vi gick bärsärkagång. upp mot väggar längs fönsterkarmar över stolar över bord bland trassliga flortunna lakan på regnvåt asfalt och i prinsessan på ärtens bädd. fingrar tungor och varmare lår söndertuggade öronsnibbar och fläckiga halsar randiga ryggar. en kamp om topping ett slitande i lemmar i hår i spelande ryggmuskler. vi gick bärsärkagång i min gospelfyllda örongång i mina drömmars gigantiska bubbla i dammet i mina ögonbryns bångstyrighet.
i riktiga livet en kanna kaffe som frukostackompanjemang. stoft i var vrå och ett styrande av tyngre soffor av skimrande små tussar av död hud som föll genom våra flitiga fingrar. jag i shorts som fallar fortare än höstlöv jag med skruvmejseln i näven med skruvar så små i handflatan med konstruktionspanik i ögonen. du mitt hjärtas guldkant mina ryggmusklers rad bland kartonger av utomjordiska mått. du min vän i kort brunt och mjukt tyg som mantlar runt din tunna kropp. du som verkade kasta ut spisen från sin ingrodda plats du som skurade livet ur kylskåpet du som vaskade smutsen från händerna med en nyshoppad mopp. i verkliga livet sätter vi guldkant på vår enkla boning i verkliga livet hänger jag över balkongräcken med fingrarna krampaktigt slutna om mattkanter och daskar dammet ur mitt hår.
som i ett tredje liv här. en dammfri matta under mina tunna skor en utebliven kaffefest och en pärmhysteri bakom min korpsvarta kontorsstol. mina fingrar i symbios med små svarta jag knapprar om anlända paket jag knapprar liv i pärmarna knapprar fram en död i mitt inre. och mitt bakhuvud vrålar om myrorna som springer i min kropp. de som med sitt eviga trampande skapar små stigar skapar åttafiliga motorvägar de som sågar som filar som separerar mina senor. och jag vill ha hela världen tror jag eller så försöker jag projicera det på mitt tredje liv, tristessen, men diabilderna faller ur mig de blir små blåskimrande skärvor på åttafiliga motorvägar de blir sand i mina kapillärer. och alla pärmar faller ur sina hyllor bladen blåser ur min kontorslika kub de fladdrar fram över nyknullad asfalt blandas med våra flortunna lakan med gyllengult bubbel jag drack en gång. och allt bläck som jag mödosamt samlat flyter ur de döende pergamenten blir till hajtänder som hugger och sliter i min ryggrads komplexitet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar