det där som försiggår när sekunder faller genom mina celler. det då jag tynger ned mjuk bomull och väntar på att burens dörr ska öppnas så att jag kan stiga ut i den omfamnande solen känna sommarbrisen eller höstens stundande andedräkt i mitt nackfjun. de minuter jag kastar på hitler reacts to rebecca black eller på den video där mitt älskade naomily faller ur varandras takt och tillbaka in igen. det som sker när jag ser molnen flyta förbi solens skarpare strålar och jag tänker på de som spenderar ett helt liv på att försöka förstå allt som finns bortom atmosfären. jag undrar varför. allt som sker i min egna sfär är svårt nog att ta in.
och sekunder under mina nedbrutna nagelband. timmar av absolut ingenting och det där som händer med själens luddiga kanter när apatin klåfingrigt kastar sig över den falnande intelligensen epicentrum. det var aldrig tänkt att det skulle bli såhär. det skulle vara hud under törstig sommarhimmel det skulle vara bara fötter mot brinnande asfalt. och alla små myror skulle marschera rakt in i min gordiska knut. det var aldrig meningen att det skulle bli såhär. och apatin apatin som en växande cysta som ett malignt melanom. den som får mig att huttra under tidiga morgnar när det vinklade fönstret ovan marmorkarmen inhalerat för lite hetluft. apatin apatin. den som får mina sidor att klappa samman om fingrarna den som låter skator husera i mitt hår. och apatin apatin. den som får mina ords ekon att framstå som klaverspel i min örongång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar