om avslut och allt som bara är repetition

Om dig M.
jag sammanställde en samling bokstäver. som att sortera böcker ungefär. de lite högre till vänster om de lite lägre alfabetisk ordning existerar bara på bibliotek. mina bokstäver staplades på varandra lades i räta linjer sammanfogades blev text av mellanstorlek blev text av medelmåttig kvalitet. i brist på annat vis att kanalisera kokande vatten skeppade jag iväg min puttrande sörja som en slags gigantisk punkt som skall se till att jag från och med denna dag låter små svarta stenar vila på botten av mina hjärtkamrar. ta hand om dig, jag menar det.

-

det blev natt igår igen. ett stilla dunkel föll utanför Munkebäckskollektivet där vi satt. som i forna glansdagar alla de stunder då vi fuktat våra tungor med blaskig fulöl då vi raderat våra flimmerhår med vana inhaleringar. jag med tuborg i hand och en sugande känsla strax ovanför byxlinningen ett slitande efter grandiosare lokaler efter mörkare bubblor att sända ut i mina vener efter fötter som stampas stela på nött dansgolv. de fötter som fanns på rullande bräda under femton korta minuter innan dunkelheten smög sig på. de som bär det skeva knät, min hatade Helmer som mosar som maler som krossar min krympande skalle som raderar min muskelmassa som bråkar med min utopiska sommarplan. och fötter som bar mig längs fiskenätsspåren som följde din vitblonda kalufs som bar in på hörnplacerat vattentråg. och det var som ginkvällen i köket om du minns. när vi kastade aska på tapeterna när vi kastade oss ut i alkoholhavet var nära att drunkna när vi skrev listor över allt som skaver här i livet utan att egentligen få med något av substans. men samma brinnande ögon samma sug på cancerpinnarna ett liknande ordflöde det är sättet vi rör våra lemmar på hur de upplöser knutor de där rösterna vi kreerar och andas min vän det gör vi i symbios under upprepade nätter.

det blev dag idag igen. och jag samlade mina för tunga tillhörigheter på min lätt krökta rygg och begav mig ner mot min glasbur mitt tristessfort mitt av pärmar belamrade kontor. jag tänker att jag måste sluta titta på bilder på den världsomspännande webben. jag bör upphöra häva mörkbruna sockersöta bubblor bör minska mitt kaliberintag bör sluta låta mina målade naglar härja fritt på tangentbord på datormus. tio minuter och jag granskar katastrofala hårkreationer i det där albumet där alla underhuggare bär utstyrslar av varierande kvalitet. på min egna bringa en konstlad glasstav vars skeva linjer skaver mot ben som sakta försvinner raderas målas över med ljusbrun sommarhud med chipskött och fars pastakreationer. mitt underhuggarjag i färd med att försöka stilla hjärtats tjurrusning hur det sätter stolnen i gungning när det söker rena mitt blod från gårdagens idioti. mitt underhuggarjag med citrusbombarderat treovatten i hand med linsvatten i mitt avlopp och lådan kvar i kylskåpet och jag blickar över skärmen ibland och Tunisiens playa breder ut sig framför mig den glänser den skimrar. och jag minns bladguldsbrösten, de som blev förintande små, och jag inser för sent att jag sitter på ett respekterat kontor och att en nog bör bära utstyrslar som ögat inte med enkelhet kan penetrera men jag avskyr ordet respekterat och vad det gör med dina snurrande korkskruvar vad det gör med Tunisiens turkosa vatten och det citrusberörda i min hand och små små fläckar på min haka som sprider sig som en löpeld präriebrand i min välstöpta kontorslokal.