Cripple and the starfish

Mr. Muscle forcing bursting
Stingy thingy into little me, me, me
But just "ripple" said the cripple
As my jaw dropped to the ground
Smile smile

It's true I always wanted love to be
Hurtful
And it's true I always wanted love to be
Filled with pain
And bruises

Yes, so Cripple-Pig was happy
Screamed " I just compeletely love you!
And there's no rhyme or reason
I'm changing like the seasons
Watch! I'll even cut off my finger
It will grow back like a Starfish!
It will grow back like a Starfish!
It will grow back like a Starfish!"

Mr. Muscle, gazing boredly
And he checking time did punch me
And I sighed and bleeded like a windfall
Happy bleedy, happy bruisy

I am very happy
So please hit me
I am very happy
So please hurt me

I am very happy
So please hit me
I am very very happy
So come on hurt me

I'll grow back like a Starfish
I'll grow back like a Starfish
I'll grow back like a Starfish
I'll grow back like a Starfish

I'll grow back like a Starfish
I'll grow back like a Starfish
I'll grow back like a Starfish
I'll grow back like a Starfish
Like a Starfish

be comfortable, creature

i den sista strålkastarglansen solar du dina svedda bröst
de som efter åratal av förnedring lockar intet annat än fiskar från djupet
de skriver av sig självt vet du
de med flagnad fingerfärg spruckna rödtoner över krassligt neutralt

fråga inte igen jag kommer vika mig då
tvingas till elimination hamra Del natten lång
strax innan uteblivet morgonsken
det som frosten tog

-

små ljusbruna djur på skärmar blanka ögon mjuka pälsar sprattlande ben
och förtjusningen i rycken som kretsar kring dina ögonvrår
en oktav ovan allt annat fladdermusljud ur din strupe och jag jagar
nattens mörker för tomt för stilla för alltomfattande eliminerande
tvingas skapa den egna pulsen så att blodet missar den där gigantiska ådran som löper
rutnät genom kroppen rutnät över staden
du säger baby baby baby
när jag viftar med kortet likt gängse Mr Bean men utan skal sköldlöst
"Bite his head off and spit in the hole"
ser på lilla späda Cass igen och på nytt rutin repertoar
stilla stilla nu vilodag den där obefintliga vakar eller vaggar som du vill
små vita griskroppar på skärmen sedan
du pratar om hajhuvuden att beröra
och jag kommer på mig själv mitt i svindlande tankar
det är hundrafemtio noll i din favör
pågåended match under årsskifte i vinterskrud
och trots glitter i påsen och smutsigt mjöl under bänken så räcker det med att du säger k
och jag är din egna grishaj din Amorslav

efterfest

i maj satte du mig ned
spända skinkor mot smutsvit köksstol beordrade skriv
och bläcket flödade om du minns
spaltmeter med snirklande bokstäver om vägghamreri om stillsamma vinternätter och stormar inuti du sade stilla var stilla nu bara skriv formulera extrahera riv ut slit sönder bränn det senare om du vill

och nu.
du i annan sfär i helt annan atmosfär och allt vad du beordrade en gång har falnat har mattats av har trillat isär. han säger att jag kan hantera allt på egen hand och bra så nog sant så.
lilla ludna vägrar vända hem igen och bra så nog sant så.


i oktober satte jag mig ned. dammig gatsten under mina skinkor min kropp i annat land.
och jag skrev till det att bläcket sinade att gatstenen vändes upp och ner att far återvände att systra mi tappade fotfästet föll i ravin. om blåmålade stunder om nyutsprungen kärlek om ömma läppar och trasiga hjärtan. om små hjortar i trånga gränder om lilla ludnas uteblivenhet om krossade drömar om hood om hood om hood.

och jag gjorde det igen och allt föll i tusen bitar men allt som startar med å har lagt sig och det är fint ändå när du textar om sådant jag aldrig tidigare förstått och kanske att det kalla villkorslös kärlek. 

HOOD
HOOD
HOOD

hood

You would never call me baby
If you knew me truly
Oh but I waited so long for your love
I am scared baby that I can't keep it up for long

Oh I wish I grow up the second
I first held you in my arms
Underneath this hood you kiss
I tick like a bomb

You would never call me baby
If you knew me truly
Oh but I waited so long for you love
I will fight baby not to do you wrong

'

drömde utan färger över Peking

marsaprilmajjuni

att vandra inåt bakom skallbenet. som att rumstera i en av alla de tygkassar jag har. de med smutsigt vita ytor och tryck av varierande karaktär. kvitton i små knöliga bollar uttjänta bläckpennor varvade med tobaksflagor och gamla kort till västtrafik eller region skåne. handen förgäves på jakt efter allt det den inte kan finna. fingrar som greppar hud som omsluter som verkligen känner släpper vandrar vidare. att rota i huvudet är ungefär så. det är promenader över den där parkeringsplatsen nästa det är olivton nästa det är spritindränkt köksbord och smog i strupen nästa. så jag slutade krafsa. istället har jag börjat vråla börjat locka börjat kalla. väsande ord bakom slutna läppar ögon som pekar rakt in mot någon form av centralnerv mot någon form av undangömd vrå. och vad den gömmer vad gömmer den.

åtta månader och april. flammor slickade den tunna vårhimlen den falnande glöden brände mina tår. tårtbitar kom och gick föll in föll ut ur mönster ur rytm ur ett logiskt sammanhang. och jag spelade gaga tjugofyra timmar om dygnet drack vin som vore det vatten kastade vatten med saltstänkt på blått underlag. dimmoln hotade i horisonten och på telefon var min mor min värsta mardröm. och orden då. de som finns med på mitt privata efterlyst nu. de jag fiskar efter i skallen de som slutat falla från andras läppar. orden då kom ge mig dom igen de är min rundgång min tinnitus mitt livselixir min himmelska drog. marsaprilmajjuni allt var så vackert då.


-
Utanför min hjärnatmosfär

1. Vad i hela helvete
2. Djuren har intagit staden
3. om puls och annat som håller mig vid liv när det dalar från skyn och det bultar underifrån. de slår med små små hammare på mina rundade hälar de fyller min hörselgång med tnt och tänder på. de baddar mina sår med klorin och sliter så sakteligen av mitt hår.
4. om hjärtslag och halspulsådrar från vilka jag suger blod till ytan. om hjärtslag och illerbrunt hår under mina oljebefläckade händer and i love you i love you i love you. som i den där sången ni vet.

oljespill

i dunbädd nu. efter resterna av fyrtioniokronaren och en stark för många. tidigare sträva korn mot den tunna huden, den som omfamnar ögonlocken. tidigare hastiga steg mot nedkyld kullerstensmatta skorrande andetag under smutsgrå jättesnigel kurande fingrar under herrlång bomullströja. om tid och rum och plats. och förflyttandet, det eviga. mellan himlakroppar genom diverse faser låt mig kalla dem egocentriska rum. kammare snarare eller småhörn i smutsiga slafar.
men dunbädd nu. den som sluter sig om lårens rundningar den som varsamt håller skallen nitton centimeter ovan hjärtat för bästa cirkulation. den som kan lapa utspilld leche som ingen annan den som kan bära kroppar utan att de faller i varandra. lilla hörnet i smutsiga slafen. det som uppstår efter nolltvånitton när alla grannar mödosamt vinklat persiennerna så att inget ljus skall slippa igenom. vare sig det är canal plus barnförbjudna eller skenet från den aldrig döende gatlyktan. in ut och om igen. lilla smutsiga hörnet i slafen. här bland skrikande gäss här med trummor i hörselgången. här vill jag göra bokstäver till ord här vill jag göra handling av tanke här vill jag tanka ett elektroniskt brev fullt med oljespill.

djurbarnen lapar leche

vardagsenheter över den igengrodda vasken
tror du att jag faller igen så vänd om
det är lyx ovan droppande kran
och herrfrisyrer som tycks falla över varandra

blå burkar och ettusen serpentinrester
det täppta hamrar i håligheterna
små glitterflakes på flates
eufori och nostalgi

och kandelabrar som hotar att tippa
djurbarn i mina drömmar
de lapar leche som puss
slafsar ned sina torra morrhår

novacane

fuck me good
fuck me long
fuck me numb

ingen text nu bara toner
spår som singlar över öronens mjuka fjun
lika stillsamt som novemberluften strax utanför
kroppen en enda klump
hungrig på htvåo
mätt på nätt hud och frasiga flarn

du säger babybabybaby
koalasäl och fikonhy
baddar min panna sirapsdrypande stämma
som eld på min egotrippade själ

pitypity

mashup av alla tusen ord
som international eller bara personligt
på balkongen talar vi om allt
dånande kyrkklockor
och spelande tungor på organ
över kött över kön

novacane novacane

undflyende bläck

allt jag vill är att sitta på din plastvita köksstol. stilla sansat med andan långt bort från halsen. benen intryckta under de där svartmålade benen. de jag så gärna ville pensla på men som färdigställdes innan jag hann säga mer än pip. jag vill snurra på din kopp. den med guldtoppar runt foten och räfflad överkant. den som samlar kafferester i sin ännu unga porslinshy. kanske att kronan ligger på lur att musiken strömmar ur högtalarna någonstans i periferin. ett ark framför mig och tusen tankar som trängs i det nattsvarta blodet. det som blir till bläck under dagar i frostkallt solsken. det som förgiftar under löpturer över smutsigt hamburgergolv. bredvid arket en spets av den typen som blöder skrift. den som kilas fast mellan fingrarna den som smälter samman med uttorkat servitrishud. den som studsar efter punkt den som ristar fast evighetsord i det törstiga pergamentet.

det var en lögn det där första. det finns så mycket mer. drömmar om andra städer om annat förhållningssätt till de små små orden som omger mig. andra ögon nya vinklar att få ihop till trianglar som enligt konstens alla regler alltid måste summeras till etthundraåttio.
men det vore fint för en kväll. för ikväll.

men sen är det ju så. så som det är. det som är.
att små små ord börjar vrida på sig. de vrider på sina streck till bokstavsben de svänger sina lurviga på mitt ark. de vägrar samla damm vägrar läggas på hög. de löper amok de välter ut ur pergamentet kryper ner från de svartmålade bordsbenen faller ur mitt synfält in i periferin. de dansar tango på din näsrot i takt till air france i takt till rödvinets kluckande ljud. och den som tidigare satt klistrad till min nötta trötta hud rullar ifrån mig faller blytungt mot nyligen blottad majornaparkett.


det var en lögn det där första. det finns så mycket mer. önskan om rastlöshetens upphörande. en impulskontroll med faktiskt kontroll ett nytt nät att rulla ut över staden. ett utan kryphål utan villovägar och återvändsgränder. om drömmar med faktisk substans om koppar med elegans.


så det blev så. så som det är. så som verkligheten ter sig.
att det är stilla promenader genom vinande vindar. det är luggar med delningstendens det är världens mjukaste läppar mot spänd panna. det är disktrasefest och klirr med glas. myllrande myror på örngottet runt huvudkudden och jag har sagt det förr men det är en spegling av allt som rumsterar. vet ni man har gett mig en att gå och berätta allt det här för men när jag sitter mitt emot den med vänliga ögon så talar jag om allt annat. för herregud hur skulle takets vinklar kunna bli trehunbdrasextio utan att låta helt skruvat. jag vill borra imorgon är allt jag säger.


och vaknar nästa dag med vinet jäsandes i strupen med ögonhålor torrare än sahara med bläckrester på ditt köksgolv och alla tusen ord nerbäddade som låg de i vinteride. eller förlåt jag förlorade mig igen bland taggtråd och krypskyttar och nu tror jag att jag återupprepar en dikt jag skrev en gång. eller en samling ord men jag vet inte riktigt för jag får aldrig riktigt ordning på alla mina ark på alla mina dokument på alla spaltmeter jag skrivit om precis ingenting när tellus följt sin sedvanliga bana och insikten om att bläcket målat bordsbenen når ikapp mig trehundra dagar försent.

när jag lyssnar på chinawoman

det låter som abba. när du spelar toner på mina nysträngade revben. och du sjunger party girl med precision sent om kvällen i skenet från en dimmad glödlampa på kuddar av sammet ord mellan dina sammetslena de som är röda som rosor i trädgårdarna i krapperup. där vi sprang som barn och stack fingrarna på ettusen osynliga taggar som nu fast då. den där mannen sjöng en gång att det är en dans med svåra steg. som vals som tango som haze boogie life eller bara fuldans på klistrigt golv under epilepsiframkallande strob. barn inatt fast utan pedofilin snarare blåögt naiva med mjukt huvudhår på samma blomma på örngottet. den som snirklar likt krapperups rosor väcker mig om natten och rispar upp min kind. sammetslena mot pannan nysmörjda barnafingrar mot tinningar över spolad asfalt det var i sommarhettan vi frös våra armar från kroppen. när de döva sitter vid trummorna hörs basen till Kina och Mao vrider sig i sin grav. nog för att jag har sagt allt som går att säga men likväl bubblar orden grågröna gräshoppor på tungspetsen grodor en gång men bra nu fint nu. köttfärs under mina käkben och sönderfallet bara små trippande steg bort. fissionfusion klyv mig och lappa samman innan rosorna tappas på blodet innan sammeten faller ur din hud. eller om det var mina steg på spolad asfalt som blev till rosenblad på nattsvart altare blev till mörka myror under fallande stjärnhimlar. barn så små med änglalockigt hår stirrar tomt från hörnet där kartongen bodde förr och jag uppfinner saker när promillen rammar min kropp likt höghastighetståg.

HAZE BOOGIE LIFE

HAZE BOOGIE LIFE

Better count your sex.

fifteen I got a gun, sixteen I robbed a train

i en salong utan ljud
glänsande räls på duken
kontrasterna mot de egna minnena av skånska landskapet
senare är vi herrar utanför
blåa camel och hugget i säcken
och stiltjen som illa anrättad poesi
dina ögon vandrar när jag går i ide
knoppar av skallen mot mjuk överarm
onsdag var gårdagen
du jagar inte längre
och stiltjen som illa anrättad poesi
som illa anrättad poesi
illa anrättad poesi

solstorm

bar på stora grå
pulserande rött under bröstbenet
och steg som karvade hål på skör hud
det var vårregn i luften
skabbfri räv med bländande ögon
under gatlampornas sken
där tiden lämnade uret
hennes stämma som spunnen sockervadd
någon nämnde ordet jag tappat
plast i kedjan
den som river sliter hål
rodnader på halsen
och det är stråkar det är oboer
när blodet sprutar
när du målar rosenträdgård på din slitna tapet




frasiga fingrar över köksväggen
dina lungors väsande som ringsignal
eller min ständigt återkommande tinnitus
stoppa min hörselgång full med bomullstussar
teckna vilsna barn på väggen
originell fingerfärg under naglarna
jag säger baby
jag har jesusplåster i badrummet
gladpack i kökslådan
och nål och tråd och fingerborg
trots bristande sykunskaper ska jag nog kunna lappa
det lilla hål du karvade med gemet
så att din lilla röda pump inte tröttnar
inte faller ur rytmen
ur pulsen
ur beatet
ur livet


-
vid köksbordets kant står kopparna på rad
det är kaffesump och urgröpta skålar
och mina glittrande fingernaglar lösryckta
fingrarna uppe på de dolda stjärnorna
de tafsar på brinnande solar
sniffar på svedd hud
äter kaffesumpen med pinnar
och kräks på dina nyputsade skor
eller om jag högg dig i halsen
för att du ätit kaffesump
och vomerat på mina slitna snörskor
och blodet som flöt ut över parketten var tömda tankar
stjärnfall under jesusplåster
jag har sett att han kan stilla stormen
men kan omöjligt förstå varför det blåser på månen

carlshamnsmargarin

inramade synvillor
jag sprang för fort över öppna spår
så att vagnen rammade mitt fält
pink mist på mina skosnören
dina ögonvitor på min hornhinna
och harar sprang harar föll
över händerna späda blodådror
spruckna harhjärtan och smutsad päls


prasslandet i handflatan
glaskrosset försvann under sena timmar
det blev flytande bregott
och carlshamnsmargarin
vomera på mina spända lår
i din bädd är jag vårdslös
vindrutetorkare imorgon tyst nu

råttors rasslande

när jag går hem om nätterna stegar jag sönder små gyllene löv
fallande stjärnor pryder min himlasfär och råttornas rasslande steg är omslutande toner
på mitt lilla berg ovan galna avenyer och platser där jag gång efter annan jagat vett
rim och reson men nu vet du lilla du nu vet du
för att vecken i dina läppar talar trots att din mun är sluten
och din andehämtning är ångande luftströmmar på mina skulderblad
så jag spelar xx
som för att döva råttornas marsch mot smutsig asfalt
som för att klistra fast stjärnorna på valvet
som för att hela trasiga eklöv
för att det får blodet att koagulera i mina ådror det är rest ragg på mina Jordanienfärgade underarmar
det är det är
när du kryper tätt intill och fingrarna omärkligt flätas i mina
och jag har kammat hem vuxenpoäng och dollar att bära i trasig kavajficka
då är det då är det
och jag tänker på absolut ingenting under femhundrafyrtiosekunder

Fistful of love

de uteblivna minuterna ovan örngottets kanter
spunnet socker i plastbehållare
och du andas knappt när tårarna strömmar

myrbokstäver framför min välvda panna
in och ut igen
skickar det till inkasso eller makulerar
kom ge mig siffror att leva av

skakande händer under de sista höstnätterna
prassliga paket igen och detta att allt klämmer åt
sluta gratulera min vän
som om det inte fanns någonting att förlora

donera dina tickande sekunder
till min sinande timbank
tryck sömnen i min kropp
och intelligensen i mitt sågspån
håll mina händer när natten tränger på
bär mina bultande fötter på fat

två punkt noll dagar

över asfalt tomma containrar
där pappen bör vara blommar frosten
det är skator i vinterskrud
och röken flyter ut mellan tänderna
platta steg revolterande asfalt
du tappade mitt förtroende i vidrig keps
håll min hand jag behöver det
sex timmar från nu
andreas eller kanske markus man
undflyende möss i skräpig atmosfär
ditt hårfärste mull under mina fingrar
och linjerna i ansiktet
som nyplöjd åkermark
sylvass havre mot mina öppna händer

lilla ludna

lilla ludna kom hem igen
lilla ludna jag ska hämta hem dig igen

det snurrar i min skalle

över solida träbord glas i ständig rörelse. flinka händer mot racken fyra fat på en kväll. tre månadslöner på ett dygn och panaxias konkurs ser ut som småsmulor bredvid jättelimpa. skor mot stengolv plastglas nu och folk äter ståendes. en är full och avvisas från baren och jag kommer på mig själv med att önska att arbetande någon gång skulle visa mig samma omsorg. men jag får alltid köpa mer. jag får alltid köpa mycket mer. och jag tänker att det ska bli mer än fint att lämna landet att hamna mitt i ovissheten mitt i okunskapen. jag tänker att det ska bli fint med Ronja/Birk ska bli fint med far vid min sida. Jordanien som ett litet vitaminpiller en injektion mitt i steget över mulen asfalt. jag tänker att mina steg ska bli längre att mina ögon ska rensas från gruset. kom skölj mina blodiga fingrar rena.

jag vill falla in i ökenlandskapet

jag tror att en vecka i Amman kan städa ut mina vilsna hjärnspöken skapa klarhet i min substans
jag tror att systers hand och visdomsord kan blåsa ut gammal sågspån jag tror att fars armar kan krama liv i mitt harhjärta jag tror att solen kan stråla bort gammal ärrbildning

eller att det för en gångs skull blir så enkelt som att jag saknar dig något fruktansvärt och vill hem till skönheten i din boning till skönheten i dina välvda läppar hem till dina skira skjortor och böljande klänningar hem till din nacksnagg och ditt prat om patient x med sjukdom a hem till ditt brusande högtalarsystem och ditt tomma kylskåp hem till dina bangtidningar som trängs i hyllan hem till dina slipade öron till din spelande tunga till din väldiga intelligens

jag hoppas att du aldrig ska läsa detta

småbitar

problematiken i familjen
kyrkklockor vars eko aldrig tystnar
inte min egen
knappt vuxen individ
mer som späda händer
tunna axlar tunna lemmar
halva Goa i bakfickan
och konsekvenserna av småbitar

jag sade; hjärtat vi bär detta
ovanpå stänger i trång lokal
hjärtat vi äter detta
i takt med de med gräddfil
hjärtat vi dricker detta
ur samma burkar som alltid

-nog nu

problematiken under hårsvallet
dina händer skapar text
ur hålet vid tinningen
ett flöde en strid ström
du säger nog nu
och stryper hjärtats blodtillförsel
vi förstår precis vännen
vi förstår precis ingenting

och småbitarna smular sönder
en annars så solid tegelvägg

vittrat språkbruk

jag har tappat språket
termiter i mina bokstäver

vilar i min själsliga ro
den som kommer vara tjugofyra timmar
vaggas vid uppvak av ögonfransar i rörelse
och tungspetsen vid örat

jag har tappat mitt språk
det föll in försmäktande personligheter
kanske min egen
eller den du lämnat

pergament på min tygbädd
och skosnören utan plastbitar
så att de aldrig riktigt
kan komma igenom
och ut på andra sidan

äppelkinder

lille G ser ut som jag. rosiga kinder och telefonen direkt länkad till hjärtat. hans björnhänder runt späd gaffel och mina nyinköpta pastahjul ner i hans gigantiska magsäck. lille G lämnar lyan fort, hastar iväg till den där han håller kär.

ibland när nätterna är tomma sätter jag på filmen med de stora slagen. den där de radar upp hästar med frustande mular och stormar mot ointaglig flodstad. den där svarta arméer bankar sina lansar i marken så att det skakar i berggrunden. den där sköldar splittras och lemmar faller som grässtrån under liar. den talar åt mig.

xx har gjort ny musik. det är som att de har byggt en liten bro från mitt ludna lilla öra direkt till mina bultande hjärtkamrar. med xx på full volym och min telefon vid min fingertopp och alla strider i mitt bakhuvud och äppelkinder på min kudde äppelkinder på din kudde.

mardrömssömn

i en skev fantasi en förvriden nattsömn drömmer jag om allt som skavde när sömnen satte in.jag drömmer att man bråkar med mig för att jag vägrar plocka äpplen på min enda lediga veckodag. de säger att jag är lat som en larv ungefär, att intet kommer komma ur livet om mitt förgängliga leverne tillåts fortgå. jag drömmer om siffror på banken om urspårningar på uppkörningar och jag drömmer om teoriord som vägrar fastna i substansen. de rinner ur mig, blir till undflyende meningar på smutsgrått provsalsgolv i Mölndal. och jag drömmer att ni gråter över ert svarta får att ni skäms och inte vill veta av mig.

jag drömmer att jag är på båstoalett under ett bröllop. att jag sitter på golvet med all världens panik som smog i strupen. att du är millimeter från att avstyra svarta kråkmoln när hon den där med B träder in och har just B och jag stannar upp i andetaget. hjärtat slår som på egen hand när jag sluter mina musselskal. jag drömmer att blicken töms på värme och att min hud blir vit som hos Narnias isdrottning.

och vidare drömmer jag om raderade karaktärer. jag drömmer att alla omkommer i explosioner att lilla älskade C blir rosa blodmoln. jag drömmer det med precision med skärpa med exakthet. jag drömmer att luften trycks ur mina lungor att världen komprimeras av sorgen. jag drömmer att du är död systra mi jag drömmer det så att jag verkligen tror det. och du i Jordanien kan inte ge några direkta svar.

efter tjugoåtta minuter i vaket tillstånd vill jag falla tillbaka in och vända allt rätt igen.

fil med honung

jag bokar livet ur min kalender.

med sax i hand sena nätter och tårar bakom tapparna för allt det inspelade var så vackert att andan fastnade i halsen.

igår var jag livlös i din bädd. tomma lemmar och blod utan kraft. det hette drop in och kom i för stor dos. och sir väs knockades medvetslös och jag tror att jag fick en fråga men jag minns inte jag minns inget. förutom alla ord som forsade ur mig och vad hjälper Fennesz, Sakamoto ett dygn senare. och jag vill ha dig jag vill ha dig jag vill ha dig.

fingrar som pilträd i flätade korgar. fjunig nacke bredvid min och ditt mintgröna plagg pryder min vägg. jag efterlyser John Blund men skallgångens svar uteblir. det står på löpsedlarna att en försvunnit att en återfunnits. det är bokstäver ihåligare än mina steg i glasflaskornas efterdyningar. jag dricker för mycket sprit när jag är rädd tror jag. eller så dricker jag bara för mycket sprit. eller så är jag bara rädd och dricker precis lika mycket sprit som alla andra.

tusen blinda ögon stirrar med förstörda nerver
små svarta punkter på det förstorade
jag kan inte leva med det
imorgon måndag börjar jag om igen

som återuppståndelse men svårare nu
dina armar som små hälsosamma snören
bind mig håll fast mitt förnuft
innan alla lemmar flyr din privata boning

det borde räcka med trånga lokaler
spillbrickor och förkolnat slem
men föll så handlöst förra gången
vill inte slita ut min lappade själ igen

kring vems värld kretsar planeten
vilka jättar håller uppe din atmosfär
när det stormar i träden
och dammet knackar på din dörr

-

PLAY

du säger att du inget hellre vill än att ha en ny som håller om dig när natten blivit morgon.
jag säger embrace allt är över sen.

det känns som att jag förlorat ett slag men vunnit ett krig.
och allt bubblar runt mig när jag tar mitt förnuft till fånga.
idag tror jag att ditt ansikte dök upp på min hornhinna ca ettusenfyrahundrafemtio gånger.
och dina perfekt mejslade drag skär i min handrygg när jag omfamnar Torkel.

jag vrider ur mina torra kläder
och lämnar det som aldrig var.
nu med klarrött äpple på hjässan.
mitt emot står du med laddat armborst.
skjut mig i huvudet
jag tror att det behövs.

eller slit av mina kläder och klös liv i min sovande hud.


56611151163556
35332135353699

error

femme

rusiga på trångt golv. fladdrigt tyg under fingrarna och ögonfransar att följa i all oändlighet.
rusiga på trångt golv och precis allting skedde där och då och tystnaden i skallen som ekot efter tidigare tinnitus. vet ni att jag borde bli kallad för Julia eller Anne eller Lily eller Alicia.
eller så borde jag göra som J gör just i detta nu och haspla ur mig allt som jag söker eliminera.
eller så borde jag eliminera det och tro på orden som samlats bakom dammet. torra tungor och skälvande händer längs sidorna är skäl nog. dina omkullvälta shorts i soffan och jag hungrig hyena ovanpå. det kanske räcker så. 

vi satt i soffan. jag och de fyra andra. haranger om livets fulhet allt det där fåriga veckade det som sätter djupare spår än traktordäck i solvarm åkerjord. haranger om den soliga framtiden den vi alla vet är förmörkad av backspeglarnas reflektioner. men fint så nog så. vi sa att kanske kan det få ske på det viset som är. alla himlar måste inte falla ner alla floder behöver inte nödvändigtvis svämmas över. kanske kan en få lov att simma i turkosblått vatten. kanske kan en få plaska i grund damm.

slå an dina vackert utmejslade ackord
på mina framträdande nyckelben
vik din tungspets om min ljusrosa
bit blod i min violetta underläpp

placera dina fingrar varsamt runt mina
och krama frosten ur nagelbanden
slit håret ur dess säckar
och badda med färglöst klorin

teckna ett landskap på mina skulderblad
en annan värld en utopi
och låt din stämma informera min hörselgång
om att du vill ha mig

jag skall svara
jag skall svara
jag skall svara

att jag vill ha dig

cherokee

basen genom madrassen och grannarna måste avsky mig. förlåt men det är något med Cat Power som binder samman mina artärer som får ådror att brista får blodet att färga väggarna röda. som färgstänk på den där plasten du har i hallen.

egentligen kallas det kramp men jag håller mina fötter i händerna, räta linjer under mina tio fingrar och allt blir bra igen.

CHEROKEE

det lavinartade i sättet du stryker händerna över min fjuniga nacke. texter i telefonen snöskred under mina fastspända fötter. tio svartmålade tår och tårar på parketten. jag gråter aldrig i mer än tre minuter det är lag det är riktigheten i mitt universum.
J säger att jag är rädd snarare än att jag lever på princip. i mars vrålade jag att det aldrig skulle hända igen. från hustak på smala asfalterade gränder över kyrktornen i den förfrusna staden. nu är jag tyst stilla följer havets dyningar rullar bland de små små stenarna som så många gånger förr skrapat frostiga fingrar blodiga. hack i min knoge. J säger att jag är rädd snarare än det som så flitigt omskrivs. J spöar skiten ur mig med orala kaskader på balkongen en kväll när Camel smakar aska och mina lungor verkar ha gett upp om livet. och jag i lokal där jag förbannar mina olater och lyfter stänger med din hud bakom ögonlocken och Js ord i mina öron och jag skakar darrar av förlamande skräck och kanske att du vet bäst bästisJ men säg mig säg mig säg mig.

om ord var mull att placera barnahänder i
är damm då inte bara ruttna människors avlagringar

sanningshalten överstiger maneters vatteninnehåll Atlanten är sämre än gurkor


20 minuter senare sitter jag på elvan mot Majorna och ugnsgrillade bananer med choklad

hyllplan reserverade för Donkey Kong

vi pratar över stora bubblor om större städer.
om nytt språk och barberare som kan stryka över dina kinder.
det sköra i betongbyggnader och skrangligt språkbygge det stabila i gnistrande tågräls i tomma triumfer.
vi pratar under stora bubblor över förnuftets alla känselspröt.

jag har fw. för den oinsatte är det en ursäkt för ett utsvävande leverne på de plan som annars är reserverade för donkey kong. applåder under mina käkben små pukor och cymbaler som brukas i det oändliga glaskross glaskross under skorna i handflatorna under nagelbandens frånvaro.
som näsblod fast utan hemoglobin. och allting känns det syns och bränner hugger förnedrar. sir väs sir väs vilken planet har du flytt till. sir väs sir väs var är din spelande tunga.

stegens frånvaro och mina danska vänner på silverfat ur dammbeströdda högtalare tonlöst högljutt för den döve. och jag svämmar över blir till ljust skum i pokalen.

(allt jag vill ha är små kanintänder
och din kropp
skjortkragar under fingertopparna
och kryss bredvid lilla my)

pokaler pokaler inget guldregn i min världsbild.
jag brände för många broar och vill ringa sent.
säga att min lägenhet kommer lossna ifrån huset krossas emot gatan.
men inte får man stjäla text från Jonathan inte.
slag på fingrarna och nystart. om det går.
kanintänderkanintändergrönabladgrönabladochskogarochskogar

sig til mig;
jeg vil fylde dig med regn.
alt er smukt i min danske verden og al øl smager som Tuborg.
forår til December.

bränn mina ruttna kläder på stekbordet bak luckan och säg att spunnet socker smakar som rävskabb. alla joddlar vid borden och saker faller inte runt längre det är stagnerat fast för löst egentligen och fw är över och jag vill falla in i feberdvala men lämnar kanske min spruckna utopi för allt har blivit orange surprise och det rasslar i strupen när jag andas ge mig spegelglans att sola mina gula ögon i det har gått för långt på fel håll lilla ludna M förlåt mig förlåt mig förlåt mig. imorgon hittar jag hem till dig igen.

(som spenat utan muskotnöt i ett universum utan glansiga tidningar prydda av personlösa figurer i tajta trikåer. kom tryck luften ur mig. allt är så vackert då allt är så vackert då)

skira skjortor transparent hud
marsaprilmaj
allt är så vackert då
allt är så vackert då

courage ma petite chérie

under utskjutande balkongen ett regnskydd. lilla glasburken med det vidriga innehållet strax till höger om nakenheten. och det ryker från koppen jag placerat tätt invid läppen. det känns i lungorna efteråt. och balansen är omöjlig att finna på två kvadratcentimeter. det är tunn luft och lunchljus som träffar tapparna träffar stavarna.

NEJ. Jag kan inte.

courage courage courage

JA. Jag kan.

femtiofyra sidor in i utrensningen. frukostackompanjemanget har sällan varit av ett skönare slag. det är små myror under mina ögonhålor och duken faller bort i periferiseendet min blick är laserstråle. jag trampar rödsvarta genom staden dränker trafiken med min perspirering. dödar små skära svintankar med dräpande hamsterbett.

courage courage courage

joker

framför neonljusen små späda stickor. flammor mot den nattsvarta asfalten swedish match gör snus inte eld. berätta för mig igen jag förstod inte förra gången.
är du schizofren jag tror nog det. eller maniskt panikslagen vid varje andetag. knubbiga barnsben grusiga knän och salivsträngar precis överallt. krusat orangefärgat hår som mina naglar ungefär. målade ögon och röda näsor för små fettindränkta händer att klämma sönder. det visslar om utandningsluften när kaskaderna uteblir vid sidan av fyravåningshusvagnarna. jag vill inte le åt din änglahårslockiga treåring jag vill skära av hennes skalp och pryda min egna hjässa med det späda fjunet. förlåt det är han med lien som talar. uppför dig ditt svin.
klirr med vinglas i stora pastainfekterade köket det med döende smulor under trassliga trasmattan. couscous kittlar mellan tårna. varsågod för info. jag går med handen innanför gigantiska linnet. maui and sons runt mina magfjun händer händer händer över reducerat bukfett. vem fan är du din jävla fitta. i låga ljusgula över perforerad cement och den blågröna fläcken har suddats ut eliminerats. mocca mot pedalerna och det susar runt karossen. som om vinden levde som om vinden levde.
berätta för mig igen jag lyssnade inte första gången.

mtwtfsS

strömlinjeformade sommarnätter vi ska på tillställning om tre.
din hud under mina hungriga ögon och objektifieringen exploderar i universum.
på skärmen ett blodbad och vinande Hanzosvärd kom ge mig de delikata stegen.
lilla My under mössan och skjortan som en död kropp strax under skärande ljuset.
som ett säljarjobb ungefär sömnlös under tidiga morgnar undrar vad det är jag bjuder ut.
spretande fingrar under skrymmande lakan ld på grund av knaper ekonomi.
kaskader ur hjässan och svettpärlor som faller från hakan det är blåmålat golv under fransarna.
min tumme på muskelfästet och han rör sig där nere i bädden det äckliga barnet.
i min barm kaffekalas på hög nivå och tårtan så. denna vackra åttabitarstårta.

enemy within

Frida Hyvönen i min atmosfär. sena timmar tidiga morgnar under stiltjen som böljar mellan trettonnollnoll och sextonnollnoll. då när allt är kontor och gatan nedanför min gråmålade balkong är tom på trafik. Hyvönen till frukostkaffet Hyvönen till lunchäggen Hyvönen till de vidriga små lådorna vars innehåll är obegriplig linsröra. Hyvönenhyvönenhyvönen. Fridafridafrida.
om en kunde spendera resten av livet under en mossbeklädd sten med toner i örongången och mjuka ögonbryn under fingertopparna. om en bara hade kunnat leva på det.

jag söker jobb på Burger King. jag kan svänga ihop en lunchsittning med min vänsterhand och jag söker jobb på Burger King. eller ska. skaskaska. om det ändå vore musiken jag refererade till.

vinfria fredagar och text i min telefon jag inte har svar på. hur går det med ditt liv berätta berätta jag måste ha rörelse för att inte drunkna. kom låt mig andas den luft som rör sig i dina lungor kom låt mina lemmar känna av din pulserande dans.

med det där textprogrammet framför mig och en lista längre än mina två storkben tillsammans strax till höger om maskinen. jag betar av absolut ingenting. ingentingingentingingenting. och hon den där med den drypande Stockholmsdialekten menade på att jag måste lära mig hur huvudklapp skall levereras hur huvudklapp skall kännas. ryggdunkar att tappa andan av i min bubbla. ryggdunkar som kullkastar späda individer ryggdunkar som får mig ner på knä.

fridafridafridafridafridahyvönenhyvönenhyvönenhyvönenhyvönen

The enemy within says
a body of work is just as
strong as its weakest point

The enemy within says
a body of work is just as
strong as its weakest point

Give me what I deserve
My fear for you
carries till I’m face to face
with a new ally

The zebra says she never
takes off her coat
She’s afraid to lose her stripes

The zebra says she never
takes off her coat
She’s affraid to lose her stripes

Give us what we deserve
As feared from creatures
haunt us until we’re face to face
with a new ally

(You must be kind to yourself)
I don’t know how to do that
(No one’s gonna do that for you)
But I’m not asking them to
(Be kind and fight at the same time)
One too many things to keep track of
Nose above the surface and
Swim swim
Swim swim

Stone on the bottom of the ocean
says I know this is not a cul-de-sac

Stone on the bottom of the ocean
says I know this is not a cul-de-sac

Stone on the bottom of the ocean
says I know this is not a cul-de-sac

I know where all the blind allies lead
And it’s a place you need to fill with love

Shine your light on me, as I chase through the night
Shine your light on me, as I chase through the night
Follow me till I’m face to face with a new ally
Follow me till I’m face to face with a new ally

augustimorgon/augustinatt

jag följer rynkorna som samlats vid din näsrots utfart med spetsen på mitt pekfinger. följer konturerna av ditt mejslade ansikte. askar i trång bägare med benen ovan huvudet och tycker det är vacker idioti klockan halv tolv om natten. eller om det var en skir såpbubbla som briserade ovan dina karvade nyckelben runt dina handleders uteblivna fjun. en skir såpbubbla vars rosa vatten bildade målarfärg att begeistras över målarfärg att förklä orden i. och allt som förkolnar i mina lungors inre bekommer mig inte längre för jag lever på små smulor till enkronor och nattsvart kaffe i venerna som framträder tydligare än aldrig förr. det är vacker poesi under stilla sommarmorgnar det är bubblor som stiger mot molnfri sky.

makro

hittar då ej det satans tecknet

men ungefär så

µ

µ

ungefär så

när döden hämtar en och hälsningfrasen lyder "hej livet"

som rutnätet som löper tvärs över de utspända fingrarna. spretiga som otämjda barnfrisyrer som bokstäverna på kortet vi fäste vid paketet. det är liksom rutnätet över staden. skarpa spår att förlora cykelhjul i. som darrningarna som besätter mina händer. om det vore så väl om det vore så väl.

igår under välvda bågar och krokodiltårar ur mina vrår kanske var de äkta jag har glömt hur det är meningen att de ska smaka. torra kristaller på min tungspets och något med en sjua i bandet och dansande knän och han hade en så fruktansvärt ful basker. små vita moln i bädden bredvid vännen och kolsvart kaffe över mina lakan kolsvart kaffe i mitt protesterande inre. och det är imorgon men vaknade stum idag och dina ögonbryns skärpa mot mina hungrande lår är aldrig svar nog.

dina fingrar på sinande papperskartong och din brända luggs odör som en ridå mellan mig och lokalen. jag lyssnar på Jonathan Johansson och tror att hjärtat skall brisera och det är imorgon och jag har ingenting att förtälja. det går så jävla bra nu så bitch please. bitch please bitch please bitch please.

liksom allt den vitklädde predikade om under valven under gårdagen. allt är diabilder för mullvadar. omöjliga patienser med tomma liv och jag dansar liv i dina döda lemmar klockan halv ett om natten när all världens mal tuggat hål i min fars donationer.

i väntan på att gulan ska stelna

när orden bor bakom käkbenen talar ögonen tydligare än aldrig förr. du säger att du såg det då att du försökte att du lockade lurade med dina väldiga guldlockar. jag säger att det spelar ingen roll. ögonen blixtrar i din kantiga soffa i det tunna dammet från din beklädda madrass. vidgade pupiller på mina slutna läppar glänsande vitor mot mina behårade vrister.

om allt är sökandet efter identiteten hur skapar en del hållbara liv. om allt är klippskrevor och utskjutande granit under fingertoppar blir en inte till bergsget då. om det är på så vis som du menar mor, att allt passerar, varför stannade jag då här. om allt är lika undflyende som havets sälta varför filtrerar vi våra ord.

jag tror att du ville lösa den gordiska knuten. du och jag på tunna stigar under lövhimlarna. du med astman i halsen bakom mina skuttande steg. du är äldre nu du är yngre nu du är frågvis nu du tiger som muren nu. som vinthundar med näsorna i spåren och en rädsla för de gigantiska tjurarna, de som med frustande mular får oss att resa ragg får oss i obalans. jag vet inte mor, jag vet inte jag vet inte jag vet inte. det finns ingen gordisk knut. det finns inget ursprung inga stam som blir till rötter under mullen. det finns inga trossar att förtöja fartyget med det finns inget roder att styra kajutan med.

tisdagar bakom stora tomma glasfönster. andra på annan plats. text under näsan och hjärtslagens tempo en rytm att förlora skvalpande hjärnor i. kluckande vågor ovan min hjässa i oceanen och det är skira såpbubblor på min träbro det är skira såpbubblor i min utsträckta handflata. 

mitt bortskämda svin

Han hade författat en kort liten novell om ett flickebarn i stor sammetskavaj. Han skrev om de ljusblå ögonen under oregelbundna bryn om det valpiga i gångstilen om munnens ständiga rörelse. Han skrev om hennes ovilja till rörelse hennes till en början så välfyllda marimekkobörs. Han skrev om hennes sinande bratsbesparingar och vad som tyckes vara ovilja till arbete. Han skrev om hennes pärltårar mot mors kuddar. Texten sprängfylld med historier om alla de gånger hon lämnat hans hus med skjorta under armen, nya små väskor, hela kostymer och små fladdrande sedlar att förtära. Texten sprängfylld med alla de tomma ord som samlats på hög invid huvudänden. Och han vars språk stundtals tappade sitt ursprung han hade klätt sina ord i de vackraste guldkläder han hade sprutat parfym längs raderna. Han hade skrubbat bokstävernas linjer rena, vattenkammat och rensat öron snutit näsor och torkat tårar. Han hade komponerat en genomborrande mini-roman.

-

Lilla pappa plötsligt längre än de etthundranittio. Hans ögon lika svarta som natten där utanför. Och jag i miniatyrform mitt emot hans bullrande stämma. Dånande ord om ignorans ignorans ignorans. Och det finns inga väggar att huka bakom inga gardiner att dra för. Bara den väldiga sanningen som vågsvall mot min mjölkbadande hy.

-

Kragryck, det är dags för kragryck.

go tell fire to the mountain

6/8

Jag tar tre bilder mer förmår jag inte. De är grusiga grumliga och fullständigt icke- representativa. Jag tar dem under stumma minuter. Det är ganska vackert när jag betraktar det på så vis. Att det endast fanns tre stumma minuter. I staden under tre dygn och det var bara stumt i tre minuter. Vid alla andra tillfällen var det munnar i rörelse det var sammetsjackor och sådant där plåsterklister som små avskrapningar på huden.

Det började redan innan. Först över raka träbitar och glänsande spunnet stål. I kaross att omkomma under i svindlande hastighet. Damm på den ångande huden och vin och svinliv i en för trång tidsrymd. Senare ljusgul dryck under en bro i ett hörn av de blinkande lampornas smutsiga sken. Jag förstod inte hur beteende stavas och snubblade runt i klaverspel utan komposition. Avslutet var repetition utan händelseförlopp och det var nog bäst så. M min vän, du har blivit glanslös i mina ögon.

Nästa morgon var förtunnat blod och halshuggen kycklingkropp. Vi utan spänst i benen i utkanten av vad som i korta perioder blev till getingstick på min spyflugeprydda hals. Mer bubblande material och jag och K i gräset och jag ville gråta av lycka men mina tårkanaler har torkat har blivit ogästvänligt ökenlandskap.  Det blev till saltstänk på grova stenar istället. Att strö på knäckemackan som rumsterade i mitt inre att begrava bland välhackade blad i ljusgrön burk. 

- 

7/8

Jag kom av mig under sträva toner. Det var ludd i mina örons vrår och en smuts som försvann först idag. Jag på gamla invanda träbron mot en vind som ville välta bilar. Små droppar av vatten eller Poseidons tårar mot nakna ben mot rasslande bröstkorg mot klirrande revben. Som när jag var liten och min syster lekte tusen nålar om och om igen. Vatten forsade genom mina klibbiga ögonfransar och när jag sänkte mig ned i det gråblå svallet svävade jag uppåt som buren av osynliga små karpar. Det var påtagligt då. Trots vinet och känslan av att andehämtningen aldrig skulle regleras. Trots tusen händer vars linjer jag aldrig förr skådat. Trots fula svarta shorts högt ovan folkduschen. När min stämmas gälla lyckotoner beblandades med andras bubblande tandrader och imman på rutan blev till blod i mina kapillärer och jag ville aldrig gå hem vill aldrig ha annat. En stund ville jag visserligen ha chili cheese men aldrig igen. Av tusen små karpar vaggas jag till sömns. Genom tåglandskap bland vidriga skrikande barn föll jag in i dvalans befriande värld. Diabilder i min drömsömn om spretande fingrar och tungspetsar på skimrande överläppar och ett kollektivt briserande hjärta som varsamt inneslöts under mitt livs varmaste natt.

Jag kom av mig under sträva toner men hittade rytmen igen bland den smutsiga sanden som byggt bo under min blågröna stortå.

fram till 23.13

gamla texter nu. de om dagar då sekunder passerat bakom slutna persienner. små små myror om krampaktiga handhållningar om den gången jag skalade din hjässa. små små myror om den gången alla bar buffalos och jag vältrade mig i all världens drycker.
jag skrapar med fingret på skärmen, som för att radera alla de där orden, som för att förinta den kopierade texten. man måste bära sin sorg i armarna står det. man måste bära en rymd på axlarna.
regnet i strida strömmar utanför min ruta. på bladen i träden utanför på balkongräcket bakom mina slutna persienner. kanske att det kan vaska mina ben rena när jag kliver utanför dessa vita väggar. på väg dit igen utan att riktigt förstå varför. som var det en nektar jag skulle besöka. knappar och pistiller och pollinering är vad som ryms i hjärnan. det är inte representativt jag vet men det är allt som finns kvar av min krossade bubbelplast.

timmar senare efter plaskblött golv och tunga andehämtningar. det droppar från min nacke som om de små små fjunen där bak hade sina egna körtlar att bruka för perspiration. på min parkett en växande sjö ett hav en ocean. som det blåser där ute piskande skum över vågor dalar och toppar i det väldiga blå. tåspetsen mot kanten på all fukt och plötsligt sitter jag med dränkt fot i dränkt strumpa. och regnet i strida strömmar utanför min glugg.

brann du likt en fågel Fenix igår. jag tror det. eller om det var flammorna från den gången oljan i kastrullen fattade eld och jag och J knappt fick luft i våra lungor. det spelar ingen roll egentligen. så som det är irrelevant om tyget är blått eller rött mot din handflata. din handflata med små tunna streck över knogarna streck jag aldrig följt därav är det linjer som aldrig existerat. och jag tror att klockan tickat för fort och elden falnat och mina svedda lungor återfått sitt skära inre. och regnet faller i strida strömmar utanför min glasvägg. regnet som vaskar bort mina korpsvarta smalbenshår.

origami

jag tror att jag hatar dig. det är tanken som faller ur mina tinningar. min far har egentligen lärt mig att man inte ska hata. ogilla, ja men hata, nej. men pappa säger jag, när det känns som eld under tungan när det känns som gift i artärerna är det inte hat då. och han mumlar tvetydiga svar vänder på sina jättelika storkben och stolpar därifrån. jag tror jag hatar dig. eller kanske är det mig själv jag hatar. min egna skalle av ben, av muskler av fett av blod. för hudens uppspändhet över skallbenet för att det är vidriga små hårstrån på min huvudkudde när jag vaknar. kanske är det inte dig jag hatar utan snarare min egna impregnerade hud. den som suger åt sig alla möjliga färger alla möjliga former. som en svamp som en urvriden golvmopp som en snustorr wettextrasa. kanske är det mina egna fingernaglar jag föraktar. de som bor på mina skakande fingrar de som är färglösa denna vecka, de som är livlösa mellan kvävande lakan.

jag drack igen. på samma ställe som sist under samma filt som sist. och jag tänkte att det skulle gå att öppna ögonen men röken böljade runt den allt kallare hjässan röken böljade runt mina grusfyllda ögon. det blev balkong och stora falcon och orden fullständigt ramlade från min nikotinförgiftade tunga. den blev två den blev halv tre den blev tre. och nya avsnitt igår i en alltför varm bädd och jag tänkte att jag hatar dig.

jag vaknade imorse. ryggmusklerna i fullständig protest, som att min kropp lekt prinsessan på ärten och reagerat på den där mikroskopiska sten jag senare hittade under madrassen. uppror i min kropp, våldsam storm på öppet hav. och alla diffusa punkter i periferin samlas under mina blekgula fingrars avslagenhet söker samla senorna. det är inte dig jag hatar. det är snarare min egna oförmåga till rörelse till engagemang. det är snarare min uteblivna taktkänsla och de hastiga orden. det är främst mina hårsäckars tomhet det är främst alla mina tankar som vägrar sitta fast.

och jag bävar inför det där samtalet. det är tio dagar kvar jag vet. men det kommer vara samma som förr. samma plirande ögon från behaglig fåtölj samma tomma ord och inställsamma sirapsröst. och jag kommer vrida mina svettiga handflator runt kaffekopp eller annat justerbart och sir väs kommer spela med sin skära tunga och de vita väggarna kommer falla över mig men utan resultat utan resultat. och det där som du sa K, då när vi satt på stenen vid vattnet i staden. de där orden de lurar i min skalle pockar likt vidriga små duvor på mitt sladdriga fettfyllda kranium. sömnlösa nätter har jag hållit de orden invid min barm. och resultatet så. Nej, nej det har jag inte. och det är så komplext att ett dragspel blir enkelt det är som liten origami-trana. kanske att jag bävar inför det där samtalet för att jag är livrädd för att hon ska börja peta i papperskanterna. "Nej, nej det har jag inte. Nej nej nej"

what if I take my problem to the United Nations?

över åkrar som gnistrade i solskenet. genom böljande havrefält uppå nystöpt asfaltväg. landskap flöt förbi som tunna flor i min drömsömn. i lilla staden sedan redan förmörkad av augustis närmande och solens flykt från kallare breddgrader. mina fötter in i butiken och händer på hyllplan jag så sällan annars berör. jag bredvid mannen med odören, vi färdades i nypolerad grön snigel. sparta och vindlande korridorer små trånga gemensamhetsutrymmen och K och M och M med välkomstrom och fixarhänder i ständig rörelse. jag strök floren ur pannan och rätade ut mina ögonfransars buktningar.

senare i Ms bädd och rom och cola i våra utandningar och mina drömmar är hennes verklighet och det bet mig i foten där och då. små monster som nafsade på mina tår när hon talade bubblande om allt det där som jag släppt. efter timmar så tondöva melodier ur elektroniska apparater och vi steg upp steg i våra mödosamt sammanplockade stassar borstade med trötta händer dammet ur håret. M och och K och M och jag med de som anslöt sig med de som intog fula lila snigelpendeln och hur vi sedan hamnade bakom smutsiga containrar på glest befolkad parkeringsplats. efter det gick allt i ultrarapid. det var jag med knäna på skrovliga stenar och blod i köket och frukostbuffé och C i prinsessklänning och tiara och ett två gnistrande tandrader. vi klev på fula lila pendeln igen. större staden nu och bubbel i allas händer och sedan kröp vi in i svettig danslokal och hur jag än försökte lyckades jag aldrig gömma mina svettiga lockar. avfärd igen och ett ton med sallader och pizzabullar på filtar bredvid vidrigt ankbajs under gassande julisol. här någonstans föll vinet genom mina fingrar och allt blev luddigt och ganska ljudisolerat och jag lyckades nog ganska bra med mitt skådespeleri. tror jag.
timmar senare med rödvin i var por och små hoppande kikärtor bakom mina revben och vår publika transport som ett sus från eldhärjade prärier. och vi masade oss in bland sådana i strama skjortor och alla ville gräva i djupet av C och O och den stora relationen och jag tappade masken lite grann väste ljudlöst under bordet. och M informerade bestämt att det är ingen idé men M, älskade M sade jag, var har du lagt dina ögon. helt plötsligt stod jag framför en dignande buffé av de ljuligaste frukter och jag kunde inte hålla mig från att prova en vindruva men då vaknade hon med de röda lockarna till liv (fast hon är bara hårt uppspänd hud nu) och hon satte sina händer i de urholkade ögonhålorna och jagade nästan livet ur mig. och allting började falla ur sin rytm och M var på botten av den vodkafyllda pluntan och jag hade tequila i blodet och hon med de röda lockarna fällde sina auschwitzben under den fallande kroppen och jag ramlade utan skyddsnät rakt in i mitt tolvåriga hjärta.

(det där hon med lockarna som egentligen heter E var liten tändsticksask på körlektionen bredvid mig. det där hennes lockar klistrades mot utskjutande hakparti det där hennes lucialinne kunde svepas flera varv runt hennes rangliga gestalt. och i mitt tolvåriga hjärta var hon en gudinna av sällan skådat slag hon var gloriabarn hon var den vackraste i sitt slag. jag förstod aldrig jag förstod aldrig jag förstod aldrig)

men hon med de röda lockarna lämnade natten och kvar var fanns alla de ögonlösa och jag med grus i mina linser och alla dignande frukter utvid armbågens spets.

ofrivilligt

stora bussfönster genom tomma landskap och vägstreck under mina tjocka sulor. jag vet vad som frammanas då. stora tomma bubblor av korpfärgad karaktär och jag har gjort det så många gånger förr, att jag aldrig lär mig. denna gång på grund av C och en stundande morgondag med aktiviteter som känns mindre lockande och jag vet att jag är litet vrångt barn som vill bo i den perfekta världen. fel, jag vill ha hela världen.
och jag tänker på det där pocketomslaget som finns i min mors hylla och känner mig knappast så fri som han ser ut att vara. han som skrivit den heter fredrik eller liknande och egentligen är det ju ganska passande för jag tänker att jag ser ut som en fredrika i denna fullständigt orimliga utstyrsel. och herreminfuckingickeexisterandegud bubblorna har redan börjat samlas bredvid mina stumma ben.

som en gordisk knut

han med det tunna håret värmer någon form av köttfärsröra i microvågsugnen. och trots att jag inte klarar av tanken på att äta ett djur så snirklar sig aromen in mellan mellan mina vinklade näsborrar och eggar min hjärna. jag står vid sidan av och brer alldeles för gult Becel på mina frökuseskivor. bara för att jag kan så hämtar jag ett nytt paket med prästost ur det lilla kylskåpet i förrådet. jag skivar gurka med stor omsorg och liksom låter skivorna falla över de assymetriska hålen i ostskivorna. han med det tunna håret lämnar köket han kliver ut på den där altanen som finns på baksidan den där all samlas under dagar som denna för att leka en slags lek där alla spelar intresserade på riktigt. och jag bär varsamt porslinstallriken tillbaka till min glasbur sätter mig ner tar upp en smörgås börjar tugga upphör. i mitt inre en skvalpande oro av den där kaffen jag köpte på marklandsgatan. såklart att jag var där för tidigt det är jag alltid. och mina frökuseskivor stirrar på mig från hörnet av porslinet och jag försöker verkligen men det brinner inuti mig och jag tänker att jag har badat i vin och nu har mitt inre blivit bortfrätt. och mina frökuseskivors frön plirar bittert på mig och jag börjar så sakteligen först gurkan sedan osten med alla de assymetriska hålen och sedan de smörklädda skivorna. nu med frökuseskivor bakom mina revben och en brinnande känsla i bröstkorgen och ett hjärta som dunkar mig fast i kontorsstolen. och jag tänker att jag nog borde sluta klampa i kaffesump jag borde lämna det där träsket. allt där är sladdrigt och osande och det får mig att tappa aptiten det får mig ibland att slumra sömnlöst på hårda huvudkuddar.

men det är som när jag beordrar mig själv att fälla samman mina persienner. jag på stenhårda bäddmadrassen och huvudet i handen och boken under fransarna och det grånande skymningsljuset och jag kunde inte sluta då kunde knappt släppa pocketomslaget för att sträcka mig efter lampknappen. och skenet över min krusade pannlugg och i fjunet på armarna simmade en hel sommar av sol. och jag vägrade vinkla mina persienner då trots att klockan tickat för fort och alla spöken vällt ur garderoberna.

och därav den gordiska knutens fortsatte leverne inuti mig. blänkande stålsvärd i var vrå av mitt medvetande men en utebliven fallenhet för att våga låta något vina genom luften. och persienner och kaffesump bakom mina sömnsuktande ögonlock och jag tänker att jag borde ha aktiverat mitt ansikte.

ur ditt hår vill jag tvinna dina lyckotrådar

min vän K i blommig klänning på den solbelysta gräsplätten. hennes Lanvin på näsroten och den obligatoriska svarta vid sidan av. och jag på darrande ben efter en timme i lokal och vi på språng över spåren i Majorna och solen i håret katter att jaga på slöa parkeringsplatser. och K med högljudd röst i butiken och ta mig under jorden svälj mig hel och blossande röda kinder och ögon på de svartklädda benen och tack och nej tack. och K och jag förbi den där vagnhållplatsen som alla dividerar om och längre ut mot öppningen vid stora tegelhuset vid kanalen. och K och jag på en utskjutande sten under den där gigantiska bron. en har berättat för mig en gång att den målats i den där hiskeliga färgen för att ha en lugnande inverkan på de eventuellt suicida individer som kan tänkas beträda den. jag tittade upp mot mitt nya tak och tänkte att hade det varit jag så hade den skärande färgtonen endast spätt på min illvilja till andetag. och jag och K i samtal som dränkte resten av världen och jag fäste ögonen på de brunsvarta stenarna som stillsamt slickades av stena lines efterdyningar. bon ivers skinny love som soundtrack när hela världen fick plats på våra tungor och mitt huvud mot Ks axel och hur hennes andetags axelhöjning regulerade mitt jag skälvande jag. och senare när små änder dök upp i det kluckande vattnet och plastflaskan föll i kanalen uttalade jag ankliv. K, mitt hjärtas guld, min kropps skinn, mina luftvägars flimmerhår, det är ankliv. och jag pekade på reflektionerna i smutsvattnet och på en svunnen fredag och försökte förmedla alla mina skira såpbubblor. och skinny love på full volym och jag önskade att jag kunde spinna din lycka av ditt guldfärgade hår. och allt det svåra svävade runt våra ögonfransar och jag viftade febrilt med min imaginära flugsmälla och sade att K, det är precis såhär det är. det är sargade ögonbryn och smutsiga oljefabriker på andra sidan vattnet. men K vet du att det är också skira såpbubblor under sommardagar och det är i ditt fall mustascher att stryka handryggen mot. och jag önskade så febrilt att jag kunde stoppa musiken och låta skinny love falla ur örongången jag önskar så febrilt att jag kunde hålla dina ögon vidöppna så att de under alla timmar av dygnet alla dagar på året kan se det guldlager vårt universum allt som oftast är klätt i.

jag vill bo i skira såpbubblors lyckorus

H med allt som är upp och ned.
K som vet hur mörker smakar.
M som en gång satt med armen under naglarna.
E som förgås utan sommarsolen.
M i en alltomfattande ensamhet.

och så alla ni andra. ni med små skavanker under de sammetslena polisongerna. ni som liksom de fem där ovan hoppar mellan tuvor doppar tårna i båtvatten ibland. och en som hette något på C under ett senare samtal som förmanade som instruerade som spädde på min aversion till bogsering. och C någonting med samma tonläge som min mor och jag undrar såhär i efterhand vad A har antecknat. och jag tänker att C kan dra åt helvete i sin smutsiga centrumlokal och att mina fem där ovan och alla andra runt omkring har öron stora som tefat och du skulle bara veta C hur det ser ut utanför As dammiga anteckningar.
med huvudet på mjuka kudden igår och såpbubblor som föll ur mina sömlösa porer bildade skum i min sommarnatt blev till svarta åskmoln att förklä himlen i. med skallen i mjukt dun och Tors hammare i hand och blixtar runt mina ögonvitors trötthet. för nog förstår jag A och C och alla ni som sitter där i city nog förstår jag att jag är inte H jag är inte K jag är inte M. men vänligen hör mina läppars ljud när de viskar i utkanterna av mina ordinära ord att jag inga intentioner har att falla i samma spår som S och S gjorde en gång. etthundradagarförS. vänligen hör upp när sir väs spelar sina renaste toner.

jag skrev en gång om alla de där rummen. de som är plankor och barn runt vitkålsrötter. och S och S som bodde i nummer fem S och S som jag blickar upp mot ibland innan jag stolpar tillbaka till verkligheten och örfilar min försjunkna kind vrålar bitch please. kanske att det är det jag skall inleda med. ett bitch please innan jag hugger huvudet av hela systemet stoppar C i stupstocken och tvingar hennes Stockholmsdrypande stämma att tala fram en plan som tillåter mig bo i mina skira såpbubblor. allt jag vill är att stanna i mina skira såpbubblors lyckorus.

islossning

det finns en mall för det. denna återkommande tanke om världen som en liten legoborg i en jättes barndomsrum och alla handlingar, förpestandet av den spirande grönskan är barnahjärnans bristande logik barnahjärnans bristande empati. och jag tänker att min kropp är fäst i tusentals små skimrande guldtrådar att guldtrådar löper genom min nervbana in i centralsystemet. jag tänker att min uteblivna framgång med tidsbokning av allt jag vill omvandla till liten plastbit innehållandes mitt namn allt jag vill sopa samman till skärt tillstånd är en konsekvens av en barnajätte av den sämre sorten. den som mobbar andra barnajättar i deras gigantiska universum. och guldtrådar i min mun när han rycker och sliter mina händer i mitt hår och han rycker och sliter sår i min hjärna och allt sker enligt en mall allt där min förlamande apati existerar på grund av hans gigantiska legoborg.

och flera frågar om hur det fungerar. sir väs spelande ljusröda tunga om allt det där glänsande ytliga det är stora lögner i små format. visst är det sant som jag säger till dig K att där nere är kreationerna av den sunda sorten men min rygg kroknar i sammetslen bädd och egot verkar skrumpna ihop och dö i de stora tomma husen. men så är jag i luren med len röst i andra änden. och den där knuten som bor bakom mina revben den som är hypokondrisk konstruktion den som håller mig vaken om nätterna faller ur sina egna öglor och blir till små snören att nyttja för paketinslagning. och pizzzabullar framför mina ögon insikten om att knoppar brustit denna sommar och att allt det där sammetsmjuka håret är strävt mot mina egna fingertoppar. det är små små diabilder på din handrygg och jag läser böckerna baklänges och tror att jag kanske odlat en inre lotus och ro i huvudet nu. och ur min hjärnstam ettusen kosmiska tacktankar till dig med den där silkeslena stämman som får min skor att stanna på van asfalt som kommer bli helande händer över min sargade ryggrad.

apatiskt leverne

det där som försiggår när sekunder faller genom mina celler. det då jag tynger ned mjuk bomull och väntar på att burens dörr ska öppnas så att jag kan stiga ut i den omfamnande solen känna sommarbrisen eller höstens stundande andedräkt i mitt nackfjun. de minuter jag kastar på hitler reacts to rebecca black eller på den video där mitt älskade naomily faller ur varandras takt och tillbaka in igen. det som sker när jag ser molnen flyta förbi solens skarpare strålar och jag tänker på de som spenderar ett helt liv på att försöka förstå allt som finns bortom atmosfären. jag undrar varför. allt som sker i min egna sfär är svårt nog att ta in.
och sekunder under mina nedbrutna nagelband. timmar av absolut ingenting och det där som händer med själens luddiga kanter när apatin klåfingrigt kastar sig över den falnande intelligensen epicentrum. det var aldrig tänkt att det skulle bli såhär. det skulle vara hud under törstig sommarhimmel det skulle vara bara fötter mot brinnande asfalt. och alla små myror skulle marschera rakt in i min gordiska knut. det var aldrig meningen att det skulle bli såhär. och apatin apatin som en växande cysta som ett malignt melanom. den som får mig att huttra under tidiga morgnar när det vinklade fönstret ovan marmorkarmen inhalerat för lite hetluft. apatin apatin. den som får mina sidor att klappa samman om fingrarna den som låter skator husera i mitt hår. och apatin apatin. den som får mina ords ekon att framstå som klaverspel i min örongång.

your hand in mine

jag har gått på bokjakt i min sambos hylla. hon som är prinsessan på ärten på dubbla madrasser. jag fiskade röd rygg placerade stalins kossor i min hand. och läsandet så det som glömdes av förpassades till en annan atmosfär i veckor i månader. hur det känns i min barm att ha halat det ur svart hål hur det känns på mina fingertoppars känselsprön att bläddra bland ljusgula blad. hade jag haft en badkar i min boning hade nätter blivit långa där. bland bubblor och uppluckrad hud små russin till tår och den konstanta påfyllnaden av hett vatten som får mina linser att skava i ögonen som bränner min nakenhet. jag har en krympande duschkabin ett läckande åbäke där ena dörren fallit av. mina tår är slätare än mina äppelkinder, de som täcks av sommarblekt babyfjun till polisonger. inga nätter blir långa där. men jag har en falnad gigantisk soffa och kaffebefläckad pläd att kura under. och oksanen i min hand och hennes språk i hela huvudet. små små myror på rustur längs de åttafiliga motorvägarna. lampans sken genom fallande sommarmörker och lysdioder längs mina ögonbryns konturer. och ur den stora svarta kuben explosioner i skyn, första andetaget efter koman.

som det där trädet min begeistrade biologilärare visade en gång. i den botaniska trädgården i Lund finns ett träd varpå det växer en planta och enligt den uppspelte A så är dessa två beroende av varandra. jag tänker på relationer jag ser. de som främst är vi. och jag tänker att jag ingår i en sådan fast med små små myror som springer under mina ögonlock. ur mina händers kraft flödande bläck och ur orden respiration.

alikaliv på fyra ljusblå pripps

blommor. jag vill ha blommor i skiftande färger djupgrön bottenbädd att vila tårna på. lilla jordsäcken på karmen men livlöst i mina krukor livlöst i gjuten cement. försöker förstå göteborgspostens rutmönster men saknar kaffekasken behöver cointreaukicken och sivs konstruktioner. som då i solen med örter att förtära strax intill och mjuka barrkuddar under mina slipade hälar. det fanns sådana onsdagar då.
onsdagar nu är cancerpinnar och solerodrinkar på amerikanska. och dimhölje runt en klubbkväll som aldrig blev och det där maniska i mina fingrar när jag diskar kastruller halv två om natten. du och din man på drop in för att ni varit på gynakuten och hur jag än tuggar på min tunga så finns knutorna kvar. det var något om äggstockar och du åt ipren på mitt köksgolv kanske inte riktigt men det blir konkavt i kapslade alkoholbubblor. min hjärna missförstår kroppen och tror att det är höst tjugohundratio att jag krokat arm med prickig klänning kan gå kan stå efter tio öl. och solerosocker som fastnat i mitt hår smakar acetonvatten i min idiotis efterdyningar. kanske för att det var skir neon under mina ögonlock. igår i din boning som är kök och bord i ett och mina fyra glasflaskor och drinken i min strupe och det lätta i mina lemmar som sedan mars glömt av att återhämta de mjuka handtagen. torsdag morgon med krås under hakan skor att bada i och en pressande tid att prestera på. ljusgul pekingeser under min tinning gälla strupljud och små små sår i min överläpp små små hack i den undre. jag tror att armarna kommer falla av om jag lyfter annat är tunna pappersark. och texten i telefonen om ytterligare en estrad och jag tror inte på sommaren längre snarare på evigheten som inkapslar mig.

de skriver att döden inte kan byggas bort

de skriver att döden inte kan byggas bort. det är en nyhet av någon anledning. jag tror att mina ögon fastnat på de där prickarna som nästan är mitt i ordet men ändå lite förskjutna. jag loopar på det prydda oet. och jag minns när jag var åtta år gammal och vi var i Marys hus och jag kunde inte sova för jag var livrädd för att dö och du berättade någon mjuk historia om vad som händer när man lämnat skalet och jag tror att Nangijala var en del av den. och jag minns att vi bara dagar tidigare hade mördat oss själva på alla möjliga tänkbara sätt i en bred bädd i en jetlagsläng och jag skrattade hysteriskt åt hur du såg ut när du högg halsen av dig själv med ett luftsvärd. och kanske borde jag läsa en hel massa om nervtrådar och om barn och om varför mitt störda jag inte kunde separera dagar och allvar från lek men kanske är det bara att jag var just ett barn och att mitt pinniga jag var för ointelligent för att förstå resten.
de skriver att döden inte kan byggas bort. och jag minns att jag i en februarikris i mitt smutsiga saliv drabbades av en fullständigt felaktig insikt om att du skulle dö där nedanför Moskva. jag i mitt vansinniga magkatarrsliv och din kropp bland tjetjenska rebeller och såhär i efterhand så vet jag att Tjetjenien är timmar från där du var men jag hamrade min näve i väggen ändå.

och jag i min punkterade bubbla med skiftande gröna toner på mina tio och snabba bilar utanför mitt fönster och Helmer som nästan blivit till Helmerlina och alla muskler som skriker efter gårdagens symbios. jag i ett slags livsrus med små ädelstenar i ögonen och vinden som formligen forsar genom mitt hår och mina tår som liksom svävar över den smältande asfalten. jag tänker på döden när allt är skiftande sepia runt omkring mig. jag tänker på döden. och jag tänker att pinnigheten slätades över men att hjärnan nog aldrig riktigt rätades ut. och de skriver att döden inte kan byggas bort.

uteblivna impulser

jag har bläck på de räta linjerna i min kalenders slätstrukenhet. träningstider och annalkande bröllop och små andningshål jag döpt till Catherine eller Falkenberg eller Stockholm. en konstant är de där små myrorna som lyder åtta streck fem. siffror jag prydligt präntat siffror som dryper med bemanningsföretagshat. och hela mitt stillsamma liv verkar få plats i den där plastboken den där fula svarta som jag med allra största sannolikhet inhandlade när jag sprang runt med jobbtider på någon prasslig Martin Ohlssonlapp. på mina rader ett fullständigt kaos av överstrukna planer ett förflyttande mellan friskislokaler men däremellan, det stora mönstret, en ordningssamhet utan dess like. jag hade en vän en gång som bar sitt pass i någon form av pimpat fodral hennes kalender var en skönhet att betrakta. som om mjukt läder gör innehållet mer inspirerande. och jag på min kontorsstol med det där vämjeliga kaffet som forsar ur apparaten i min protesterande magsäck. jag som tittar på klockan varannan minut och klickar med pennan innan jag planerar in min nyfunna träningsfrihet innan jag väger in och kalkylerar räknar med x och y gör grafer över vad Helmer kan prestera. på kontorsstol bland strama kostymnissar och min organisatoriska gen i full blom och gräspollen som gör att jag nyser mina ögon tåras svämmar över. och jag tänker mig att jag är som en ostruken kritvit duk och var vinfläck var liten matrest som tillåtits ligga för länge efter stora fina middagen sätter sina spår jag är impregnerbar. som en svamp eller bättre disktrasa och allt som är i min atmosfär omdanar mitt rörelsemönster och det inkluderar även mina slängande ben som rätas ut som stramas upp under min blåfeta spyfluga. alla dessa utlåningsbara mobiltelefoner och datorströmkablar som ligger prydligt uppradade i separata lådor vänds ut och in tar min hand och leder mig hem till min enkla boning som sedan en vecka tillbaka inkluderar en hurts vari jag ivrigt lägger räkningar varpå betald xx/x finns propert präntat. och det faktum att jag mödosamt för anteckningar över allt jag inte borde frångår min medvetenhet.
jag stryker under små plumpa meningar i den torraste av teoriböcker och tror att jag kan planera strandbesök i detta land och jag har gett er en öppen invit min bädd under alla de dagar ni vill mina kuddar att vila era sargade hjärnor på mitt fluffiga duntäcke att värma era trasiga hjärtan under. det är välbäddat jag lovar er det. och jag vet att ni med största sannolikhet kommer avböja mitt förslag för du säger att hon sett sextio barnfilmer att hon fortfarande sover med andra klistrade på hennes hud och att hon förbannar himlavalvet under grandiosa tårar. men jag vill placera er mellan mina nakna svarta kalenderpärmar jag vill anteckna era namn i flödande bläck för att stilla mina omvårdandsimpulser för att jag inbillat mig att mina vita väggar reducerar för hastig andning jag inbillar mig att min hallmatta kan suga sorg ur fotsulorna.
i mina mönster och marginaler kan jag diagnostisera mig själv med ett påklistrat organisationsbehov och det spelar nog ingen roll om jag kastar mig in i tvättmaskinen med huvudet för håret blir aldrig till dun och små små bläckfläckar trängs på mina händer och de kommer aldrig in i vanishvattnet för någon måste sätta igång åbäket.

en odyssé genom ordlandskap

jag ser på bilder av förlorade vänner. de som uppenbarade sig över tunga träbord på en altan utanför ett kök sprängfyllt med buckliga stekpannor och stulet diskmedel. det kök där spisarna sände förrädiska flammor långt upp längs väggarna och bara de av oss som saknade vett i kroppen hjälpte små stackars blonda tyskor att ge liv till den ständigt flödande gasen. och ni två som presenterade skrufen långt innan era förenklade namn blev mina bundsförvanter blev min kapten haddock blev min milou. haddock vid min sida när vi klamrade oss fast i trottoarkanten för att det pissgula vinet flutit för fort ut i våra vener. haddock och jag som sneglade på poliskängan centimeter ifrån vårt ansikte och vi på vinglig promenad bort från den hotande fyllecellen ner mot havet i havet i sanden på stranden. haddock vars far dog bara veckor senare och hon lämnade landet och for tillbaka hem till allt som inte fanns längre.

och kanske är förlorade fel term. jag hade dem aldrig riktigt. men i det vakuum som uppstod efter min fars mors plötsliga avknoppning satt jag med öppna lungor och inhalerade allt som utstrålade bara minsta möjliga värme. kanske är det därför jag undrar vad de gör nu kanske är det därför jag stalkar deras liv ibland. för att  synen av deras norska leenden frammanar bilder i mitt huvud av en större karaktär. de blir till farmor i köket i färd med att hälla upp en gigantisk påse Bridgeblandning som hon köpt för att jag tycker om en av de godissorter som finns däri. och farmor som steg upp innan solen nått horisonten och tände liv i kaminen som stod i hörnet. farmor som satt i det dunkla gryningsljuset och tittade på rådjuren som stegade utanför fönstren imiterade fåglarnas läten och skrubbade sin egenodlade potatis ren med en golvborste i en gigantisk balja. och farmor som lärde mig namnet på otaliga blommor som köpte hjulpasta för att jag vägrade äta annan som lät mig vinna all världens kortspel under alla de soliga somrar jag bodde i hennes utdragbara bädd. och farmor som vid flytten från huset på ängarna samlade sina brev hon staplade sina böcker. farmor som lärde mig läsa grottbjörnens folk som köpte koldskål till min syster som köpte laptop att fördriva tiden med och som var den enda som konstant berättade om livets långsamhet i Danmark när jag befann mig down under.

sen satte hon sig ned en dag. det har berättats för mig att det smärtade i hennes huvud och att hon satte sig ned i den där fåtöljen och försvann från livet. och jag minns min fars brutna röst på en allt för skarp telefonlinje. hur orden föll i stackato och det var vårfloder vårfloder och jag blev sjuk av sorg eller av den vansinniga luftkonditioneringen och hon som bodde på mitt hostelrum kom med varma soppor i feberdimman i den förblindande tomheten. och jag minns att jag tackade nej till att flygas hem till hennes begravning för att jag tänkte att hon hade velat att jag skulle se den där gigantiska klippan som ligger mitt i Australiens flugförpestade öken. farmor farmor farmor.

och jag lyssnar på Frida Hyvönens nya album eller egentligen bara på en låt för hon sjunger så att det detonerar i mitt inre om hur det är att vara barnbarn till någon som lämnat sitt skal. hon sjunger så att min glasbur rämnar på samma sätt som glastaket ovanför vår entré i vår första lägenhet i Sydney gjorde när en man föll över ett räcke en lördagskväll och var meter från att omkomma där och då. när jag gick till jobbet morgonen efter var asfalten blodig och hans sko var av någon oförklarlig anledning kvar på den avspärrade trottoaren. då, i november, flög mejlen fortfarande över haven rakt ner i min inkorg och jag kan våndas över mina torftiga svar men jag vägrar bli som min far och grämas till mina hår blir grå över allt jag inte gjorde när tid fortfarande existerade. och det är Frida Hyvönen om igen och jag tänker på min syster och hennes förfrågan om att få läsa mina plottriga ord.och det är svårt för det är nej och ja i samma mening och jag försöker förklara med spänd gom med torr tunga att det inte är representativt för det aktuella humöret det är snarare en odyssé genom ordlandskap som utan en egentlig verklig förankring målats nattsvarta. men frågor skall svar ha och jag formar ett ja på min yttersta tungspets för det var din farmor också och kanske minns du helt annat. kanske ser historien annorlunda ut i dit liknande men ack så avvikande dna. men ha i åtanke systra mi att ord som faller ur mig antar en dov ton de formar melodier i moll utan att det nödvändigt är de ackord som i riktiga livet slås an på mina förr så spända strängar. 

som Ronja och Birk ungefär

du och jag bland skummande vågtoppar i för stora shorts på våra muskelfria ben ovan våra mödosamt målade tånaglar. och du berättar om en med mörklockigt hår med de vackraste skrattrynkor och jag tänker att du har ögon som den vackraste av himlar och jag faller i sömn i bädden bredvid din i skenet till din aldrig upphörande besatthet av MS Röj. och vi i en slags snussymbios med kaffe som en obligatorisk milstolpe under våra två dagar i gulmålat campingägt pensionat knappt åttahundra meter från en strand där vi lät vattnet skölja våra bara ben rena från rysk smuts från mina harpspelshungrande fingrar. och du och jag i stora koftor över vårt älskade korsord som alltid bråkar sönder våra febrilt arbetande hjärnor och du som min Ronja jag som din Birk och jag tror för en kort sekund att det är möjligt att vika ihop dig och stoppa dig i min sandfyllda ficka och placera oss båda på tåget hem till den lya som på pappret är vår. och rälsen under mitt skenande tåg efter att jag lämnat din randiga rygg på perrongen får min kupé att rassla fram genom västsverige får mina ord att falla in i varandra på arket där jag söker beskriva hur jag i mitt bakhuvud klubbas ihjäl av vårt avsked.

vad vitt pulver gör med människor

För er F & E och till din syster F och alla som fanns i hans sfär.

Du som är skimrande nattsvarta guldkantade skjortor och avvikande bling. Du som låg bredvid mig i gruset på parkeringsplatsen med lyckoljud från strupen som sjöng liv i de gråaste gummorna i Ryssland. Ni som föll över varandras för stora fötter som föll ner i den där smala sängen du hade i den där lägenheten som ni nu återvänder till. Ni som blev mitt vackraste kompispar som blev kärleksbubbla ni som hade hungriga fötter på handlederna och sommargräs under hjässorna. Och din syster F. Hon vars musikvideo gick om och om igen i min spinnande hjärna. Hon som i alla avkrokar av alltet var virvelvind tyfon tornado. Och han som var hennes. En som jag aldrig mött aldrig sett aldrig hört. Han som inhandlade pulver på en festival liksom alla andra och blev bortom dålig av det han som föll samman inifrån och ut och avknoppades framför din syster F. Och era röster E och F. Det spruckna i tonerna som aldrig riktigt blev till en melodi och tystnaden mellan ord stora som skyskrapor och den fallande solen utanför mitt fönster och min impuls att stryka över era imaginära hårsvall bredvid mig i soffan och säga att allt kommer att bli bra. Och livets sytråd som gick av mitt bland er alla och jag som vägrar försöka förstå för det ligger utanför mitt hjärnas kapacitet men mina ord faller så tyngdlöst när jag skickar dem genom telefonlur att jag trots allt går och stoppar om er allesamman efter det avslutade samtalet. Stoppar in er i min hjärtmuskels inre, F och E och alla i hans sfär och din lillasyster F och hans spöke får lov att bo här inne. Det är varmt och mjukt och lite ömmande av händelser jag aldrig kan göra ogjorda och ni ska veta att hade jag haft en tidsmaskin med bara en resa hade jag brukat den i detta nu.

-

om avslut och allt som bara är repetition

Om dig M.
jag sammanställde en samling bokstäver. som att sortera böcker ungefär. de lite högre till vänster om de lite lägre alfabetisk ordning existerar bara på bibliotek. mina bokstäver staplades på varandra lades i räta linjer sammanfogades blev text av mellanstorlek blev text av medelmåttig kvalitet. i brist på annat vis att kanalisera kokande vatten skeppade jag iväg min puttrande sörja som en slags gigantisk punkt som skall se till att jag från och med denna dag låter små svarta stenar vila på botten av mina hjärtkamrar. ta hand om dig, jag menar det.

-

det blev natt igår igen. ett stilla dunkel föll utanför Munkebäckskollektivet där vi satt. som i forna glansdagar alla de stunder då vi fuktat våra tungor med blaskig fulöl då vi raderat våra flimmerhår med vana inhaleringar. jag med tuborg i hand och en sugande känsla strax ovanför byxlinningen ett slitande efter grandiosare lokaler efter mörkare bubblor att sända ut i mina vener efter fötter som stampas stela på nött dansgolv. de fötter som fanns på rullande bräda under femton korta minuter innan dunkelheten smög sig på. de som bär det skeva knät, min hatade Helmer som mosar som maler som krossar min krympande skalle som raderar min muskelmassa som bråkar med min utopiska sommarplan. och fötter som bar mig längs fiskenätsspåren som följde din vitblonda kalufs som bar in på hörnplacerat vattentråg. och det var som ginkvällen i köket om du minns. när vi kastade aska på tapeterna när vi kastade oss ut i alkoholhavet var nära att drunkna när vi skrev listor över allt som skaver här i livet utan att egentligen få med något av substans. men samma brinnande ögon samma sug på cancerpinnarna ett liknande ordflöde det är sättet vi rör våra lemmar på hur de upplöser knutor de där rösterna vi kreerar och andas min vän det gör vi i symbios under upprepade nätter.

det blev dag idag igen. och jag samlade mina för tunga tillhörigheter på min lätt krökta rygg och begav mig ner mot min glasbur mitt tristessfort mitt av pärmar belamrade kontor. jag tänker att jag måste sluta titta på bilder på den världsomspännande webben. jag bör upphöra häva mörkbruna sockersöta bubblor bör minska mitt kaliberintag bör sluta låta mina målade naglar härja fritt på tangentbord på datormus. tio minuter och jag granskar katastrofala hårkreationer i det där albumet där alla underhuggare bär utstyrslar av varierande kvalitet. på min egna bringa en konstlad glasstav vars skeva linjer skaver mot ben som sakta försvinner raderas målas över med ljusbrun sommarhud med chipskött och fars pastakreationer. mitt underhuggarjag i färd med att försöka stilla hjärtats tjurrusning hur det sätter stolnen i gungning när det söker rena mitt blod från gårdagens idioti. mitt underhuggarjag med citrusbombarderat treovatten i hand med linsvatten i mitt avlopp och lådan kvar i kylskåpet och jag blickar över skärmen ibland och Tunisiens playa breder ut sig framför mig den glänser den skimrar. och jag minns bladguldsbrösten, de som blev förintande små, och jag inser för sent att jag sitter på ett respekterat kontor och att en nog bör bära utstyrslar som ögat inte med enkelhet kan penetrera men jag avskyr ordet respekterat och vad det gör med dina snurrande korkskruvar vad det gör med Tunisiens turkosa vatten och det citrusberörda i min hand och små små fläckar på min haka som sprider sig som en löpeld präriebrand i min välstöpta kontorslokal.

10 skrivkrampande fingrar

jag var och skalade hjässan igår. i solid hopsjunken läderstol med krökt ryggrad med håret klistrat mot mitt klotrunda ansikte ovan de glanslösa ögonen fallande bitar av min forna kalufs mot mina läppar min hud. han som snaggade min nacke igelkottskort bar pradaskor i skimrande färger. platå under hälarna och en stämma som porlande bäckar om pojkvännen och kärleken och Libanons hetta när det brinner runt Medelhavet. små små huvudhår föll som Hans och Gretas brödsmulor bakom min stegande kropp. de samlades på min huvudkudde under natten de sitter i skjortan i ögonbrynen hittade tre i örat. jag avskyr hårstrån.
det är döende partiklar utan styrka utan skelett det är som rödbruna alger av den sort som fastnar mellan tårna som kliar mellan fingrar. när de fastnar på kroppen i duschen efter duschen när de ramlar runt mitt av äckel vanställda ansikte så vrider sig tarmarna i protest och tusen små linfrön som placerats i mitt inre leker majskorn blir till popcorn.

jag har gjort en spellista som heter 10 skrivkrampande fingrar. den går igång ca nu.

om förlorad målarfärg i sviterna av mjukvarufelet i högerknät

det där spyfärgade i burken. en bottenvåning av krackelerad vit massa och där ovan det glänsade gula det flytande fettet och och i det bubblor likt fossiler av färgens sista andetag. små döda färgstänk på locket på handtaget som slarvigt bortplockade flugor som fastnat i de där vidriga tejpremsorna som trängs i taket på kusinernas överdådigt stora gård.

jag täcker över unicorn porno unicorn ufo med min prasslande påse. den vars innehåll får mig att förakta var por i min kropp den som rutinmässigt införskaffas strax innan de automatiska rulldörrarna stoppas om i sina galler innan de tillåts sussa sött. det är två millimeter från att jag spelar harpa idag jag betraktar min händer mellan mina fingrar uppspänd grodhud så transparent att jag kan se mina tonårsdagars nervryckningar. tics du vet. de som gör att jag trär unicorn porno unicorn ufo över min nya kalufs de som gör att min påse går i kras.

och den där burken som ruttnar bort i min belamrade källare. den som skulle färga mina fem stålrör som de vita väggar andningen regleras mellan. den som frammanar små flugben under mina ögonlock den som utplånade penseln jag varsamt placerat i min spasmiga hand. den växer där nere den lever och frodas under min parkett under min grannes tak under hennes parkett. och i min tuggande rastlöshet i sviterna av mjukvarufelet i mitt högerknä så blir den floskulös grevinna den blir dånande bas den blir till arsenik i min påtagliga medvetenhet.

när mitt satans högerknä Helmer skapar oreda i kroppen skapar oreda i skallen

som det är med allt jag gör. det som sker i den vidsträckta tidsrymden mellan två vettigare ting. när jag trampar mitt svartröda åbäke över krönet mot kålltorp och känner knät brista igen. över spåren som ligger som ett finmaskigt fiskenät över staden under gångtunnlar, de som tvättats nästintill rena av bittra svartklädda arbetare med text på ryggen vilken skanderar att de är fiende no 1. som vore det något eftersträvansvärt. i silkeslen fluga och den där koftan min mor en gång köpte trots att jag avskydde den då. jag över nystöpt asfalt med die antwoord i lurarna som för att slippa höra på livet som breder ut sig i min bädd när jag inte längre måste kliva ur den som för att slippa höra på en nystöpt tennsoldat som de rynkade gamla vill kalla livet. förlåt det är såklart formen, tennsoldaten det är alla de jag susar förbi. de som blir krossade glasögonbågar under mina breda däck de som blir splatter i den överblommade dikeskanten de som suddas ut i takt till de gnisslande tonerna från mitt felande högerknä.

min ryggrads komplexitet

vi gick bärsärkagång. upp mot väggar längs fönsterkarmar över stolar över bord bland trassliga flortunna lakan på regnvåt asfalt och i prinsessan på ärtens bädd. fingrar tungor och varmare lår söndertuggade öronsnibbar och fläckiga halsar randiga ryggar. en kamp om topping ett slitande i lemmar i hår i spelande ryggmuskler. vi gick bärsärkagång i min gospelfyllda örongång i mina drömmars gigantiska bubbla i dammet i mina ögonbryns bångstyrighet.

i riktiga livet en kanna kaffe som frukostackompanjemang. stoft i var vrå och ett styrande av tyngre soffor av skimrande små tussar av död hud som föll genom våra flitiga fingrar. jag i shorts som fallar fortare än höstlöv jag med skruvmejseln i näven med skruvar så små i handflatan med konstruktionspanik i ögonen. du mitt hjärtas guldkant mina ryggmusklers rad bland kartonger av utomjordiska mått. du min vän i kort brunt och mjukt tyg som mantlar runt din tunna kropp. du som verkade kasta ut spisen från sin ingrodda plats du som skurade livet ur kylskåpet du som vaskade smutsen från händerna med en nyshoppad mopp. i verkliga livet sätter vi guldkant på vår enkla boning i verkliga livet hänger jag över balkongräcken med fingrarna krampaktigt slutna om mattkanter och daskar dammet ur mitt hår.

som i ett tredje liv här. en dammfri matta under mina tunna skor en utebliven kaffefest och en pärmhysteri bakom min korpsvarta kontorsstol. mina fingrar i symbios med små svarta jag knapprar om anlända paket jag knapprar liv i pärmarna knapprar fram en död i mitt inre. och mitt bakhuvud vrålar om myrorna som springer i min kropp. de som med sitt eviga trampande skapar små stigar skapar åttafiliga motorvägar de som sågar som filar som separerar mina senor. och jag vill ha hela världen tror jag eller så försöker jag projicera det på mitt tredje liv, tristessen, men diabilderna faller ur mig de blir små blåskimrande skärvor på åttafiliga motorvägar de blir sand i mina kapillärer. och alla pärmar faller ur sina hyllor bladen blåser ur min kontorslika kub de fladdrar fram över nyknullad asfalt blandas med våra flortunna lakan med gyllengult bubbel jag drack en gång. och allt bläck som jag mödosamt samlat flyter ur de döende pergamenten blir till hajtänder som hugger och sliter i min ryggrads komplexitet.

stiltje

om tystnaden vill jag skriva en epilog.
om tystnaden vill jag författa en monolog som platsar på scen.
om tystnaden vill jag skapa en film i svart och vitt. en film som kan rulla framför mina sextio plus till föräldrar. framför den som tappade kärleken ungefär idag och som stirrar in i väggen oftare än vad hälsosamt är. till den som vaggas till sömns i sin av ensamhet skapta puppa.
i en sekvens av ständigt putande rumpor och sargade knän vill jag skapa en rörelse av förblindad samhörighet av en svenssonfantasi om tillhörighet i det vi kallar samhället.

strandliv

och kanske är det som du säger att det handlar om att sätta målet innan man börjat. att se det där äckliga glänsande målsnöret som man ska spränga bortom alla gränser framför sig innan man ens trär på sig de små shortsen innan man beslutar att det är okej att springa utan tröja. jag är med dig på en gulvit strandremsa i min grannby och vi sneglar på havet och vidrör de tyngre kanterna av vår relation och vältrar oss i stenar i miniatyrformat vältrar oss i barnkisset i vattenkanten. och du pratar upprymt om någon app som jag skaffar som jag brukar som berättar för mig om att det saknas tusen men jag ser inte det och den rekommenderar helt annat än det jag knappar in men det är siffror för mig och dem har jag aldrig förstått mig på. och jag smäller en chokladglass där och då mellan solstolarna och äckliga brunbrända bringor och för bara rumpor och jag vill sola topless men förmår mig inte att klä av mig för utan korpsvart tyg så blir nakenheten total den blir ohanterbar.

drömsömn

som de små små myrorna som samlas i pionbladen utanför mitt fönster. glänsande svarta kroppar med en övernaturlig hastighet de som kan bära bort en halv skog på mikroskopiska ben. du på samma vis när du andas damm i kvävande lokal när du saknar någon att tala med om kvällarna bland din plastmarmor och dina kitschiga tapeter. och jag i min uppblåsta lyckobubbla den jag mosade ner mellan skyskrapor på manhattan den jag klädde i tapetklister och tidningremsor och gjorde till en planet skapade ett eget solsystem att härska över. the force och damdamdamdadadamdadadam. det finns inget liv på mars och tellus är döende. i korpsvart bikiniunderdel igår gassandes på venus skrovliga yta för nära solens dräpande strålar men hungrigt lapandes dyblöt tunga att torka på brännheta stenar. och idag så när mina myror har marscherat in genom luftventilerna och intagit min parkett. jag i dvala en kapplöpning med förnuftet om rätten till John Blunds magi. stjärnfall över min tyngre kropp ett stjärnfall som sticker som skaver som skriar i min örongång och allt i flimrande bilder som det färgglada neontyg jag bär på överkroppen. i blått och gult och grönt och rosa om hur dina bröst blev uppblåsbara och jag i mitt elakaste häxskratt pumpade som besatt dina ögon jag vaknar upp med dina harögon i min himlasfär. och mer John Blund och hans trollspö som rispar min rygg han svingar det som ett svärd låter det falla hugger och mina bröst nu i bladguld och hur de hänger samman med dina och bara jag vidrör cykelpumpen tycks dina expandera i takt med att mina krymper de bli små knappnålshuvuden och harögon harögon i symbios.

som för hårt skummad mjölk bredvid dina ögons självömkan

till er som säger att ni älskar livet, please håll käft. livet är krossade vinglas som sargar putsande fingrar det är för många piller för mycket sprit det är ett ständigt krig mot rynkorna det är solhetsen och vardagsstressen för precis ingenting. håll din mun som vi säger på andra sidan sundet.
berätta för mig istället. tycker du om när solen speglas i vågornas krusning när du ligger naken på en handuk under julisolens första dagar och låter vinden susa genom din könsbehåring. tycker du om salta halsar och saltare lår tycker du om transparenta  skjortor och de som sticker hål på sin hud. tycker du om att skriva så att bläcket flödar ur dina porer tycker du om solsvedd hud. det är lika hårt som Eloq det är en förvrängd sanning ditt odygdiga fanskap håll din mun du vet inte vad du talar om.

3 juli 2012.
vad som var små späda händer över mina knogar att förtära att hungrigt nafsa på växte blev groteska björnklor ett oändligt universum att fastna i. under mina nymålade fingernaglar en veckas arbetsslit kompakt fiskfjäll stoft från ovan som för hårt skummad mjölk. som på överläppen när du dricker det hemgjorda kaffet ur kub när du en sällsynt lördag tar dig tid att svärandes sjunka ned genom stenplattorna vältra in i hörnskåpets gnisslande hyllor i extas sen över fluffet över det kritvita i din kopp det som kväver kaffesumpen. och mina knogar över solsvedda nyckelben mina lemmar i förlorarhavet det med tången som små lapande djurtungor mot tårna det där salthalten uteblivit. ur dina ögon stegets äldre toner och till inklappet min bakdel på släta stenar vid min hembys patetiska sandremsa till strand och skummat bläck i oceanens vispade skum.

sömlös i Skåne

jag försöker somna. med täcke utan täcke med kudde utan kudde på sidan på andra sidan på rygg på mage. min andehämtning ett oväsen av större karaktär och solens strålar i ögonen linser som skaver trots sin obefintlighet mitt hjärta ett ånglok ett aldrig upphörande dundrande över spåren. om nätterna om dagarna jagar jag sömnens fullständiga djup. jag snuddar vid kanterna på hålet blickar ner i mörkret bor vid ytan bubblar omkring i ett virrvarr av trasiga drömmar av spruckna utopier. som den där du säger att du tycker om schacklitteratur och jag tror att jag hör fel men du har blivit gråhårig och sa precis vad jag hörde. som den som var så nära vakenheten att jag kunde känna fötternas oförmåga att hålla takten i trumsolot över grusgången. som den där jag vältrar mig i chokladkakor och vidriga små skära räkor och inser för sent att det var vakenheten att det var i realiteten.
och fler sanningar är den att du får min hud att skrynklas. fler sanningar är att jag tänker prova vanish snart tänker tvålull tänker klorin men allt bor i mellanrummet mellan skallbenet och stramt spänd huvudhud. och fjunet på min hjässa växer fortare än lämpligt det är fågelbo det är slumpmässig oreda. och jag hatar min skrynkliga hud vämjelig tanke att den kommer beröras förr eller senare jag petar på den skrapar på ytan med nageln kastar upp min magkatarr på slappheten på en kulör som kan förväxlas med parketten. och ur mina fallande käftar en stilla bön över sluten telefonlinje ett hjärtslag i rätt riktning ett två veckor långt mellanrum som svar och jag stoppar handen i honungsburken som om jag var en björn.
vill röka så mycket skura att jag nog blir lite störd. som den jag jobbar med den som är i en alkoholdimma efter klockan femton den som kan svänga ihop en dubbel lunchsittning på egen hand. han menar att det släcker hatet att det tystar kyrkklockorna att det lamslår tyfonerna. en berättade en gång för mig om en sin vän som började tjacka för att bli tunn. i mitt förvrängda dvalatillstånd i mitt zombieliv i min sömnlöshet i Skåne hör jag som en döv och tycker att det var en storartad idé.

i mitt bakhuvud en liten späd stämma 'ditt sjuka fan ditt sjuka fan ditt sjuka fan' och det är för väl det.