en odyssé genom ordlandskap

jag ser på bilder av förlorade vänner. de som uppenbarade sig över tunga träbord på en altan utanför ett kök sprängfyllt med buckliga stekpannor och stulet diskmedel. det kök där spisarna sände förrädiska flammor långt upp längs väggarna och bara de av oss som saknade vett i kroppen hjälpte små stackars blonda tyskor att ge liv till den ständigt flödande gasen. och ni två som presenterade skrufen långt innan era förenklade namn blev mina bundsförvanter blev min kapten haddock blev min milou. haddock vid min sida när vi klamrade oss fast i trottoarkanten för att det pissgula vinet flutit för fort ut i våra vener. haddock och jag som sneglade på poliskängan centimeter ifrån vårt ansikte och vi på vinglig promenad bort från den hotande fyllecellen ner mot havet i havet i sanden på stranden. haddock vars far dog bara veckor senare och hon lämnade landet och for tillbaka hem till allt som inte fanns längre.

och kanske är förlorade fel term. jag hade dem aldrig riktigt. men i det vakuum som uppstod efter min fars mors plötsliga avknoppning satt jag med öppna lungor och inhalerade allt som utstrålade bara minsta möjliga värme. kanske är det därför jag undrar vad de gör nu kanske är det därför jag stalkar deras liv ibland. för att  synen av deras norska leenden frammanar bilder i mitt huvud av en större karaktär. de blir till farmor i köket i färd med att hälla upp en gigantisk påse Bridgeblandning som hon köpt för att jag tycker om en av de godissorter som finns däri. och farmor som steg upp innan solen nått horisonten och tände liv i kaminen som stod i hörnet. farmor som satt i det dunkla gryningsljuset och tittade på rådjuren som stegade utanför fönstren imiterade fåglarnas läten och skrubbade sin egenodlade potatis ren med en golvborste i en gigantisk balja. och farmor som lärde mig namnet på otaliga blommor som köpte hjulpasta för att jag vägrade äta annan som lät mig vinna all världens kortspel under alla de soliga somrar jag bodde i hennes utdragbara bädd. och farmor som vid flytten från huset på ängarna samlade sina brev hon staplade sina böcker. farmor som lärde mig läsa grottbjörnens folk som köpte koldskål till min syster som köpte laptop att fördriva tiden med och som var den enda som konstant berättade om livets långsamhet i Danmark när jag befann mig down under.

sen satte hon sig ned en dag. det har berättats för mig att det smärtade i hennes huvud och att hon satte sig ned i den där fåtöljen och försvann från livet. och jag minns min fars brutna röst på en allt för skarp telefonlinje. hur orden föll i stackato och det var vårfloder vårfloder och jag blev sjuk av sorg eller av den vansinniga luftkonditioneringen och hon som bodde på mitt hostelrum kom med varma soppor i feberdimman i den förblindande tomheten. och jag minns att jag tackade nej till att flygas hem till hennes begravning för att jag tänkte att hon hade velat att jag skulle se den där gigantiska klippan som ligger mitt i Australiens flugförpestade öken. farmor farmor farmor.

och jag lyssnar på Frida Hyvönens nya album eller egentligen bara på en låt för hon sjunger så att det detonerar i mitt inre om hur det är att vara barnbarn till någon som lämnat sitt skal. hon sjunger så att min glasbur rämnar på samma sätt som glastaket ovanför vår entré i vår första lägenhet i Sydney gjorde när en man föll över ett räcke en lördagskväll och var meter från att omkomma där och då. när jag gick till jobbet morgonen efter var asfalten blodig och hans sko var av någon oförklarlig anledning kvar på den avspärrade trottoaren. då, i november, flög mejlen fortfarande över haven rakt ner i min inkorg och jag kan våndas över mina torftiga svar men jag vägrar bli som min far och grämas till mina hår blir grå över allt jag inte gjorde när tid fortfarande existerade. och det är Frida Hyvönen om igen och jag tänker på min syster och hennes förfrågan om att få läsa mina plottriga ord.och det är svårt för det är nej och ja i samma mening och jag försöker förklara med spänd gom med torr tunga att det inte är representativt för det aktuella humöret det är snarare en odyssé genom ordlandskap som utan en egentlig verklig förankring målats nattsvarta. men frågor skall svar ha och jag formar ett ja på min yttersta tungspets för det var din farmor också och kanske minns du helt annat. kanske ser historien annorlunda ut i dit liknande men ack så avvikande dna. men ha i åtanke systra mi att ord som faller ur mig antar en dov ton de formar melodier i moll utan att det nödvändigt är de ackord som i riktiga livet slås an på mina förr så spända strängar.