som det är med allt jag gör. det som sker i den vidsträckta tidsrymden mellan två vettigare ting. när jag trampar mitt svartröda åbäke över krönet mot kålltorp och känner knät brista igen. över spåren som ligger som ett finmaskigt fiskenät över staden under gångtunnlar, de som tvättats nästintill rena av bittra svartklädda arbetare med text på ryggen vilken skanderar att de är fiende no 1. som vore det något eftersträvansvärt. i silkeslen fluga och den där koftan min mor en gång köpte trots att jag avskydde den då. jag över nystöpt asfalt med die antwoord i lurarna som för att slippa höra på livet som breder ut sig i min bädd när jag inte längre måste kliva ur den som för att slippa höra på en nystöpt tennsoldat som de rynkade gamla vill kalla livet. förlåt det är såklart formen, tennsoldaten det är alla de jag susar förbi. de som blir krossade glasögonbågar under mina breda däck de som blir splatter i den överblommade dikeskanten de som suddas ut i takt till de gnisslande tonerna från mitt felande högerknä.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar