han med det tunna håret värmer någon form av köttfärsröra i microvågsugnen. och trots att jag inte klarar av tanken på att äta ett djur så snirklar sig aromen in mellan mellan mina vinklade näsborrar och eggar min hjärna. jag står vid sidan av och brer alldeles för gult Becel på mina frökuseskivor. bara för att jag kan så hämtar jag ett nytt paket med prästost ur det lilla kylskåpet i förrådet. jag skivar gurka med stor omsorg och liksom låter skivorna falla över de assymetriska hålen i ostskivorna. han med det tunna håret lämnar köket han kliver ut på den där altanen som finns på baksidan den där all samlas under dagar som denna för att leka en slags lek där alla spelar intresserade på riktigt. och jag bär varsamt porslinstallriken tillbaka till min glasbur sätter mig ner tar upp en smörgås börjar tugga upphör. i mitt inre en skvalpande oro av den där kaffen jag köpte på marklandsgatan. såklart att jag var där för tidigt det är jag alltid. och mina frökuseskivor stirrar på mig från hörnet av porslinet och jag försöker verkligen men det brinner inuti mig och jag tänker att jag har badat i vin och nu har mitt inre blivit bortfrätt. och mina frökuseskivors frön plirar bittert på mig och jag börjar så sakteligen först gurkan sedan osten med alla de assymetriska hålen och sedan de smörklädda skivorna. nu med frökuseskivor bakom mina revben och en brinnande känsla i bröstkorgen och ett hjärta som dunkar mig fast i kontorsstolen. och jag tänker att jag nog borde sluta klampa i kaffesump jag borde lämna det där träsket. allt där är sladdrigt och osande och det får mig att tappa aptiten det får mig ibland att slumra sömnlöst på hårda huvudkuddar.
men det är som när jag beordrar mig själv att fälla samman mina persienner. jag på stenhårda bäddmadrassen och huvudet i handen och boken under fransarna och det grånande skymningsljuset och jag kunde inte sluta då kunde knappt släppa pocketomslaget för att sträcka mig efter lampknappen. och skenet över min krusade pannlugg och i fjunet på armarna simmade en hel sommar av sol. och jag vägrade vinkla mina persienner då trots att klockan tickat för fort och alla spöken vällt ur garderoberna.
och därav den gordiska knutens fortsatte leverne inuti mig. blänkande stålsvärd i var vrå av mitt medvetande men en utebliven fallenhet för att våga låta något vina genom luften. och persienner och kaffesump bakom mina sömnsuktande ögonlock och jag tänker att jag borde ha aktiverat mitt ansikte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar