de skriver att döden inte kan byggas bort. det är en nyhet av någon anledning. jag tror att mina ögon fastnat på de där prickarna som nästan är mitt i ordet men ändå lite förskjutna. jag loopar på det prydda oet. och jag minns när jag var åtta år gammal och vi var i Marys hus och jag kunde inte sova för jag var livrädd för att dö och du berättade någon mjuk historia om vad som händer när man lämnat skalet och jag tror att Nangijala var en del av den. och jag minns att vi bara dagar tidigare hade mördat oss själva på alla möjliga tänkbara sätt i en bred bädd i en jetlagsläng och jag skrattade hysteriskt åt hur du såg ut när du högg halsen av dig själv med ett luftsvärd. och kanske borde jag läsa en hel massa om nervtrådar och om barn och om varför mitt störda jag inte kunde separera dagar och allvar från lek men kanske är det bara att jag var just ett barn och att mitt pinniga jag var för ointelligent för att förstå resten.
de skriver att döden inte kan byggas bort. och jag minns att jag i en februarikris i mitt smutsiga saliv drabbades av en fullständigt felaktig insikt om att du skulle dö där nedanför Moskva. jag i mitt vansinniga magkatarrsliv och din kropp bland tjetjenska rebeller och såhär i efterhand så vet jag att Tjetjenien är timmar från där du var men jag hamrade min näve i väggen ändå.
och jag i min punkterade bubbla med skiftande gröna toner på mina tio och snabba bilar utanför mitt fönster och Helmer som nästan blivit till Helmerlina och alla muskler som skriker efter gårdagens symbios. jag i ett slags livsrus med små ädelstenar i ögonen och vinden som formligen forsar genom mitt hår och mina tår som liksom svävar över den smältande asfalten. jag tänker på döden när allt är skiftande sepia runt omkring mig. jag tänker på döden. och jag tänker att pinnigheten slätades över men att hjärnan nog aldrig riktigt rätades ut. och de skriver att döden inte kan byggas bort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar