerade allt som utstrålade bara minsta möjliga värme. kanske är det därför jag undrar vad de gör nu kanske är det därför jag stalkar deras liv ibland. för att  synen av deras norska leenden frammanar bilder i mitt huvud av en större karaktär. de blir till farmor i köket i färd med att hälla upp en gigantisk påse Bridgeblandning som hon köpt för att jag tycker om en av de godissorter som finns däri. och farmor som steg upp innan solen nått horisonten och tände liv i kaminen som stod i hörnet. farmor som satt i det dunkla gryningsljuset och tittade på rådjuren som stegade utanför fönstren imiterade fåglarnas läten och skrubbade sin egenodlade potatis ren med en golvborste i en gigantisk balja. och farmor som lärde mig namnet på otaliga blommor som köpte hjulpasta för att jag vägrade äta annan som lät mig vinna all världens kortspel under alla de soliga somrar jag bodde i hennes utdragbara bädd. och farmor som vid flytten från huset på ängarna samlade sina brev hon staplade sina böcker. farmor som lärde mig läsa grottbjörnens folk som köpte koldskål till min syster som köpte laptop att fördriva tiden med och som var den enda som konstant berättade om livets långsamhet i Danmark när jag befann mig down under.

sen satte hon sig ned en dag. det har berättats för mig att det smärtade i hennes huvud och att hon satte sig ned i den där fåtöljen och försvann från livet. och jag minns min fars brutna röst på en allt för skarp telefonlinje. hur orden föll i stackato och det var vårfloder vårfloder och jag blev sjuk av sorg eller av den vansinniga luftkonditioneringen och hon som bodde på mitt hostelrum kom med varma soppor i feberdimman i den förblindande tomheten. och jag minns att jag tackade nej till att flygas hem till hennes begravning för att jag tänkte att hon hade velat att jag skulle se den där gigantiska klippan som ligger mitt i Australiens flugförpestade öken. farmor farmor farmor.

och jag lyssnar på Frida Hyvönens nya album eller egentligen bara på en låt för hon sjunger så att det detonerar i mitt inre om hur det är att vara barnbarn till någon som lämnat sitt skal. hon sjunger så att min glasbur rämnar på samma sätt som glastaket ovanför vår entré i vår första lägenhet i Sydney gjorde när en man föll över ett räcke en lördagskväll och var meter från att omkomma där och då. när jag gick till jobbet morgonen efter var asfalten blodig och hans sko var av någon oförklarlig anledning kvar på den avspärrade trottoaren. då, i november, flög mejlen fortfarande över haven rakt ner i min inkorg och jag kan våndas över mina torftiga svar men jag vägrar bli som min far och grämas till mina hår blir grå över allt jag inte gjorde när tid fortfarande existerade. och det är Frida Hyvönen om igen och jag tänker på min syster och hennes förfrågan om att få läsa mina plottriga ord.och det är svårt för det är nej och ja i samma mening och jag försöker förklara med spänd gom med torr tunga att det inte är representativt för det aktuella humöret det är snarare en odyssé genom ordlandskap som utan en egentlig verklig förankring målats nattsvarta. men frågor skall svar ha och jag formar ett ja på min yttersta tungspets för det var din farmor också och kanske minns du helt annat. kanske ser historien annorlunda ut i dit liknande men ack så avvikande dna. men ha i åtanke systra mi att ord som faller ur mig antar en dov ton de formar melodier i moll utan att det nödvändigt är de ackord som i riktiga livet slås an på mina förr så spända strängar. 

som Ronja och Birk ungefär

du och jag bland skummande vågtoppar i för stora shorts på våra muskelfria ben ovan våra mödosamt målade tånaglar. och du berättar om en med mörklockigt hår med de vackraste skrattrynkor och jag tänker att du har ögon som den vackraste av himlar och jag faller i sömn i bädden bredvid din i skenet till din aldrig upphörande besatthet av MS Röj. och vi i en slags snussymbios med kaffe som en obligatorisk milstolpe under våra två dagar i gulmålat campingägt pensionat knappt åttahundra meter från en strand där vi lät vattnet skölja våra bara ben rena från rysk smuts från mina harpspelshungrande fingrar. och du och jag i stora koftor över vårt älskade korsord som alltid bråkar sönder våra febrilt arbetande hjärnor och du som min Ronja jag som din Birk och jag tror för en kort sekund att det är möjligt att vika ihop dig och stoppa dig i min sandfyllda ficka och placera oss båda på tåget hem till den lya som på pappret är vår. och rälsen under mitt skenande tåg efter att jag lämnat din randiga rygg på perrongen får min kupé att rassla fram genom västsverige får mina ord att falla in i varandra på arket där jag söker beskriva hur jag i mitt bakhuvud klubbas ihjäl av vårt avsked.

vad vitt pulver gör med människor

För er F & E och till din syster F och alla som fanns i hans sfär.

Du som är skimrande nattsvarta guldkantade skjortor och avvikande bling. Du som låg bredvid mig i gruset på parkeringsplatsen med lyckoljud från strupen som sjöng liv i de gråaste gummorna i Ryssland. Ni som föll över varandras för stora fötter som föll ner i den där smala sängen du hade i den där lägenheten som ni nu återvänder till. Ni som blev mitt vackraste kompispar som blev kärleksbubbla ni som hade hungriga fötter på handlederna och sommargräs under hjässorna. Och din syster F. Hon vars musikvideo gick om och om igen i min spinnande hjärna. Hon som i alla avkrokar av alltet var virvelvind tyfon tornado. Och han som var hennes. En som jag aldrig mött aldrig sett aldrig hört. Han som inhandlade pulver på en festival liksom alla andra och blev bortom dålig av det han som föll samman inifrån och ut och avknoppades framför din syster F. Och era röster E och F. Det spruckna i tonerna som aldrig riktigt blev till en melodi och tystnaden mellan ord stora som skyskrapor och den fallande solen utanför mitt fönster och min impuls att stryka över era imaginära hårsvall bredvid mig i soffan och säga att allt kommer att bli bra. Och livets sytråd som gick av mitt bland er alla och jag som vägrar försöka förstå för det ligger utanför mitt hjärnas kapacitet men mina ord faller så tyngdlöst när jag skickar dem genom telefonlur att jag trots allt går och stoppar om er allesamman efter det avslutade samtalet. Stoppar in er i min hjärtmuskels inre, F och E och alla i hans sfär och din lillasyster F och hans spöke får lov att bo här inne. Det är varmt och mjukt och lite ömmande av händelser jag aldrig kan göra ogjorda och ni ska veta att hade jag haft en tidsmaskin med bara en resa hade jag brukat den i detta nu.

-

om avslut och allt som bara är repetition

Om dig M.
jag sammanställde en samling bokstäver. som att sortera böcker ungefär. de lite högre till vänster om de lite lägre alfabetisk ordning existerar bara på bibliotek. mina bokstäver staplades på varandra lades i räta linjer sammanfogades blev text av mellanstorlek blev text av medelmåttig kvalitet. i brist på annat vis att kanalisera kokande vatten skeppade jag iväg min puttrande sörja som en slags gigantisk punkt som skall se till att jag från och med denna dag låter små svarta stenar vila på botten av mina hjärtkamrar. ta hand om dig, jag menar det.

-

det blev natt igår igen. ett stilla dunkel föll utanför Munkebäckskollektivet där vi satt. som i forna glansdagar alla de stunder då vi fuktat våra tungor med blaskig fulöl då vi raderat våra flimmerhår med vana inhaleringar. jag med tuborg i hand och en sugande känsla strax ovanför byxlinningen ett slitande efter grandiosare lokaler efter mörkare bubblor att sända ut i mina vener efter fötter som stampas stela på nött dansgolv. de fötter som fanns på rullande bräda under femton korta minuter innan dunkelheten smög sig på. de som bär det skeva knät, min hatade Helmer som mosar som maler som krossar min krympande skalle som raderar min muskelmassa som bråkar med min utopiska sommarplan. och fötter som bar mig längs fiskenätsspåren som följde din vitblonda kalufs som bar in på hörnplacerat vattentråg. och det var som ginkvällen i köket om du minns. när vi kastade aska på tapeterna när vi kastade oss ut i alkoholhavet var nära att drunkna när vi skrev listor över allt som skaver här i livet utan att egentligen få med något av substans. men samma brinnande ögon samma sug på cancerpinnarna ett liknande ordflöde det är sättet vi rör våra lemmar på hur de upplöser knutor de där rösterna vi kreerar och andas min vän det gör vi i symbios under upprepade nätter.

det blev dag idag igen. och jag samlade mina för tunga tillhörigheter på min lätt krökta rygg och begav mig ner mot min glasbur mitt tristessfort mitt av pärmar belamrade kontor. jag tänker att jag måste sluta titta på bilder på den världsomspännande webben. jag bör upphöra häva mörkbruna sockersöta bubblor bör minska mitt kaliberintag bör sluta låta mina målade naglar härja fritt på tangentbord på datormus. tio minuter och jag granskar katastrofala hårkreationer i det där albumet där alla underhuggare bär utstyrslar av varierande kvalitet. på min egna bringa en konstlad glasstav vars skeva linjer skaver mot ben som sakta försvinner raderas målas över med ljusbrun sommarhud med chipskött och fars pastakreationer. mitt underhuggarjag i färd med att försöka stilla hjärtats tjurrusning hur det sätter stolnen i gungning när det söker rena mitt blod från gårdagens idioti. mitt underhuggarjag med citrusbombarderat treovatten i hand med linsvatten i mitt avlopp och lådan kvar i kylskåpet och jag blickar över skärmen ibland och Tunisiens playa breder ut sig framför mig den glänser den skimrar. och jag minns bladguldsbrösten, de som blev förintande små, och jag inser för sent att jag sitter på ett respekterat kontor och att en nog bör bära utstyrslar som ögat inte med enkelhet kan penetrera men jag avskyr ordet respekterat och vad det gör med dina snurrande korkskruvar vad det gör med Tunisiens turkosa vatten och det citrusberörda i min hand och små små fläckar på min haka som sprider sig som en löpeld präriebrand i min välstöpta kontorslokal.

10 skrivkrampande fingrar

jag var och skalade hjässan igår. i solid hopsjunken läderstol med krökt ryggrad med håret klistrat mot mitt klotrunda ansikte ovan de glanslösa ögonen fallande bitar av min forna kalufs mot mina läppar min hud. han som snaggade min nacke igelkottskort bar pradaskor i skimrande färger. platå under hälarna och en stämma som porlande bäckar om pojkvännen och kärleken och Libanons hetta när det brinner runt Medelhavet. små små huvudhår föll som Hans och Gretas brödsmulor bakom min stegande kropp. de samlades på min huvudkudde under natten de sitter i skjortan i ögonbrynen hittade tre i örat. jag avskyr hårstrån.
det är döende partiklar utan styrka utan skelett det är som rödbruna alger av den sort som fastnar mellan tårna som kliar mellan fingrar. när de fastnar på kroppen i duschen efter duschen när de ramlar runt mitt av äckel vanställda ansikte så vrider sig tarmarna i protest och tusen små linfrön som placerats i mitt inre leker majskorn blir till popcorn.

jag har gjort en spellista som heter 10 skrivkrampande fingrar. den går igång ca nu.

om förlorad målarfärg i sviterna av mjukvarufelet i högerknät

det där spyfärgade i burken. en bottenvåning av krackelerad vit massa och där ovan det glänsade gula det flytande fettet och och i det bubblor likt fossiler av färgens sista andetag. små döda färgstänk på locket på handtaget som slarvigt bortplockade flugor som fastnat i de där vidriga tejpremsorna som trängs i taket på kusinernas överdådigt stora gård.

jag täcker över unicorn porno unicorn ufo med min prasslande påse. den vars innehåll får mig att förakta var por i min kropp den som rutinmässigt införskaffas strax innan de automatiska rulldörrarna stoppas om i sina galler innan de tillåts sussa sött. det är två millimeter från att jag spelar harpa idag jag betraktar min händer mellan mina fingrar uppspänd grodhud så transparent att jag kan se mina tonårsdagars nervryckningar. tics du vet. de som gör att jag trär unicorn porno unicorn ufo över min nya kalufs de som gör att min påse går i kras.

och den där burken som ruttnar bort i min belamrade källare. den som skulle färga mina fem stålrör som de vita väggar andningen regleras mellan. den som frammanar små flugben under mina ögonlock den som utplånade penseln jag varsamt placerat i min spasmiga hand. den växer där nere den lever och frodas under min parkett under min grannes tak under hennes parkett. och i min tuggande rastlöshet i sviterna av mjukvarufelet i mitt högerknä så blir den floskulös grevinna den blir dånande bas den blir till arsenik i min påtagliga medvetenhet.

när mitt satans högerknä Helmer skapar oreda i kroppen skapar oreda i skallen

som det är med allt jag gör. det som sker i den vidsträckta tidsrymden mellan två vettigare ting. när jag trampar mitt svartröda åbäke över krönet mot kålltorp och känner knät brista igen. över spåren som ligger som ett finmaskigt fiskenät över staden under gångtunnlar, de som tvättats nästintill rena av bittra svartklädda arbetare med text på ryggen vilken skanderar att de är fiende no 1. som vore det något eftersträvansvärt. i silkeslen fluga och den där koftan min mor en gång köpte trots att jag avskydde den då. jag över nystöpt asfalt med die antwoord i lurarna som för att slippa höra på livet som breder ut sig i min bädd när jag inte längre måste kliva ur den som för att slippa höra på en nystöpt tennsoldat som de rynkade gamla vill kalla livet. förlåt det är såklart formen, tennsoldaten det är alla de jag susar förbi. de som blir krossade glasögonbågar under mina breda däck de som blir splatter i den överblommade dikeskanten de som suddas ut i takt till de gnisslande tonerna från mitt felande högerknä.

min ryggrads komplexitet

vi gick bärsärkagång. upp mot väggar längs fönsterkarmar över stolar över bord bland trassliga flortunna lakan på regnvåt asfalt och i prinsessan på ärtens bädd. fingrar tungor och varmare lår söndertuggade öronsnibbar och fläckiga halsar randiga ryggar. en kamp om topping ett slitande i lemmar i hår i spelande ryggmuskler. vi gick bärsärkagång i min gospelfyllda örongång i mina drömmars gigantiska bubbla i dammet i mina ögonbryns bångstyrighet.

i riktiga livet en kanna kaffe som frukostackompanjemang. stoft i var vrå och ett styrande av tyngre soffor av skimrande små tussar av död hud som föll genom våra flitiga fingrar. jag i shorts som fallar fortare än höstlöv jag med skruvmejseln i näven med skruvar så små i handflatan med konstruktionspanik i ögonen. du mitt hjärtas guldkant mina ryggmusklers rad bland kartonger av utomjordiska mått. du min vän i kort brunt och mjukt tyg som mantlar runt din tunna kropp. du som verkade kasta ut spisen från sin ingrodda plats du som skurade livet ur kylskåpet du som vaskade smutsen från händerna med en nyshoppad mopp. i verkliga livet sätter vi guldkant på vår enkla boning i verkliga livet hänger jag över balkongräcken med fingrarna krampaktigt slutna om mattkanter och daskar dammet ur mitt hår.

som i ett tredje liv här. en dammfri matta under mina tunna skor en utebliven kaffefest och en pärmhysteri bakom min korpsvarta kontorsstol. mina fingrar i symbios med små svarta jag knapprar om anlända paket jag knapprar liv i pärmarna knapprar fram en död i mitt inre. och mitt bakhuvud vrålar om myrorna som springer i min kropp. de som med sitt eviga trampande skapar små stigar skapar åttafiliga motorvägar de som sågar som filar som separerar mina senor. och jag vill ha hela världen tror jag eller så försöker jag projicera det på mitt tredje liv, tristessen, men diabilderna faller ur mig de blir små blåskimrande skärvor på åttafiliga motorvägar de blir sand i mina kapillärer. och alla pärmar faller ur sina hyllor bladen blåser ur min kontorslika kub de fladdrar fram över nyknullad asfalt blandas med våra flortunna lakan med gyllengult bubbel jag drack en gång. och allt bläck som jag mödosamt samlat flyter ur de döende pergamenten blir till hajtänder som hugger och sliter i min ryggrads komplexitet.

stiltje

om tystnaden vill jag skriva en epilog.
om tystnaden vill jag författa en monolog som platsar på scen.
om tystnaden vill jag skapa en film i svart och vitt. en film som kan rulla framför mina sextio plus till föräldrar. framför den som tappade kärleken ungefär idag och som stirrar in i väggen oftare än vad hälsosamt är. till den som vaggas till sömns i sin av ensamhet skapta puppa.
i en sekvens av ständigt putande rumpor och sargade knän vill jag skapa en rörelse av förblindad samhörighet av en svenssonfantasi om tillhörighet i det vi kallar samhället.

strandliv

och kanske är det som du säger att det handlar om att sätta målet innan man börjat. att se det där äckliga glänsande målsnöret som man ska spränga bortom alla gränser framför sig innan man ens trär på sig de små shortsen innan man beslutar att det är okej att springa utan tröja. jag är med dig på en gulvit strandremsa i min grannby och vi sneglar på havet och vidrör de tyngre kanterna av vår relation och vältrar oss i stenar i miniatyrformat vältrar oss i barnkisset i vattenkanten. och du pratar upprymt om någon app som jag skaffar som jag brukar som berättar för mig om att det saknas tusen men jag ser inte det och den rekommenderar helt annat än det jag knappar in men det är siffror för mig och dem har jag aldrig förstått mig på. och jag smäller en chokladglass där och då mellan solstolarna och äckliga brunbrända bringor och för bara rumpor och jag vill sola topless men förmår mig inte att klä av mig för utan korpsvart tyg så blir nakenheten total den blir ohanterbar.

drömsömn

som de små små myrorna som samlas i pionbladen utanför mitt fönster. glänsande svarta kroppar med en övernaturlig hastighet de som kan bära bort en halv skog på mikroskopiska ben. du på samma vis när du andas damm i kvävande lokal när du saknar någon att tala med om kvällarna bland din plastmarmor och dina kitschiga tapeter. och jag i min uppblåsta lyckobubbla den jag mosade ner mellan skyskrapor på manhattan den jag klädde i tapetklister och tidningremsor och gjorde till en planet skapade ett eget solsystem att härska över. the force och damdamdamdadadamdadadam. det finns inget liv på mars och tellus är döende. i korpsvart bikiniunderdel igår gassandes på venus skrovliga yta för nära solens dräpande strålar men hungrigt lapandes dyblöt tunga att torka på brännheta stenar. och idag så när mina myror har marscherat in genom luftventilerna och intagit min parkett. jag i dvala en kapplöpning med förnuftet om rätten till John Blunds magi. stjärnfall över min tyngre kropp ett stjärnfall som sticker som skaver som skriar i min örongång och allt i flimrande bilder som det färgglada neontyg jag bär på överkroppen. i blått och gult och grönt och rosa om hur dina bröst blev uppblåsbara och jag i mitt elakaste häxskratt pumpade som besatt dina ögon jag vaknar upp med dina harögon i min himlasfär. och mer John Blund och hans trollspö som rispar min rygg han svingar det som ett svärd låter det falla hugger och mina bröst nu i bladguld och hur de hänger samman med dina och bara jag vidrör cykelpumpen tycks dina expandera i takt med att mina krymper de bli små knappnålshuvuden och harögon harögon i symbios.

som för hårt skummad mjölk bredvid dina ögons självömkan

till er som säger att ni älskar livet, please håll käft. livet är krossade vinglas som sargar putsande fingrar det är för många piller för mycket sprit det är ett ständigt krig mot rynkorna det är solhetsen och vardagsstressen för precis ingenting. håll din mun som vi säger på andra sidan sundet.
berätta för mig istället. tycker du om när solen speglas i vågornas krusning när du ligger naken på en handuk under julisolens första dagar och låter vinden susa genom din könsbehåring. tycker du om salta halsar och saltare lår tycker du om transparenta  skjortor och de som sticker hål på sin hud. tycker du om att skriva så att bläcket flödar ur dina porer tycker du om solsvedd hud. det är lika hårt som Eloq det är en förvrängd sanning ditt odygdiga fanskap håll din mun du vet inte vad du talar om.

3 juli 2012.
vad som var små späda händer över mina knogar att förtära att hungrigt nafsa på växte blev groteska björnklor ett oändligt universum att fastna i. under mina nymålade fingernaglar en veckas arbetsslit kompakt fiskfjäll stoft från ovan som för hårt skummad mjölk. som på överläppen när du dricker det hemgjorda kaffet ur kub när du en sällsynt lördag tar dig tid att svärandes sjunka ned genom stenplattorna vältra in i hörnskåpets gnisslande hyllor i extas sen över fluffet över det kritvita i din kopp det som kväver kaffesumpen. och mina knogar över solsvedda nyckelben mina lemmar i förlorarhavet det med tången som små lapande djurtungor mot tårna det där salthalten uteblivit. ur dina ögon stegets äldre toner och till inklappet min bakdel på släta stenar vid min hembys patetiska sandremsa till strand och skummat bläck i oceanens vispade skum.

sömlös i Skåne

jag försöker somna. med täcke utan täcke med kudde utan kudde på sidan på andra sidan på rygg på mage. min andehämtning ett oväsen av större karaktär och solens strålar i ögonen linser som skaver trots sin obefintlighet mitt hjärta ett ånglok ett aldrig upphörande dundrande över spåren. om nätterna om dagarna jagar jag sömnens fullständiga djup. jag snuddar vid kanterna på hålet blickar ner i mörkret bor vid ytan bubblar omkring i ett virrvarr av trasiga drömmar av spruckna utopier. som den där du säger att du tycker om schacklitteratur och jag tror att jag hör fel men du har blivit gråhårig och sa precis vad jag hörde. som den som var så nära vakenheten att jag kunde känna fötternas oförmåga att hålla takten i trumsolot över grusgången. som den där jag vältrar mig i chokladkakor och vidriga små skära räkor och inser för sent att det var vakenheten att det var i realiteten.
och fler sanningar är den att du får min hud att skrynklas. fler sanningar är att jag tänker prova vanish snart tänker tvålull tänker klorin men allt bor i mellanrummet mellan skallbenet och stramt spänd huvudhud. och fjunet på min hjässa växer fortare än lämpligt det är fågelbo det är slumpmässig oreda. och jag hatar min skrynkliga hud vämjelig tanke att den kommer beröras förr eller senare jag petar på den skrapar på ytan med nageln kastar upp min magkatarr på slappheten på en kulör som kan förväxlas med parketten. och ur mina fallande käftar en stilla bön över sluten telefonlinje ett hjärtslag i rätt riktning ett två veckor långt mellanrum som svar och jag stoppar handen i honungsburken som om jag var en björn.
vill röka så mycket skura att jag nog blir lite störd. som den jag jobbar med den som är i en alkoholdimma efter klockan femton den som kan svänga ihop en dubbel lunchsittning på egen hand. han menar att det släcker hatet att det tystar kyrkklockorna att det lamslår tyfonerna. en berättade en gång för mig om en sin vän som började tjacka för att bli tunn. i mitt förvrängda dvalatillstånd i mitt zombieliv i min sömnlöshet i Skåne hör jag som en döv och tycker att det var en storartad idé.

i mitt bakhuvud en liten späd stämma 'ditt sjuka fan ditt sjuka fan ditt sjuka fan' och det är för väl det.

missfärgning

jag tror att du bröt några kvistar
detta skulle bli mina helande veckor
det skulle vara vanishbad och såpbubblor
men kullersten mot mina knän
gröna blad i handflatan
avlivad fotosyntes när boken träffar marken
när mullen rycks ur sin dvala
och vi sparkar livet ur maskarna

under min silverring en ljusare hudton
det smaklösa vita som neon
förlorade kryddor under regntunga moln
blydroppar på min uttrorkade tunga
och tusen liter pepsi gör ingen skillnad
havet steg som en pelare såg ut som tyfoner
och synapserna är effektlösa på träbrygga

på mina ben svartare hårstrån
hade romanen i bastun hade texten
ångan från min kropp som en gloria
allt finslipat finmalet finmejslat
konturlöst runt mitt yttre skal
och mina tarmar vrider sig som i protest/lycka
bräkte ur mig oförnuftet
rakt på cykelstyrets metalliska rundning

vänners klubbkväll/ fondbad

du säger att det var som att vara med i Skins. jag tänker basen i hjärtmuskeln och epileptiskt sken i allas ögonbryn och tunga rökmoln utanför ingången som myggsvärmar i nordligare landskap. jag tror det var vibrationerna från utkanten av Malmö som fortplantades i vattnets stiltje det var oset som stack i mina yttre näsvingar där jag stod i vad som kändes som fiskfond och smuttade på mina torra läppar.